Jag har en ny favoritplats. På morgonen kommer jag in där och möts av kända och vänliga ansikten. Har man haft en tuff morgon så uppmärksammas det och man får lite extra omtanke innan inbjudan till leken kommer.
Alla borde få en sådan start på dagen som min son får på avdelningen Blåtrollet på Bäckamadens förskola. Hela livet hade vi behövt förskolepedagoger som hjälpte oss att vara i grupp, att samsas, att upptäcka livets små glädjeämnen och inte minst att lära känna nya förmågor hos oss själva och andra. Någon som stöttade och guidade, helt enkelt. Hade inte det varit fint? Tänk om det hade funnits en pedagog Johan på G7-mötet eller i FN:s säkerhetsråd som bara hade sagt; “Nä Wilhelm, nu grinar du bara för att du vill bestämma. Du får inte bestämma nu, det blir din tur sen.” Eller: “Nä Meijjan du får inte ta den, det är Bernts.” Eller: “Näe Netanyau, nu räcker det!” Eller: “Näe Putin, Ukraina är inte ditt!”
Hur blev det så här att makthavarna inte är ett dugg bättre än småbarn som vill ha mer och ha för sig själva? Kan det handla om lärande?
Idag har vi inte pedagog Johan här, men väl minnet av Johannes döparen vars dag vi firade i söndags. “Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt”, säger han i Lukasevangeliet. Easy peasy. Eller också så svårt att jag kan känna att jag ständigt hade behövt stöd av en förskolepedagog för att klara av att leva generöst i den här oroliga tiden.
Jag tror att många av oss bär en gnetande känsla av oro, sorg eller rädsla inför våldet som härjar. Det är värt att stanna upp inför att det råder krig både öster och söder om oss och att även den största västmakten har gett sig in i spelet. Dessutom mullrar hotet från klimatförändringarna genom den varma luften.
Låt oss stanna upp inte bara för vår egen oros skull utan även för dem som befinner sig i stormens mitt. Inför andras lidande känner vi maktlöshetens slappa grepp, särskilt om denne andre lever under ockupation, instängd där vi inte kan nå fysiskt. Jag tänker på Gaza som ni förstår. Min fråga till dig är tudelad: Vad ska vi göra och hur förhåller vi oss när vi inte kan göra något? Vill du gå med mig nu och undersöka om kyrkans kraftkällor kan hjälpa oss att svara på de frågorna i brist på en förskolepedagog för vuxna?
Den första kraftkällan hittar jag hos Paulus. “Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter” är Paulus råd till församlingen i Rom vilket ofta läses i vigselgudstjänsten, just för att det är ett gott råd till den som vill leva sant och närvarande i en värld som alltjämt är både ond och god. Så var inte rädd för att känna med dem som gråter, för det börjar där. I medkänslan väcks viljan att agera. I medkänslan suddas också gränsen mellan vi och dem ut, vilket är viktigt för alla som vill deeskalera och minska våld. Men medkänsla bör paras med god urskiljning för att inte krympa till ett passivt avvaktande.
Det leder oss till nästa kraftkälla: Bönen. När kyrkan famlar i mörkret och inte vet vad som är rätt att göra men bär känslan av att något måste göras, då ber hon. Bönen handlar med oss och manar oss samtidigt till handling, lika mycket som den hoppas på Guds handlande. Likt en treenig dans. Vår gemensamma bön pekar ut en riktning. Kanske vågar vi inte gå åt ett visst håll, men vi vågar be om att gå dit, och då lär vi oss något om att gå den vägen. Som att bönen ritar en karta för oss att navigera utifrån. Bön om fred är en sådan sak. Vi vågar inte alltid och förmår inte alltid gå fredens väg, men vi törs att be om den och ritar då ut en gemensam väg framåt.
Den tredje och sista kraftkällan finner vi både i historien och i vår samtid. Den kallas Profeter. Johannes döparen är den siste i raden av profeter som Bibeln berättar om. Han var inte rädd för att benämna det onda eller för att envist peka på det goda, och han talade modigt och öppet om svärtan bland människorna. Men även extremhögern kallar sig modiga när de talar om samhällsproblem. Det är många som använder slagorden “vi vågar säga som det är”.
Men vem talar egentligen sant? Johannes förlägger till skillnad från extremhögern inte svärtan i världen till vissa grupper av människor, utan erkänner att vi alla bär den. Den som jag tycker är mest lik Johannes just nu är Greta Thunberg. Hon är modig, hon benämner våra tillkortakommanden, inte bara andras, och hon visar med sitt liv att det går att handla bättre. Det var också hoppet som Johannes kom med, att vi alla kan förändras till det bättre. Det går att vända mörker till ljus. Så spana i sommar efter förebilder att ta rygg på. Du är inte ensam. Tillsammans lär vi oss att handla annorlunda.
Elisabet Hermodsson skriver i en visa: “Det gör vi med sommaren kamrater, vi lär oss av hennes milda glöd att kämpa mot bomber och granater, och dela glädje, fred och bröd.”
Hela livet är en lärandemiljö, en förskola i storformat, där vi tillsammans lär oss att dela glädje, fred och bröd. Vi har inga förskolepedagoger till vår hjälp men inte desto mindre kyrkans kraftkällor att ösa ur för att lära oss att gå den rätta vägen. Tre av dem är enligt expeditionen vi just genomfört Medkänslan, Bönen och Profeterna.
