Med anledning av att tidigare biträdande kyrkoledare Joakim Hagerius tas emot som präst i Svenska kyrkan nästa vecka har det uppstått en diskussion om hur vanligt detta är. Det är sant att ett antal pastorer inom Equmeniakyrkan blivit eller nu blir präster. Det är också sant att Equmeniakyrkan så gott som varje år sedan bildandet välkomnat både präster och pastorer från andra samfund. Att ordinerade medarbetare rör sig i båda dessa riktningar är rimligt för ett samfund som till sitt väsen vill vara ekumeniskt. Men det väcker också frågan vilken kyrkosyn som Equmeniakyrkan egentligen har?
För alla individer som byter sammanhang eller samfund finns det personliga skäl till detta. Det kan gälla unga människor som flyttar till en ny plats och hittar ett sammanhang och gemenskap i en församling som visar sig tillhöra ett annat samfund. Det kan gälla pastorer eller diakoner som av familjeskäl har svårt att flytta och därför får tjänst i en församling som tillhör ett annat samfund.
Medvetet och genomtänkt beslut
Bytet kan även vara mer medvetet och både handla om att röra sig från ett sammanhang eller till ett sammanhang. När jag själv för femton år sedan bytte samfund från Pingst, där jag vuxit upp, till Equmeniakyrkan så berodde det på en kombination av flera anledningar. Jag sökte mig bort från delar av Pingst med längtan efter ett bredare sammanhang. Jag hade god kunskap om de stora frikyrkliga samfunden och visste att det inom både Pingst, EFK och Equmeniakyrkan fanns lokala församlingar som jag var teologiskt kompatibel med och även sammanhang där jag nog inte skulle passa.
Jag hade haft ett antal samtal med Rune W. Dahlén, som då arbetade med rekrytering av pastorskandidater, och han uppmanade mig att ansöka om att bli pastorskandidat eftersom det skulle underlätta för mig om jag ändå kunde tänka mig att arbeta i Equmeniakyrkan. Så jag skickade in en ansökan och några månader senare var jag antagen, några år senare ordinerades jag till pastor i Equmeniakyrkan. Detta är jag tacksam och glad över idag för jag ser ett stort värde i att jag blivit bekräftad av något större än enbart en enskild församling. Det finns en styrka i att ha underordnat sig ett större sammanhang som både visar omsorg, tillsyn och stöttning på ett sätt som en enskild församling aldrig kan göra på egen hand.
Det är här vi kommer in på frågan om kyrkosyn.
Med min bakgrund i ett helt kongretionalistiskt samfund kom jag med samma bakgrund som de från Baptistsamfundet och i viss mån Missionskyrkan. Det innebär att det är de lokala församlingarnas församlingsmöte som själva beslutar om tro och teologi och att beslut inte tas på central nivå. När Pingst FFS hade rådslag häromveckan togs beslut om organisation, samverkan och nätverkande, inget om trosfrågor.
Är vi ett kongretionalistiskt samfund?
Nu tänker kanske många som läser detta att så är det ju även i Equmeniakyrkan – att det också är ett kongretionalistiskt samfund. Men det dementerades av kyrkoledningen så sent som på kyrkokonferensen 2024. Equmeniakyrkan är inte ett strikt kongretionalistiskt samfund. Kyrkokonferensen dit församlingarna utser ombud kan besluta om nästan vad som helst även om det sedan är lite oklart i vilken utsträckning beslut får konsekvenser för de lokala församlingarna.
Det vanligaste alternativet till en kongretionalistisk kyrkosyn är en episkopal kyrkosyn. I den traditionen är det biskoparna som fattar teologiska beslut. Svenska kyrkan är exempel på en episkopal kyrka där biskopsmötet är beslutande organ för teologiska och ekumeniska frågor. Det är värt att poängtera att Svenska kyrkan trots att den är episkopal även har en struktur för demokratiskt inflytande. Lokalt väljs församlingsråd och kyrkofullmäktige medan det på nationell nivå är kyrkomötet som är högsta beslutande organ för frågor som är gemensamma för hela Svenska kyrkan. Det finns därför ingen motsättning mellan att vara episkopal och att vara demokratisk. Equmeniakyrkan är dock inte heller en episkopal kyrka och då kvarstår frågan – vad är då Equmeniakyrkan för något slags kyrka?
Det officiella svaret är att Equmeniakyrkan har en konnexional kyrkosyn. Ett begrepp som är så ovanligt att varken Wikipedia eller ens alla ordinerade medarbetare inom Equmeniakyrkan har koll på vad det betyder. Undantaget är de med metodistisk bakgrund, det är nämligen från den traditionen som den konnexionala kyrkosynen kommer. Den är en mellanväg mellan en kongretionalistisk och en episkopal kyrkosyn där ömsesidigheten mellan lokala församlingar och nationell nivå är grunden för gemenskapen. Kyrkokonferensen är högsta beslutande organ och till den skickas ombud som de lokala församlingarna utser. Majoriteten av ombuden är inte pastorer eller diakoner utan lekmän. Alla har samma röst. Kyrkokonferensen kan sedan ta beslut som påverkar lokala församlingar och dessa förväntas följa besluten. Det är dock inte tydligt vad som händer om en församling inte gör detta. För på andra sidan har vi kyrkoledare och regionala kyrkoledare som ska svara för samordning och tillsyn i omsorg om Equmeniakyrkans liv och gemenskap, men de kan bara råda en lokal församling, inte tvinga den. Häri ligger den stora skillnaden från den episkopala kyrkosynen.
En kompromiss som skapar oklarhet
Equmeniakyrkans konnexionala kyrkosynen är en medveten kompromiss men den skapar just nu en ambivalens och oklarhet som har bäring på hur vi ser på ordinerade medarbetare och andra samfund. För medlemmar som flyttar och vill gå med i en annan lokal Equmeniakyrka gäller att deras medlemskap per automatik går att flytta till den nya församlingen och att alla församlingar ska stå bakom dokumentet Teologisk grund. I övrigt kan både teologi, praxis och uttryck variera stort. Detta är vackert som mångfald i helheten, men kan också vara förvirrande för individen.
När unga människor som funnit en tro i våra sammanhang senare hittar in i en lokal församling i annat samfund så gläds jag med ungdomen och välsignar det nya lokala sammanhanget. Samtidigt sörjer jag förlusten för Equmeniakyrkan. För även om vi är ett provisorium (tillfällig kyrka i väntan på Kristi kyrkas synliga enhet) så är det en verklig kyrklig gemenskap idag som behöver vara relevant för både medlemmar och ordinerade medarbetare.
Det är möjligt att den konnexionala kyrkosynen är den bästa för Equmeniakyrkan men då behöver det bli mycket tydligare vad denna kyrkosyn faktiskt innebär. För jag tror att den upplevs diffus av både lokala församlingar och ordinerade medarbetare. Det är helt enkelt svårt att förhålla sig till en diffus kyrkosyn, och en tydligare kyrkosyn tror jag är avgörande för Equmeniakyrkans framtid.
