Det är vecka tolv, den ultimata tiden för att så luktärtor, men jag sitter ändå med pannan i djupa veck. I familjen odlar vi blommor och spannmål. Är förhållandena goda blir spannmålen kvalitativ och föder människor, är förutsättningarna dåliga blir skörden det likaså, och spannmålen duger bara till att föda djur. För blommorna är vårens sista frostnatt A och O, den styr hela odlingsprocessen. Hur man än trixar med fiberdukar så är det vårfrosten som har sista ordet, det är hon som styr. Klimatförändringarna flyttar så sakteliga tillbaka sista frostdatumet, vilket kan kännas glädjande, men med annan data som mer vind och väta i beaktande blir glädjen kortvarig.
Istället infinner sig oron över skörheten i vår livsmedelsförsörjning. Den är helt beroende av moder jord, hon får sista ordet trots allt. Lika svårsmält och skamset som att vi skapat den här situationen är det att vi i Sverige, i landet lagom, vi som aldrig brusar upp eller sticker ut hakan, vi som inte hänfaller åt antidemokrati (inte så mycket som de andra i varje fall), fortfarande dominerar Sapmi. Jag tror att dessa två saker hänger ihop.
Som med alla goda härskartekniker sker vår dominans ljudlöst, den syns eller hörs inte i majoritetskulturen. För egen del har jag knappt lärt mig något om Sapmi under skoltiden och än mindre om förhållandet mellan Svenska staten och Sapmi. Namnet Sapmi har jag lärt mig av att lyssna till populärmusik, och om majoritetens förtryck av samer har jag lärt mig i skönlitteratur. Det kan säga något om vad som fångade min uppmärksamhet under skoltiden, men jag tror inte att jag är ensam om den här bristen på kunskap, åtminstone inte i södra Sverige. Många har tjänat på tystnaden, men moder jord är inte en del av dem.
Jag läser för tillfället Marken och andligheten av teologen och prästen Petra Carlsson Ridell. I boken låter hon ljuset flöda in över kolonin Sapmi, över hur vi i Sverige, men även övriga Norden, har kolonialiserat Sapmi, men framför allt låter hon ljuset gå upp över hennes eget koloniala tänkande. Det första är ganska enkelt, det andra är rätt svårt. Eller som hon själv uttrycker det:
»Det är inte svårt att säga att tvångsförflyttningar, rasbiologi, nomadskolor, kategoriklyvning och allt annat som beskrivs i Svenska Kyrkans vitböcker och som nu framkommer i regeringens sanningskommisionsarbete är fel. Det svåra är att förändra sina egna djupt liggande föreställningar om världen. Det svåra är att ta avstånd från centrala byggstenar i den egna identiteten«.
Men varför ska jag ändra på mina föreställningar? En god anledning är att isarna smälter, att vår älskade jord kokar och att människor lider till följd av det. Carlsson visar hur den svenska majoritetskulturen, i likhet med många andra europeiska kulturer, vilar på en grund av dominans vilket hörs redan i namnet på vårt land. Sverige är en sammansättning av Svear och rike, alltså svearnas rike, och därmed ingen annans rike. Den som har sista ordet i det riket sägs vara Svearna, inte någon annan folkgrupp och inte heller marken det vilar på. Jorden är således underordnad människan.
Det är inte så konstigt med tanke på att den västerländska kristna traditionen som svearna tillhörde tolkat Första Mosebok som att människan är skapelsens krona. Hon är den dominanta i skapelseordningen när vi drar det till sin spets. Det får till följd att mark kan delas in, ringas in och bli till nationer med skarpa gränser utåt och mindre skarpa men ack så kännbara gränser inåt. Same är istället en genitivform av nordsamiskans Sápmi, och betyder alltså Sápmis folk, markens folk. Det säger ingenting om hur samer relaterar till andra folk, utan bara att de relaterar till marken. De har och har haft en nära relation till vissa marker och landskap i Norden i flera generationer.
Den som likt Sapmi inte har ringat in sin mark och satt en flagga därpå kommer alltid kämpa i underläge i markfrågor. Nu när vi äntligen, långt efter de flesta andra, gör upp med vår historia och söker försoning mellan majoritets och minoritetskultur är det i ljuset av klimatförändringarna läge att omförhandla vilken syn på mark som ska få genomslag i lagstiftningen. Att begränsa strandskyddet exempelvis, är ett steg i riktning mot större mänsklig dominans över marken, vilket såklart gagnar den som äger rätten till stranden men som väntas få ”negativa konsekvenser för livsvillkoren för djur- och växtlivet på land och i vatten,” enligt klimat och näringslivsdepartementet.
Men vill vi förändras på djupet behöver vi kanske göra mer än att bara rösta för en annan miljöpolitik. Vi måste kanske förändra våra djupt liggande föreställningar om världen. En föreställning Carlsson lyfter där samerna och majoritetskulturen skiljer sig åt är i synen på naturen. Skillnaden kan verka subtil men får trots det stora konsekvenser. Hon skriver att från 1960-talet har begreppet “natur” fått en mycket snävare betydelse i majoritetskulturen och används för allt det som omger människan men som inte är mänskligt.
Vi säger exempelvis att vi vill “komma ut i naturen”, som om naturen är något markant annorlunda. Något som är passivt och därmed något som vi kan handla med och även äga. Byter vi ut ordet natur mot skapelse blir det tydligt att vi inte kan skilja skapelsen och människan ifrån varandra, jorden och allt den rymmer, också människan är skapad. Att “gå ut i naturen” liknar Carlsson vid att se naturen som en kuliss, som något som är till för vår tillfredsställelse. I samisk kultur är naturen istället en integrerad del av kulturen och det är istället människan som är underordnad naturen, inte tvärtom.
Om jag skulle pröva att fånga en syn på naturen som ligger närmre samisk förståelse vill jag säga att naturen är någon att interagera med, och inte någon att agera med. Liksom med alla övriga vi interagerar med kräver det att vi ger naturen respekt och att vi är villiga att förändras av mötet. Det är dags att göra det nu, allt skapat tillsammans.
