Äntligen lugnar det ner sig. Spektakulära skeenden och helger har avlöst varandra i kyrkan – jul, trettondedagshelgen, Marie bebådelse, påsk, Kristi himmelsfärd, pingst – men nu går det att andas ut.
Det är så jag känner. Jag kan sträcka ut mig i hängmattan och bara kisa upp i lövverket, glömsk av julnattens under, passion och pina, himmel och hänryckning, medan söndagarna rullar förbi i sakta mak.
Låter det slött? Det är slött. Andlig slöhet kanske ska bejakas ibland.
Dödssynden likgiltighet är förstås något annat. Jag bryr mig om varenda liten söndag i trefaldighetstiden, och jag har mina favoriter.
Först av allt: andra söndagen efter trefaldighet, kallelsen till Guds rike. Då händer så stora saker att själen faktiskt vaknar till. Jag läser söndagens text i Johannesevangeliet och inser att detta måste vara första gången som Jesus kallas ”Guds lamm”.
Han ska offras så att världens synd försvinner – det slutgiltiga offret. Med jämna mellanrum behöver jag påminna mig själv om den alldeles oerhörda innebörden i detta: Jesus död sätter punkt. Hans uppståndelse inleder en ny mening.
Samtidigt har orden ”Guds lamm” förstås rottrådar ända ner i Första Mosebok. En far som offrar sin son, en paradoxal Gud som både är drivande i förloppet och hejdar det – jag behöver bara blunda en stund i sommarsolen så är jag på tempelberget, Moria berg, där Abraham är beredd att sticka kniven i sin pojke, Isak, bunden på bålet.
Isaks skräck i den stunden måste ha varit så obegripligt väldig. När Jesus offrades var han åtminstone vuxen och införstådd med sitt öde. Men Isak? Bara ett barn. Varför?
Berättelsen om Gud, Abraham och Isak på Moria berg tillhör Bibelns största gåtor. Jag knäcker inte den nöten, och kanske är det meningen. Det finns många andra bibeltexter som även de provocerar snarare än förklara, som sätter tankar och känslor i rullning.
Det verkar inte som om Skriften vill att jag bara lyssnar och lyder. Den är ingen bruksanvisning. Den vill att jag rör mig, tänker, känner, samtalar, käftar emot – som Abraham när Gud tänkte ha ihjäl alla i Sodom och Gomorra och Abraham påpekade att han inte hade rätt att döda rättfärdiga i dessa städer bara för att där fanns orättfärdiga. ”Så kan du inte göra!”
Men när Gud befaller Abraham att ta kniven i sin hand, att höja den mot sitt barn, då lyder han. Trots allt är han bara människa – sammansatt, full av motsägelser.
På Moria berg påminns jag om att Jesus död som en punkt och hans uppståndelse som en ny mening, är delar av en större text. Den började långt innan Johannes Döparen pekade ut Jesus som Guds lamm, och den pågår fortfarande, medan sommarvinden sveper genom samtiden och jag frestas ta en tupplur från allt.
Men andlig slöhet ska ändå helst inte innebära att jag somnar. Så istället fortsätter jag läsa.
”Natanael sade: »Kan det komma något gott från Nasaret?« Filippos svarade: »Följ med och se!« ” De enkla raderna är så fulla av rörelse och liv. Jag ser verkligen hur Filippos rycker och drar i Natanels arm, pekar och viftar: Kom, kom! Han kallar till Guds rike. Så är det faktiskt. Då, nu och alltid. Tiden står stilla. Även jag blir på alerten. Kanske skulle det inte ha hänt om jag inte först hade slöat till, slappnat av.
Vid jul och påsk och pingst är det övertydligt vad vi ska känna, och hur starkt. Det kan skapa en paradoxal avtrubbning. Men andra söndagen i trefaldighet? Då förväntas inget särskilt. Och just därför står orden plötsligt fram med desto större klarhet. Kan det komma något gott från Nasaret, denna oansenliga bergsby? Kom med och se!
Hängmattan är i gungning. Andens vind rasslar i lövverket. Och nu, fjärde söndagen efter trefaldighet: Att inte döma.
