I början av denna vecka togs en pastor inom Equmeniakyrkan ur tjänst. Anledningen är smärtsam: Åtal for grovt barnpornografibrott. Andra medier, exempelvis tidningen Dagen, har förtjänstfullt rapporterat om detta på nyhetsplats.
Ifrån polisiärt håll är det okomplicerat. När de fattade misstanke gentemot pastorn gjorde de en husrannsakan, fann en omfattande samling barnpornografiskt material vilket nu alltså har lett till åtal. Helt enligt boken. Olyckligt däremot är att information om det hela enbart nått förövarens ena arbetsgivare, högstadieskolan där han haft sin ena halvtid. Den andra arbetsgivaren, församlingen, har ingenting hört förrän åtalet nu blev offentligt. Upprörande? Kanske, men mestadels olyckligt eftersom en svår situation blir än svårare för församlingen när chocken över nyheten måste hanteras medialt på direkten istället för internt till att börja med.
I det som skett finns en rad drabbade att nu tänka på och rikta omsorg till. Här följer de, i fallande skala från de som är värda mest omtanke till minst.
1. Barnen
Först och främst bör tankarna förstås vandra till de barn som blivit drabbade i det bild- och videomaterial som pastorn gjort till sitt. I producerandet av materialet finns den allra största vidrigheten; ett gigantiskt och synnerligen olagligt svek gentemot oskyldiga barn. De som utsatts bör inkluderas i varje människas böner, att läka från sådana övergrepp är så komplicerat att Guds konkreta hjälp önskas. I samma andetag känns det naturligt att önska att förövarna kan gripas så att det kan få sitt rättmätiga hårda straff samtidigt som deras möjligheter till nya brott gentemot nya barn kan förhindras.
2. Församlingen
Det är allt annat än en enkel situation som församlingen hamnat i. Även de är i konkret behov av omsorg och förböner. Att deras pastor, deras herde, sedan många år från en dag till en annan är tagen ur tjänst hade i sig varit utmanande nog utifrån allt på dennes bord som plötsligt behöver hanteras på annat sätt. När det nu dessutom sker av den aktuella anledningen så fördjupas förstås problematiken enormt, ovanpå det praktiska läggs en massa svåra frågor som församlingen och dess ledning måste ta i och möta.
Två råd in i det besvärliga. Dels: Skyffla inte smärtan under mattan utan släpp upp den till ytan så att den benämns ordentligt och kan bearbetas, gärna med god extern hjälp. Och dels: Låt inte det som hänt få ta exakt allt syre. I en akut inledningsfas är kanske inget annat möjligt men så snart som möjligt – fortsätt bygg god församlingsgemenskap, inte minst för barnen. En vackert fördjupad omsorg om dem vore en fin motvikt till det barn drabbats av i denna historia.
3. Samfundet
Det lokala är förstås mer utsatt än det nationella när en sådan här sak sker, men allt hänger samman och smärtan fördelas brett. Equmeniakyrkan som samfund har nu i uppdrag att stötta den lokala församlingen maximalt och samtidigt ytterligare förstärka arbetet med utbildning och granskning så att risken för upprepning framöver minskar. Att skapa system så rigida att det aldrig sker är en utopi, men att göra allt för att komma så långt som möjligt är ett måste.
4. Pastorn
Sist på listan, och därmed minst, över de som är värda omsorg finns pastorn. Han är ju förövaren och värd all den klander han nu möts av, både från rättsstaten och från de som gett honom ett förtroende han svikit och förbrukat. Men samtidigt som det är sant att andra är offer för honom så är det också till viss del sant att han är ett offer för sig själv. Inte hela vägen förstås, inte på så sätt att han är urskuldad eller inte måste ta sitt ansvar för vad han gjort, men han säger själv att han agerat trots att han vet att det är fel och att det föranlett skam hos honom. Alla som någon gång kämpat med något den velat avstå från eller bryta med kan känna empati med det.
Är det att förringa vad pastorn gjort att tänka och känna så? Nej, det är snarare att undvika att han blir totalt avhumaniserad utan istället – tvärtemot omänskliga monster – får chansen att ta ansvar för sina handlingar och även chans till hopp om en framtid. Förhoppningsvis blir straffet tydligt och kännbart i paritet med brottet, och förhoppningsvis finns en väg även för pastorn till ett individuellt läkande.
