När man ser ut genom den lilla stugans fönster öppnar sig världen. Fältet utanför är täckt av lysande maskrosor, och där den gula prakten slutar blommar fruktträden i vitt och skirt rosa.

Inne i stugans enda rum är det alldeles tyst och stilla. Längs ena kortväggen står en äldre mörkgrön soffgrupp, på bordet framför är några pappersnäsdukar diskret utplacerade.

I detta hus, som ligger i byn Horla någon mil öster om Alingsås, har många människor satt ord på sina hemligheter, kanske för första gången. Liselotte J Andersson avslöjar självklart inte sina konfidenters bekännelser och bikter i sin nya bok ”Det ingen annan vet”, men den bygger på erfarenheter från ett långt liv som själavårdare.

– Av naturliga skäl så måste mycket bevaras hemligt, men man kan ändå berätta lite om de allmänna insikterna. Jag vill påminna om hur många hemligheter vi faktiskt bär på, säger hon.

Att skriva om hemligheter kan kanske tyckas vara ett begränsat ämne, men Liselotte visar hur dessa har stor påverkan på våra liv. Hon menar att det handlar om frihet och citerar författaren Paul Tournier: ”Den som inte kan bevara en hemlighet är inte fri, den som aldrig kan berätta är inte heller fri.”

– Jag är inte mot sociala medier, för jag vet hur mycket de kan betyda för människor, men det är också som att de gör att vi inte får ha hemligheter i dag, allt ska avslöjas, säger hon.

Samtidigt kan trycket utifrån, pressen att framstå som en lyckad och framgångsrik person, göra att de hemligheter som skaver och tynger trycks ner ännu djupare.

Liselotte får ibland vara med om att hjälpa människor att sätta ord på det de burit på länge.

– Det är stort att få vara med om, när någon formulerar sin hemlighet för första gången, och ofta kan det hjälpa väldigt mycket, säger hon.

Att tala om sina hemligheter är inte som att småprata om vädret. Det kräver rätt sammanhang. I boken skriver Liselotte om det goda mötet.

– När man avslöjar en hemlighet och det tas väl emot kan det kännas väldigt gott. Men vi har väl också alla varit med om att vi ångrar oss, att vi känner att det borde jag aldrig sagt för det blev inte väl mottaget, säger hon.

Ofta kan det handla om att ett förtroende måste byggas upp över tid för att en människa ska öppna sig. Men det behöver inte alltid vara så.

– Det kan också hända att ibland träffar man en människa en gång på tåget, det uppstår en speciell atmosfär och man säger något. Man kanske aldrig ses mer, men det gick att skicka med något speciellt, säger hon.

Men somliga hemligheter måste inte avslöjas för andra. Ett exempel på goda hemligheter kan vara platser som betyder mycket.

Liselotte växte upp vid havet i Bohuslän och hon minns hur hennes mamma ibland drog sig undan till en dold klippavsats där hon ensam kunde blicka ut över havet. För andra kan den hemliga platsen vara en glänta i skogen, ett rum i källaren eller en sommarstuga, huvudsaken är att det är en plats där man får stillhet.

– Det behöver vara en insynsskyddad plats där man känner att man har utsikt. Ingen ser mig, men jag kan blicka in i andra världar, säger hon.

Liselotte tror att en orsak till att så många människor i dag lider i själen beror på att de inte tar sig tid att vara i avskildhet.

– Om man känner ett främlingsskap inför sig själv och aldrig når sin egen botten så kan det slå över i självförakt. Men om man i stället övar sig, får det lugnet på hemlig plats, då kan man vara i rätt så röriga omgivningar och ändå ha det templet inuti.

Men hur ska den ensamstående mamman i en hyreslägenhet kunna få tid att vara på en hemlig plats?

– Jesus säger vid ett tillfälle till sina hårt arbetande lärjungar, som vid det tillfället också drabbats av sorg: ”Kom med mig bort, så att vi kan vara ensamma och ni kan vila er lite”. Även lite vila kan betyda mycket för den som är hårt trängd. Här kan omgivningen hjälpa till genom att se behov, kanske hjälpa till praktiskt eller erbjuda en stunds barnfrihet på regelbunden basis. Jag ser många i min närhet som ger sådan hjälp och gör stor skillnad för någon som annars inte skulle orka.

Liselotte hoppas att boken ska finna en bred läsekrets, och hon förklarar grunderna i kristen tro så att den ska förstås även av den som inte går i kyrkan varje söndag.

– Min tanke är att den kan läsas av någon som inte är så hemma i tron, men som ändå är nyfiken.

Hon lyfter fram vikten av sådant som länge var en självklarhet i frikyrkligheten: gemenskap, bibelläsning och korset. Hennes erfarenhet är att det som fungerade för hundra år sedan, eller för tusen år sedan, inte förlorat sin kraft.

– Jag skulle säga att försoning är det allra viktigaste i en människas liv, att försonas med livet som det blev, med sig själv, med sina medmänniskor och till slut med Gud. Då går det inte att gå förbi korset. Man behöver inte förstå alla delar av djupet i försoningens mysterium, men man kan ändå beröras av det.