Detta är del 2 om pastorsrollen av Daniel Röjås & Fredrik Lignell, den första hittar du här.
De årliga pastorsdagarna i samfundet inleds med ett föredrag på temat “Allt börjar med dig”. De medarbetare som anslutit på morgonen har alla möjliga upplevelser med sig från senaste arbetsperioden. En pastor är tacksam för söndagens dopförrättning, någon annan är sliten i både kropp och själ av konflikter, tuffa omständigheter och hårt arbete utan särskilt många synliga resultat.
Vad händer med församlingsarbetarna när detta budskap trummas in i dem? På vilket sätt ska ett starkt fokus på dem själva som oumbärliga startmotorer bota stressen, känslan av att inte producera tillräckligt och det messiaskomplex som alla i hjälpande yrken ständigt måste hålla stången? Och framför allt: Är budskapet till ett par hundra svenska pastorer och andra medarbetare om att allt börjar med dem verkligen sant?
Vi försöker i två artiklar sätta ljuset på våra bilder av vad en pastor är, och i vilken mån dessa rimmar med Nya Testamentets idé om ledarskap, herdeskap och församlingsliv. Till vår hjälp har vi Eugene Peterson, mångårig pastor i en ganska liten lokal församling i USA, författare, teolog och främst känd för bibelparafrasen The Message.
Inget börjar med pastorn
I sin bok Working the Angles beskriver Peterson pastorns uppdrag, och han gör det diametralt motsatt inledningen jämfört med den svenska pastorskonferensen. Han menar att pastorns tre primära uppdrag alla har med lyssnande att göra: Vi lyssnar i bönen, vi lyssnar i läsningen av Skriften och vi lyssnar till vad Gud gör i människors liv i den andliga vägledningen. Kort sagt: Ingenting börjar med oss. Vi lyssnar till vad Gud säger, vad Han vill och vad Han gör i världen, i församlingen och i våra liv, och vi samarbetar med det. Detta är den primära kallelsen för varje pastor och präst. Med Jesu egna ord: “Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen.” (Joh 5:19)
Utmaningen för oss är att vi är marinerade i ett ledarideal som handlar om våra initiativ, vårt driv och vår förmåga att förflytta folk från A till B. Vi söker ledare som får något gjort, och som vi ropar får vi svar.
Eugene Peterson målar som sagt en helt annan bild. Inget börjar med oss, då Gud ständigt är initiativtagaren. “Bön”, säger Peterson, “är aldrig det första ordet, utan alltid det andra. Gud har första ordet. I bönen ger vi vårt svar. Vi adresserar inte främst Gud, utan vi gensvarar.”
Men låt oss ta det från början. Eugene Peterson inleder sin bok i vredesmod. Han talar om hur pastorer överger sin kallelse i alarmerande takt. Det är inte så att de slutar vara pastorer och börjar jobba med något annat, utan de går fortsatt till kyrkans expedition. Men i biblisk mening har de övergivit sin post och sin kallelse. Deras dagar, menar Peterson, påminner i väldigt liten utsträckning om vad kyrkans pastorer och präster gjort de tidigare tjugo århundradena.
Så frågan är hur en pastors tjänst och liv formas i linje med Nya Testamentet och inte efter våra sekulariserade bilder av vad en ledare är. Peterson beskriver det som en triangel. Det vi primärt gör – predikar, undervisar och administrerar – är långsidorna. Det är det som syns, och som de flesta förknippar med pastorns arbete. Allt detta är viktigt, men för att det överhuvudtaget ska bli en triangel krävs vinklar. De små hörnen – bönen, Ordet och den andliga vägledningen – är inte så iögonenfallande, men det som ger form åt tjänsten.
