Det har förts en debatt om hur predikanter på internet påverkar unga människor. Den tionde april debatterades ämnet till och med på SVT av teologen Olof Edsinger och kyrkoherden Hillevi Uddenfeldt. Titus Eklånge, som är en av tre i tidningen Dagens ungdomspanel, har sett debatten och kommenterade den förra veckan. Förutom glädjen över att en inomkyrklig debatt helt plötsligt ryms i SVT:s tablå lyfter han det dystrare perspektivet ”hur äldre försöker bestämma hur yngre ska tycka och tänka och vill förskingra det radikala och raka evangeliet”.
Direkt går mina associationer till inomkyrkliga debatter som fördes i tidningar och bloggar för femton år sedan. Debatter där kristna förebilder för min generation ifrågasattes av äldre generationer. En av dem var Rob Bell som då var en amerikansk pastor i en församling kallad Mars Hill som jag och många med mig lyssnade på och inspirerades av. Bell är idag inte längre pastor i någon församling utan verksam som poddare och författare med en målgrupp till största del utanför kyrkan. ”Vad var det vi sa” skulle säkert några av de som varnade för honom säga.

Samtidigt är ironin i fallet Bell att de predikningar jag lyssnade på under hans tid som församlingspastor fortfarande är bland det bästa jag hört. Med det menar jag undervisning som gav mig nya perspektiv och gjorde Bibeln relevant i mitt liv på ett nytt sätt. Hans tid som pastor inspirerade mig och stärkte min längtan efter att fler ska få uppleva det jag upplevt och möta den Jesus jag mött. Ett radikalt och rakt evangelium som jag förstod och som var relevant för mig.
Med detta sagt fanns det andra predikanter med ännu mer radikalt och rakt evangelium. En av dessa var Mark Driscoll som även han hade grundat en församling med namnet Mars Hill. Trots det gemensamma namnet var församlingarna tämligen olika i uttryck och teologi. Jag tilltalades aldrig av Driscoll men minns inte att han alls ifrågasattes på samma sätt som Bell. Driscolls historia har tyvärr åldrats betydligt sämre än Bell. Församlingen kollapsade under 2014 efter att omfattande maktmissbruk uppdagats. Församlingens historia finns väl sammanfattat i podden The rise and fall of Mars Hill.
Å ena sidan vill jag därför ge Titus rätt i att det inte alltid är läge för äldre generationer att peka och säga hur unga ska tro och tycka. Det är dömt att misslyckas. Å andra sidan är jag idag också medveten om andras (och mina egna) negativa erfarenheter av när kyrka blir fel. Här har jag och alla andra med ledande positioner inom kristenheten ett extra ansvar för vilken undervisning och vilka förebilder vi ger plats till i kyrkor. Att däremot kontrollera vad människor lyssnar på, vilka böcker de läser och vad de ser på Youtube är att gå för långt. En enkel blick i backspegeln visar oss också att det över tid brukar visa sig vilka predikanter vars frukt är god och vilkas som inte är det.

Det vi däremot bör göra är att prata om vilka vi lyssnar till och vad de undervisar. Genom att även lyssna på andras förebilder tar vi varandra på allvar. För är det något jag minns från min ungdomstid så är det att de som direkt avfärdade mina förebilder utan att ens läsa eller lyssna till dem, de avfärdades också direkt som hopplösa fall. De var enligt min unga logik helt enkelt inte öppna för att växa i tro och möta Jesus genom den radikala och livsförvandlande undervisningen.
Med denna erfarenhet i minnet ser jag därför ett stort värde i att faktiskt vara lyhörd för vilka unga människor lyssnar till. Genom att ta dessa på allvar ökar också chansen att de unga eventuellt också lyssnar till oss som är äldre om vi mot förmodan skulle ha något klokt att säga. I bästa fall kan det även leda till att också vi får växa i våra relationer till Jesus, och den dag kristna slutar sträva efter det är jag rädd att vi med rätta kan kategoriseras oss som hopplösa fall.