Vi är många som den senaste tiden upprörts över det växande antalet märkliga utvisningar av barn och unga. Även politiker upprörs, både de som var kritiska när nuvarande lagstiftning antogs och en del av de som röstade igenom den. Det har blivit tydligt för alla som velat ta till sig informationen att remissinstanser varnade för just detta när nuvarande lagar föreslogs. Att politiker inte alltid håller med remissinstanser är väl inte orimligt, politikernas uppgift är ju att driva igenom nya lagar och förändring baserat på vad de gått till val på. Samtidigt är remissinstansernas uppgift att upplysa lagstiftarna om vilka konsekvenser den föreslagna lagstiftningen får, i synnerhet om effekterna blir andra än de avsedda.
I slutändan är det sedan politikerna som röstar igenom nya lagar och därmed är det också de som vi kan ställa till svars för besluten de tagit. Det är detta som nu görs på sina håll och politiker hanterar detta på olika sätt. Några framstår överraskade och hävdar att detta inte var avsikten, något som inte rimmar med varken regeringens regleringsbrev till Migrationsverket eller den antagna lagstiftningen. Andra som röstade ja verkar hävda att de nu ändrat sig. Oavsett verkar det i teorin finnas enighet om att lagarna inte borde se ut på detta sätt och jag hoppas innerligt att politikerna snarast (helst igår) tar ansvar för sitt handlande och åtgärdar detta genom att göra om och göra rätt.
Samtidigt känner jag också oro då jag ser ett större strukturellt problem. Vad är poängen med remissinstanser om politikerna ändå inte bryr sig om den kunskap som experter har och lyfter fram? I närtid har en annan lagförändring diskuterats om att tillfälligt sänka straffåldern så att 13-åringar ska kunna dömas till fängelsestraff. Även detta förslag har mötts av stark kritik. Av 89 remissinstanser är det 67 som avstyrker, har invändningar eller lyfter skarp kritik. Resterande 22 instanser saknar synpunkter, avstår från att yttra sig eller är varken för eller emot. De kritiska remissinstanserna rymmer bland annat Kriminalvården, Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten, Brottsförebyggande rådet, Brottsofferjouren och Sveriges Kristna Råd. Även organisationer som inte är remissinstanser har varit kritiska och både Equmenia och Equmeniakyrkan har skickat in en spontanremiss och Erikshjälpen har poängterat att detta går emot barnkonventionen om barns rättigheter som är lag i Sverige.
Jag förstår att politiker vill framstå som handlingskraftiga och genomföra den politik de gått till val på, men allt för ofta verkar politik inte handla om vad som ska uppnås utan hur det ska uppnås. I flera frågor vill politikerna egentligen uppnå samma mål men har olika syn på hur målet ska nås. Det är klart att det då är frustrerande om någon påpekar att det inte finns evidens för att ens eget förslag faktiskt uppnår önskad effekt men det är ju också en möjlighet att då ta till sig kunskapen om vad alternativen är för att med större sannolikhet uppnå den önskade effekten. Som ledare har jag många gånger behövt stanna upp och ompröva en inriktning eller beslut. Ofta har det också lett till att vi på bättre sätt har nått dit vi vill komma.
Den sortens politiker hade jag velat se mer av. Politiker och ledare som bråkar mindre och slutar älta vems fel det är att vi hamnat där vi är. Politiker som är prestigelösa och som lyssnar mer på experter än gissar vilka åsikter som ger flest röster. Det vi alla vill är väl trots allt att bygga ett gemensamt och bättre samhälle tillsammans, och det bör väl vara någon sorts lägstanivå för vad vi kan förvänta oss av både politiker och ledare, eller?
