En älskad man är död och begraven. På annandag påsk avled påve Franciskus, samma dag som vi firade mötet med den uppstånden. Vackrare än så blir det inte. Franciskus lämnar ett stort tomrum efter sig och många hedrar den nio dagar långa sorgeperiod som följer på begravningen. Ärkebiskop Martin Modeus kommenterade i ett pressmedelande: ”Jag kommer att minnas hans viktiga röst för öppenhet och samverkan i vår tid”.
Vems röst ska nu ljuda genom sorlet om att ensam är stark och tala för gemenskap mellan människor? Kan det bli vår röst?
Helande och nåd
Om vi får tro den svenske kardinalen Anders Arborelius ord om påve Fransiskus är det mycket som talar för att det måste vara vi. ”När han satt hopsjunken i bön kunde han se ganska bister ut, men så snart han mötte människor utstrålade han godhet och inlevelse. ’Jag vill inte döma’ var påvens grundattityd gentemot varje människa. Han menade att vi alla är i behov av Jesu helande och helgande nåd”, säger Arborelius.
Är vi alla i behov av helande och nåd betyder det också att vi alla kan göra gott. Vi kan hela och ge nåd, bara vi först gör upp med vårt mörker.
På Facebook fladdrade en bild förbi i mitt flöde, den var säkerligen AI-genererad och uppenbarligen inte menad att verka verklig. Samtidigt talade den om den verklighet vi firar i påsktiden. Det var en bild av himlen där påve Fransiskus i sin vita klädnad tar emot barnen som dött i Gaza. Döden är inte det minsta vacker när den kommer för tidigt. Att rädda undan död är vackert, men när döden inträffat är det redan för sent och hoppet om liv och gemenskap är som bortblåst.
Desto starkare framträder dock hoppet om en ny chans till liv. Aldrig är himlen och livet efter detta så viktig för mig att tro på som när barn och alltför unga människor dör. För dem vill jag tro att Jesus möter upp på andra sidan och spricker upp i ett leende.
Men hoppet om livet efter detta får inte få oss att förlora hoppet om idag. Bilden av Fransiskus i himlen när han möter barnen får mig att vilja möta barnen i Gaza nu. Finns det något vi kan göra för de som ännu lider, för de vi fortfarande har tid att rädda?
Nu börjar det låta naivt kanske du tänker, men det tycker inte jag. Inte det minsta. Varken du eller jag är påve och sannolikt är du inte topp-politiker heller, men vi kan gräva där vi står och läser du det här står du troligtvis i en gemenskap med andra kristna. Du finns i ett sammanhang, och våra sammanhang kan påverka. Jag vill låta mig inspireras av Fransiskus tid på jorden – jag vill också arbeta för öppenhet och samverkan, för helande och nåd till alla.
Där tar helgelsen form
Helande leder lätt tankarna till en andlig upplevelse av befrielse, och kan så vara. Det kan ske vid ett givet tillfälle, det kan vara en process över tid. Men det är inte bara något som sker mellan mig och Jesus, utan även något som sker mellan mig och andra människor, som berör inte bara individer utan också områden. I mötet med andra, i samverkan och öppenhet, tar helgelsen form.
Situationerna vi befinner oss i ser olika ut, de flesta av er som läser verkar i en situation väldigt annorlunda än min. Därför vill jag passa på att dela mitt och min församling och min orts sätt att leva öppet och tillsammans, för ett helande som är större än min personliga helgelse, men som samtidigt i allra högsta grad är en del av den. Förhoppningsvis kan det få vara till någon form av inspiration.
I år sammanföll den kristna fastan till stor del med den muslimska fastan. För första gången i mitt liv blev jag, som en del av alla som samverkar för att bygga gott i Hammarkullen, inbjuden till ett iftarfirande. Iftar är måltiden som bryter fastan varje dag när solen gått ner och innebär ofta gemenskap. Inbjudan kom från ett för mig oväntat håll: Det var fritidsgården som sjösatte ett projekt under fastan med anledning av matfattigdomen bland deras besökare. När barn och tonåringar inte äter skolmaten på grund av fastan så blir det uppenbart även för omgivningen att många hushåll inte har tillräckligt med mat för att barnen ska kunna äta sig mätta när solen gått ner. Trots att det bara gäller ett mål mat.
Därför bjöd fritidsgården in oss och många fler att bidra till att servera mat att dela när solen gått ner. Självklart var alla tonåringar välkomna att dela måltiden, både fastande och icke-fastande. När det var dags för vårt bidrag tog några scoutledare med sig muurikkan och ingredienser till skrabbelucker. Just den kvällen var även mellanstadiebarn inbjudna så ett litet killgäng i tredje klass rörde smet och stekte skrabbelucker. De passade såklart på att skryta lite om storasyskon som var ungdomsvärdar. Vårt bidrag blev till efterrätt och så blev vi själva bjudna på lasagne.
Mod och kärlek
En av ungdomsvärdarna satt vid mitt bord och hon berättade om vad de gör. Jag skulle sammanfatta det som en blandning mellan barnaktivitetsledare och dagvandrare i tonårsformat. Deras roll är att stödja och ge trygghet, genom gemenskap och lek, till barn som är i riskzonen för kriminalitet eller som har andra sociala utmaningar. Verksamheten är uppsökande och kräver både mod och kärlek.
Det är så vackert att jag nästan gråter. Den gemenskap som sträcker sig över ålders- och kulturella gränser, över professions- och religionsgränser, är kort sagt helande. För mig, för oss. Det tror jag gör skillnad.
Tack Hammarkullen för allt ditt vackra. Jag önskar dig som läser en gemenskap med samma kraft att hela. Har du ingen så sök efter en. Har ni ingen sådan på er ort, så skapa en. De allra flesta blir väldigt glada för en inbjudan.