Ett komplicerat arbete
Peterson menar på fullt allvar att få yrken är så lätta att fejka som pastorns. Det beror naturligtvis på att det mest avgörande och formande i pastorns och prästens liv inte sker i offentligheten, utan i det fördolda. Den som stått i församlingstjänst länge kan, ibland utan att ens upptäcka det själv, slå på autopiloten och verka from och uppkopplad mot de eviga tingen, utan att för den skull vara det på riktigt. Det är betydligt enklare att fejka pastorns vardag än rörmokarens, och just häri ligger den stora frestelsen och faran. Det är möjligt att vara pastor utan vinklarna, utan att vara uppmärksam på vad Gud säger och gör, men det påminner då väldigt lite om Bibelns beskrivning av pastoralt ledarskap.
Det är asketism i ordets bästa mening, menar Peterson, att utveckla det centrala i pastorns kallelse och uppdrag. Om vi inte gör det kommer inte ens de vassaste talangerna och de bästa intentionerna att kunna hindra oss från att tunnas ut och bli imitatörer.
Problemet är att detta inte nödvändigtvis uppmuntras i församlingskontexten. Dels vet vi alla, oavsett yrkeserfarenhet, att det brådskande ständigt vinner över det viktiga och nödvändiga. Trycket, både från omgivningen och från pastorns inre bilder, gör att vår tjänst formas av helt andra krafter där synligheten och viljan att framstå som handlingskraftig ständigt riskerar att vinna över livet i det fördolda.
Detta innebär naturligtvis inte att en pastor är som bäst när inget händer eller där utvecklingen stagnerar. Poängen är en helt annan: När det mest centrala i pastorns kallelse och tjänst hamnar på rätt plats, då får också det synliga ledarskapet rätt form och proportioner.
Pastorskrisen är på riktigt
Inget av detta är nyheter. Men vi står i en akut pastorskris i Sverige, där slitaget hos många är ett faktum, där man skolar om sig mitt i livet då orken tagit slut och drömmen sakta dött, och där många församlingar förgäves söker efter en pastor att kalla. Bristen på pastorer är stor, och vi tycker oss dessutom uppfatta en förvirring kring vad det är församlingen egentligen behöver eller frågar efter.
Vi vågar påstå att Petersons enkla bild av triangeln kan hjälpa oss att navigera i den rådande pastorskrisen. Den ska absolut inte förstås som ytterligare en tröttsam importerad ledarskapsmetod från Amerika, utan är snarare ett anslag som trampar upp de glömda stigarna tillbaka till ett bibliskt format ledarskap i församlingen.
Blir inte detta återigen en börda på den slitne pastorns tyngda axlar? Vår avsikt är snarare att släppa in lite syre i pastorsexpeditionen. Det är en hög kallelse att tjäna som pastor och präst, och den måste få formas av något annat än våra sekulära bilder. Vi har personligen fått oändligt mycket hjälp, utmaning och tröst i läsningen av Peterson, men också i långa samtal med varandra om vad vi egentligen pysslar med på dagarna.
Vi skulle därför vilja ge dig, käre medkämpe, lite råg i ryggen. Låt samtalet om pastorns integritet och tjänst leva i mötet med kollegor, men också med en ordförande eller församlingsledning. Skapa rum för teologisk reflektion kring ledarskap och pastorns uppdrag. Be Gud om urskillning när alla sekulariserade bilder av ledarskap kommer rusande emot dig. Låt oss be för varandra och sporra varandra i sökandet efter ett bibliskt sätt att vara pastor.
Sänk axlarna. Allt börjar med Gud. Han har talat i skapelsen, genom profeterna och “nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin Son (Hebr 1:2). Vårt uppdrag är att lyssna och gensvara, att envist påminna om att Gud finns, om vad Han gjort och att Han söker varje människas odelade uppmärksamhet.
Daniel Röjås, pastor i Equmeniakyrkan Boxholm och Pingst Mjölby, författare.
Fredrik Lignell, författare, skribent och predikant som nyligen avslutat mångårig pastorstjänst i Ryttargårdskyrkan i Linköping.