Vi kan vara rätt snabba med att döma varandra, ärligt talat. Inte minst är det frestande för en from person att sätta sig i Guds ställe och bara veta att jag som tror på Jesus kommer till himlen, men de som tackar nej till Jesus erbjudande att tro på honom går det sämre för, för det står ju i Bibeln. Och jag vet kanske rentav konkret vilka dessa stackars förtappade i min omgivning är.
Som om det vore så enkelt. Som om Gud och Jesus inte gör precis vad de vill på domens dag. Det finns en gåta dold även i den dubbla utgångens teologi, och den gåtan tror jag mig kunna gissa.
Kanske gissar jag fel. Men med tanke på alla paradoxer i kristen tro och lära, med tanke på att Abraham alltså redan i Första Mosebok läxade upp sin Gud, så törs jag säga: det är inte meningen att jag ska döma min jordiska nästa till helvetet för att hon inte delar min tro, hur mycket det än domderas i Nya Testamentet om agnar och vete och får och getter och träd som ska huggas ner och grenar som ska brännas. Att döma sin nästa till helvetet står i strid mot allt heligt. Det är okristlig förhävelse.
Jag tycker mig ha medhåll från Jesus. Han lät sig inte frestas att säga att äktenskapsbryterskan som ställdes framför honom skulle stenas. Han förstod att det var ett test, en fälla. Först reagerade han faktiskt inte alls. ”Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret.” Det är en handling av suverän likgiltighet för maktens män, ett sätt att säga: Stick, jag struntar i er. ”När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: ’Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.’ Och han böjde sig ner igen och ritade på marken.”
Kvinnan blev varken dömd eller stenad. ”Jesus sade: ’Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.’ ” Han krävde inte att hon skulle tro på honom för att få syndernas förlåtelse, och ingen vet om hon någonsin kom till tro. Han lät henne bara gå.
Sedan säger han till fariseerna: ”Jag vet varifrån jag kommer och vart jag går. Men ni vet inte varifrån jag kommer eller vart jag går. Ni dömer på människovis, jag dömer ingen.” Att begrunda det kan kanske lära någon något.
Det må kännas som grus i skon för vissa fromma om en äktenskapsbryterska som aldrig kommit till tro schasas in i himlen av Jesus precis som de. ”Vad ska jag då med Jesus till?” utbrast en trägen bedjare och gudstjänstbesökare. Som om Jesus var en leverantör av himmelska tjänster exklusivt för troende, inte någon att bara älska – villkorslöst, oavsett allt.
Vid det här laget är jag så förtörnad att jag måste klättra ner ur hängmattan, andas i fyrkant och dricka lite vatten. Lugna dig, viskar sommarvinden. Sluta hetsa så. Bara lukta på blommorna. Känn skapelsens Kristusdoft.
Jag känner den faktiskt bäst om jag bara fortsätter slöa. Så jag softar ända till sjunde söndagen efter trefaldighet, Kristi förklarings dag. Nu är det Markusevangeliet som gäller, och fler gåtor.
Jesus på härlighetens berg! ”Hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: ’Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia.’ Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna.” Vilken underbar text!
Petrus är i chock. Hans tal om att bygga hyddor framstår som närmast sinnesförvirrat – och samtidigt är det så gripande mänskligt. Han vill visa omtanke, han vill behövas, men det han ställs inför är så mycket större än han själv att förnuftet bågnar.
Här som på så många andra ställen i Bibeln möts det himmelska och det mänskliga med total känsla för livets praktiska villkor. Så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder – himlens vävare och blekare och skräddare, på förklaringsberget tycker jag mig skymta dem tillsammans med Jesus och Moses och Elia. Och, igen, här syns rottrådarna som förbinder Jesus med hans gammaltestamentliga ursprung. Jesus är Evangeliets nav, men det goda budskapet varken börjar eller slutar med Evangeliet.
”I begynnelsen fanns Ordet”, som evangelisten Johannes skriver, ”och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. … Ordet var liv, och livet var människornas ljus.”
Så började det. Och det fortsätter här och nu, i den leende slöa sommaren, när Bibelns obegripligheter kan få förbli just så förbryllande som de gissningsvis är menade att vara, medan jag slutligen ändå slumrar till i min hängmatta:
”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”
