Sannolikheten att Sverige skulle vinna mot Frankrike i VM:s sextondelsfinal var inte stor. Ändå var det många som bänkade sig framför skärmarna klockan 23 och satt uppe sent på natten. Det är något speciellt med att hoppas, inte minst att göra det tillsammans med andra. Bara att se klippen från städer runt om i landet där människor satt uppe mitt i natten för att titta och hoppas har glatt mig under fotbolls-VM.
Jag tänker på detta när jag går igenom Frikyrkoundersökningen 2026, som kom för några veckor sedan. Det är ett faktum sedan många decennier att frikyrkorna i Sverige minskar, och den här rapporten bekräftar än en gång den trenden. Tidigare ljusglimtar, som att internationella församlingar växer i storstäder, verkar nu ha vänt. Antalet nedlagda församlingar ökar samtidigt som antalet planterade församlingar minskar. Det är, siffermässigt, ingen uppmuntrande läsning.
Jag är en person som i grund och botten tycker om siffror, men när det gäller kombinationen av dem och kyrka är jag kluven. Ett alltför stort fokus på siffror leder dessutom sällan till något bra. Det gäller både när utvecklingen är negativ, som i rapporten – då blir vi nedstämda. Men risken är lika stor om siffrorna pekar rakt upp: att vi blir högmodiga eller börjar se genom fingrarna med sådant som inte är bra, eftersom vi tänker att ”vi ändå växer, och då måste Gud ligga bakom detta”.
När jag har funderat över detta är det två bibelord som jag har återkommit till. Det första är Paulus ord i 1 Korinthierbrevet 3:6, där han skriver: ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.” Det är lika sant i dag att det är Gud som ger växten, och ändå pratar vi ofta om detta som att det till hundra procent hänger på oss människor. Vi får plantera och vattna och därefter överlämna det som händer åt Gud.
Det andra bibelstället är från Johannesevangeliet 21:20–23, där Petrus frågar Jesus hur det ska bli med Johannes och får till svar: ”Vad rör det dig? Du ska följa mig.”
Det är lätt att också vi tittar på andra och jämför oss. Den där andra kyrkan verkar göra något rätt just nu, eller det där samfundet bråkar inte lika mycket som mitt eget. Problemet är att också detta ofta bygger på föreställningen att det är på oss allt hänger: Om vi bara hittar rätt metod eller rätt sammanhang kommer vi att få se växten, när det enda vi egentligen behöver göra att fästa blicken på Jesus och följa honom. Det finns något oerhört befriande i den uppmaningen, samtidigt som den också kan upplevas provocerande enkel.
Det här kommer jag att försöka påminna mig om när jag i sommar firar gudstjänst eller besöker en kristen konferens. När jag kommer samman med andra kristna och känner glädjen och hoppet i evangeliet som vi har att dela med oss av, och samtidigt den befriande känslan av att växten inte hänger på mig. Det är, om inte annat, något som inger hopp.
