För några veckor sedan blev jag uppgrind av en biståndsorganisation som jag är månadsgivare till. De tackade för mitt bidrag och ställde frågan om jag kunde tänka mig att öka mitt givande något. Jag kände igen manuset från tidigare samtal, men den här gången använde jag inte mina vanliga ursäkter. För där och då insåg jag att den summan jag ger varje månad till just denna organisation är samma som jag valde att ge då jag som student blev månadsgivare för snart 15 år sedan.
Om jag kunde ge den summan som student då så kan jag definitivt ge mer nu när jag sedan över ett decennium är heltidsarbetande – och då har jag inte ens tagit i beaktning hur penningvärdet förändrats av inflationen under samma tid. Att mitt givande varit oförändrat under så lång tid har inget att göra med vad jag anser om organisationen i sig. Jag vet att jag likt de flesta som skänker pengar tenderar att gå med på en nivå och sedan låter den fortsätta ligga där. Det är därför insamlingsorganisationerna ringer runt med jämna mellanrum.
Samtidigt vet jag också att de flesta av oss fungerar precis tvärtom när det gäller våra egna intäkter. Alla som har kollektivavtal förväntar sig en årlig lönerevision och att inkomsterna ökar över tid. Hur kommer det sig att det är så mycket mer självklart när det gäller våra inkomster men inte när det gäller givande?
Jag skriver denna text medveten om att många har haft det tufft ekonomiskt de senaste åren och i sådana tider är det naturligt att hålla hårdare i sina pengar. För en månad sedan skrev Peter Baric – pastor i Equmeniakyrkan Fiskebäck – en intressant text om pengar i tidningen Dagen där detta med givande berördes. I texten utmanade han på ett radikalt sätt principen att ge bort tio procent av sin inkomst. Baric lyfte att för vissa påverkar tio procents givande inte den ekonomiska situationen nämnvärt medan den för vissa är precis den marginal som gör att hushållet håller näsan över den ekonomiska vattenytan. Precis som det enligt Nya testamentet är rimligt att ge till var och en vad den behöver är det också rimligt att vi bidrar olika mycket utifrån skiftande ekonomiska förutsättningar.
Frikyrkligheten har under det senare seklet tillsammans med andra aktörer varit med och byggt ett starkt civilsamhälle som har fått stort ekonomiskt stöd av samhället. När förutsättningarna för detta nu förändras behöver vi hitta andra lösningar. Vi ser dessa utmaningar i både församlingar, föreningar, samfund och övriga civilsamhället. Detta sker samtidigt som behoven i vår närhet förväntas öka på olika sätt och där vi som kristna vill vara med och bidra och möta människors behov. Dessa kommer med stor sannolikhet att växa både inom och utanför våra gemenskaper de närmaste åren när både arbetslöshet och socialt utanförskap förväntas öka. Det finns redan gott om lokala exempel på församlingar som de senaste åren börjat dela ut matkassar varje vecka till hushåll med ekonomiska utmaningar.
I Lukasevangeliet 12:34 säger Jesus ”Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.” precis efter att han uppmanat lärjungarna: ”sälj allt ni äger och ge åt de fattiga”. Det gör något med oss när vi investerar i det vi tror på. Detta gäller både vår tid, vårt engagemang och våra pengar. Det är saligare att ge än att få (Apg 20:35).
Vad ger du till och vad har du möjlighet att ge?
