Det talas – högt, brett och mycket – om en Jesus-trend i vårt land, inte minst bland unga. Ett nyväckt intresse, en förnyad nyfikenhet, en möjlig slutpunkt för den sekularisering som flyttat fram positionerna över lång tid. Det är i så fall, för att uttrycka det milt, väldigt goda och glada besked för en kristenhet som generellt präglats av tillbakagång och negativa rubriker i årtionden.
Är trendbrottet här? Det återstår att se, och: Det återstår att arbeta för.
I en bemärkelse går det förstås säga att kyrkan och dess folk inte kan göra något för att förändra en sådan här situation, varken på en övergripande landsnivå eller på personnivå. Att det ytterst – eller till och med helt och fullt – alltid är Gud som är den som agerar. Djupast sett är det så.
Men med det sagt måste även detta sägas: Kristendom är inkarnation. Även om Gud har kapacitet att söka och finna en människa helt på egen hand, eller förändra ett lands andliga sökande, så har Gud en klar förkärlek till förkroppsligandet. Gud älskar samarbetet med sin kyrka, att låta gudomlighet uttryckas genom mänsklighet.
Därför är kyrkans uppdrag inte att enbart vänta och se vad Gud eventuellt håller på att göra och sedan betrakta det; kyrkan är inbjuden till ett aktivt skapande tillsammans med sin Herre.
Utifrån det är det naturligt att Equmeniakyrkans kyrkoledare denna vecka varit iväg för tänkande, visionerande och bön istället för att endast mötas och fira att kyrkans vintersäsong eventuellt är över och att det ska bli spännande att se vad Gud hittar på om våren nu är här. Frågan är: Hur vill Gud använda oss här och nu för sitt syfte, hur kan vi bidra till det världens skapare vill göra i vårt land nu och framöver?
På samma sätt är det naturligt att varje lokal församling, inom Equmeniakyrkan och alla andra samfund, inte slappnar av utifrån rapporterna om möjlig vind i seglen utan gör vad de kan för att fånga vindbyarna. Kan och ska kyrkans arbete riktas om för att nå nya människor? Kan medlemmarna inspireras och rustas för att bättre kunna vägleda sökande grannar och arbetskamrater? Finns det behov av ett förstärkt böneliv, såväl kollektivt som enskilt, för att skapa större lyhördhet till Guds röst?
Den formen av frågor bör leva, tydligare nu än på länge.
Förhoppningsvis kan de texter (länkar nedan) som Sändaren publicerat denna vecka av Henrik Steen, författare och huvudledare för Team med uppdrag, vara till hjälp och nytta i den process som nu behöver ske. Henrik skriver bland annat: ”Nycklar i mötet med medmänniskan är ödmjukhet, respekt, nyfikenhet och vänlighet”. Ett försök till sporrande, utmanande och vägledande i frågan kring evangelisation. Den som lyckligt anar ett tonskifte i Sverige gör klokt i att läsa, inte nödvändigtvis som ett facit men som ett bidrag in i ett nödvändigt samtal som behöver äga rum.
På samma sätt som den formen av läsning, för att möjligen kanske hitta nycklar i en spännande utveckling, känns angelägen så vore det i allra högsta grad rimligt om den planerade samlingen ”Dela tro i vår tid – en helg kring evangelisation” i Betlehemskyrkan Gävle i november blir fullbokad och mer därtill. Som ett uttryck för längtan och iver.
”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matt 9: 37-38). Så sa Jesus. Den bönen behöver bedjas, och det behövs även en iver att få vara svaret på den bön man ber: Använd mig!
Tider av positiva rapporter behöver leda till uppkavlade ärmar, en ökad entusiasm över att få vara en arbetare – en medhjälpare – i det Gud gör.
Henrik Steen, ”Målet: Att bli lik Jesus i sin egen kultur”
Henrik Steen, ”Det tredimensionella evangeliet”
