Det är semestertider och Jenny Dobers, till vardags Equmeniakyrkans regionala kyrkoledare i Stockholm, försöker egentligen hålla tillbaka jobbrelaterade saker som bultar på dörren. Men när det gäller WCRC, som World Communion of Reformed Churches förkortas, så gör hon ett undantag.
– Det är ett fantastiskt arbete som jag tycker är väldigt berikande för oss som kyrka men ändå kanske inte är så välkänt inom hela Equmeniakyrkan, säger hon.
Missionskyrkan, en av bildarsamfunden bakom Equmeniakyrkan, har en lång historia inom WCRC även om det förr hetat annorlunda innan det via en sammanslagning landat i nytt namn.
– När Missionsförbundet anslöt i början på 1970-talet blev det en viss diskussion om vi hörde hemma där, bland reformerta. Men detta var/är en gemenskap också för kongregationalister och det finns flera drag i det refomerta som vi passar in i. Idag tror jag dessutom detta är den kyrkofamilj som har mest sammanslagna samfund representerade så det känns som en naturlig plats för oss att vara med.
Equmeniakyrkan är med i flera andra världsvida kyrkofamiljer också, ett resultat av historiken med flera bildarsamfund, vilket kan ses som en spretig utmaning men som Jenny Dobers också ser som spännande och berikande.
– Att ha en världsfamilj, eller till och med flera, som bryr sig om en är inget mindre än en stor förmån. WCRC:s uttalade vision är ”Called to communion, committed to justice” (Kallade till gemenskap, engagerade för rättvisa) vilket sammanfattar mycket av driv och fokus. Just att gemenskapen i sig är viktig är något vi lätt kan relatera till i Equmeniakyrkan tänker jag, vi har också en viss bredd och variation inom oss själva där gemenskapen och mötet oss emellan är en viktig del, säger hon.
På samma sätt är alltså gemenskapen central i WCRC, inte bara vad man gör och kommer fram till utan även i själva mötesplatsen.
– Att få komma ut ur sin bubbla doch möta människor från övriga världen, få se att andra brottas med samma saker som en själv och tillsammans få samtala, fundera och be över det vi har gemensamt – det är så berikande.
– Det var exempelvis väldigt fascinerande och fint att mötas när flyktingkrisen var som värst och höra vad som gjordes i olika delar av Europa, hur Greklands insatser och Sveriges liksom kompletterade varandra och skapade en fin helhetsbild av hur Kristi kropp var i rörelse.
Men det är inte enbart det man har gemensamt som tillför något påpekar Jenny Dobers, även det där som klargör skillnader är utvecklande.
– I Europa har vi ju exempelvis öst och väst där det helt klart finns tydliga skillnader i syn på en rad saker. Det är så intressant att få sitta och samtala med någon av ”de andra” med ett helt annat perspektiv, med andra ingångar, i kontrast till hemmaplan där vi ofta tänker väldigt lika i grundläggande frågor.
Jämte gemenskapsdelen är alltså rättvisefrågorna centrala för WCRC, och så har det varit länge.
– Redan på 1800-talet tog man tydliga ställningstaganden mot slaveri och kolonialismen, så även gentemot nazismen på 1930-talet och apartheid därefter på 1980-talet. Och detta arbete pågår hela tiden, sedan början på 2000-talet är det exempelvis stort fokus kring orättvisa på ekonomi- och miljöområdena.
Du är nu, som andre svensk efter Krister Andersson, vald till ordförande för WCRC:S europaavdelning, eller president som de kallar det. Hur mycket arbete innebär det för dig?
– Jag har varit vicepresident tidigare, då har det varit tre resor om året i snitt, blir någon mer nu eftersom jag kommer representera Europa på WCRC:s världsträffar. Utöver det en del digitala möten. Mitt huvuduppdrag är förstås det regionala kyrkouppdraget fram till september när min session i den rollen tar slut, men jag är glad för att Equmeniakyrkan gett mig möjligheten att finnas med i detta också.
Tycker du att det berikar det regionala och lokala?
– Absolut, jag får mycket inspel ifrån det internationella som väcker funderingar och frågor kring vad det kan få betyda för oss på hemmaplan. Det sätter ju in det som pågår lokalt – språkcaféer, Alphakurser med mera – i en bredare kontext och man ser påtagligt hur de sakerna hör samman med det som sker utöver kontinenten och världen. Det är väldigt berikande och uppmuntrande.
Vad innebär din roll, rent konkret?
– Jag leder den kommitté som förbereder den årliga samlingen dit en representant per medlemskyrka kommer. Vi försöker lyssna in vad Europa just nu står i, hur det europeiska situationen ser ut och vad vi behöver göra för att stötta och hjälpa. Jag är också som sagt Europas representant i det världsvida.
Finns det en känsla av svindel i det?
– Ja, det känns vibrerande viktigt och samtidigt svårt, det är så stora och viktiga frågor som hanteras. Det är också viktigt att säga att det förstås inte bara är så att Europa kommer med hjälp till andra, vi står också i behov av stöttning utifrån vårt läge med sekulariseringen, utsattheten i flyktingfrågan med allt vad den innebär. Det är hoppfullt att det finns en gemenskap där man kan dela våndan med varandra.
Fotnot: Jenny Dobers tid som regional kyrkoledare i Equmeniakyrkan tar, efter sammanlagda tolv år vilket är maxantalet i den rollen, slut i höst. Vad hon ska göra därefter, vid sidan om det fyraåriga uppdraget som ordförande/president i WCRC, är inte klart.
