Jag fick en liten förnimmelse i veckan när jag passerade ”fars dag”-hyllan i min lokala matbutik. Kastade ett öga men kom på mig själv med att det inget tjänade till, för första gången någonsin.
Han dog i somras, min pappa. Mätt på levnadsdagar. De sista veckorna uttryckte han förvåning över att det dröjde och undrade om det kanske var kö till himlen, men även om han var redo att gå ur tiden så var inte jag det. Jag förnam det i veckan och jag märkte det igår, på min första fars dag utan min far.
Tomhet.
Tänk att det är så, trots allt, att det känns så tydligt. För det var inte så att jag och min pappa alltid hördes, det kunde gå veckor och mer därtill och många av de där fars dag-dagarna passerade nog med något enkelt sms eller så, speciellt i ungdomen och starten av vuxenlivet med allt annat som snurrade på i livet.
Så tomheten igår berodde inte på att mina dagar alltid, eller ens ofta, var fyllda av min pappa när han levde. Men han som alltid funnits finns nu inte, inte här. Det går inte att ringa, åka förbi, skicka ett sms och även om de där sakerna inte alltid skedde så frekvent så fanns alltid möjligheten. Den är nu borta, och den lämnar tomhet efter sig.
Kanske låter det konstigt, detta med att jag inte hörde av mig oftare till min pappa? Han hörde av sig än mer sällan. Han lär väl ha ringt eller inlett ett sms-utbyte med mig någon gång under alla dessa år, men jag minns det inte. Märkligt, kan tyckas, men helt naturligt utifrån hur pappa var och inte en enda gång har jag tänkt att det stod för att han inte brydde sig om mig. Att han tyckte om mig märktes på andra sätt.
I hur han alltid svarade ja när jag ringde och bad om hjälp med något praktiskt, när ett hus skulle målas, en vägg rivas, ett golv läggas.
I hur han klev in på sin semester från tidningsutdelningen och tog min runda när jag i 25-årsåldern inte klarade av mitt sommarvikariat, jag mådde för dåligt av sömnrubbningen så pappa körde och jag fick pengarna.
I hur han alltid – och då menar jag alltid – satt med tårar i ögonen när jag predikade, alldeles oavsett om det var speciellt bra eller inte.
I hur han läste allt jag skrev och lyssnade på varje podd jag spelade in, till synes fascinerad över hur jag fick ihop orden och tankarna trots att jag var son till en lojal industriarbetare som i alla fall i offentligheten var tämligen tystlåten.
Fars dag har passerat, den första som faderlös för mig. Men trots att tomheten var påtaglig och saknaden är konkret så är eftervärmen så stor och omslutande att han ändå känns närvarande.
Tack pappa, för alla år, och tack för att du var pappa på ditt sätt. Det var tämligen perfekt.
