Det är måndag eftermiddag och ledig dag för Diana. Hon låter pigg och glad och berättar att måndagar är den självvårdande dagen, då tar hon bara hand om sig själv. En del i det är att gå på AA-möte. Där får hon tanka energi, möta människor och sprida kärlek utan någon press och stress.
Sedan lite mer än ett år tillbaka jobbar hon i Hjortensbergskyrkan i Nyköping, inledningsvis som barn- och familjeledare och från denna höst som ungdomsledare med diakonal inriktning. Här möter hon människor som inte alltid haft det lätt vilket är något som Diana känner igen sig i. För mindre än fem år sedan var hon hemlös och missbrukare – just här i Nyköping.
Men vi tar det från början.
Stökigt redan från start
Diana Engvall föds en augustidag i Tyresö 1980. Hennes liv börjar i drogabstinens eftersom både mamma och pappa är tunga missbrukare och hon får motgift direkt när hon föds och placeras på ett barnhem. Mamma Anette hälsar på och försöker på olika sätt visa att hon är duglig som mamma och tre månader gammal flyttar Diana hem. Det blir ett turbulent första år i livet. Anette kan inte hålla sig ren från droger och Diana blir omplacerad hos en “vanlig Svensson-familj”, som Diana kallar det. Pappa Göran är polis och mamma Karin är föräldrarådgivare inom FUB, en organisation som arbetar för att individer med intellektuell funktionsnedsättning och deras anhöriga ska kunna leva ett gott liv. I familjen finns också två söner varav Jonas har en grav utvecklingsstörning.
Hemmet är tryggt, men när skolan börjar blir det tufft. Hon ser sig som ett speciellt barn, blir offer för både psykisk och fysisk mobbning och upplever att ingen vuxen griper in.
– Det här var ju på 80-talet – man förstod inte den här problematiken, utan lade all skuld på mig och tyckte att det var jag som inte var social eller bjöd in på olika sätt, säger Diana.
När hon börjar sjuan hittar hon andra vänner och desperat efter att bli sedd, hörd och älskad gör hon i stort sett allt för att få vara med. Hon blir utåtagerande, rymmer hemifrån och börjar dricka. Med alkoholen blir hon modig och våldsam, allt det som hon vill vara, men i nionde klass vill Diana börja om. Hon flyttar från Tyresö till fosterföräldrarnas släktingar för att få en ny chans.
De är med i en lokal baptistförsamling och hon har tidigare fått följa med dem på kristna barnläger. Genom dem har hon fått möta Jesus och hon tänker att hon nu kanske kan hitta ett kyrkligt sammanhang att vara med i. Hon bor på den nya orten några år, men blir samtidigt utsatt för systematiska övergrepp.
– Jag mådde väldigt dåligt och kände mycket skuld, mycket skam. Jag kände att jag bara var någon man hackar på, för jag hade alltid haft någon i mitt liv som på något sätt tryckte ner mig. Så då började jag dricka ännu mer.
Bibeln lockar och drar
Men det här med Jesus hänger kvar och efter studenten börjar hon på bibellinjen på Hjälmareds folkhögskola. Det blir dock inte så mycket bibel: Hon är i stort sett aldrig på lektionerna och hittar vänner som gillar att festa. Drickandet blir hennes sätt att hantera sig själv och allt det trasiga som finns inom henne. När fosterföräldrarna träffar henne vid jul ser de att hon mår dåligt och hon följer med dem hem och återvänder inte vid terminsstart. Det går något år, men tanken på bibelskola släpper inte.
– När jag bodde hos de här släktingarna fick jag en dröm om att jobba i kyrkan. När andra sjöng Carola med ett hopprep stod jag med ett hopprep och lekte att jag predikade för folkmassor och hjälpte folk i utkanterna som inte hade mat. Och jag kunde inte släppa drömmen och tanken på bibelskola, så jag började på Johannelund i Uppsala.
Där upprepas dock historien. En prästkandidat tar henne under sina vingar och hämtar Diana på kvällarna där hon sitter och dricker själv på den lokala puben. Men i samband med tiden på Johannelund träffar hon Mattias. Han är musiker och med i Livets Ord och Diana ser honom som en stabil och stadig kristen. De blir tillsammans, förlovar sig och när Diana är 21 år gifter de sig. De är med i församlingen, får dottern Chanell och Diana är nykter.
– Men som äldre har jag förstått att har du en beroendesjukdom som du inte går till botten med kommer beroendet att hitta andra vägar. I mitt fall utvecklar jag en ganska kraftig ätstörning.
Den lilla familjen flyttar till Nyköping, dottern Jasmine föds och paret hänger ihop några år till, men sen kommer skilsmässan. Då hamnar Diana i en livskris och känner att hon ska ta igen alla år som nykter. Det enda hon gör när hon inte har barnen är att jobba och att dricka. Så håller hon på i några år. Sen testar hon amfetamin.
– Och det tillsammans med alkoholen blev ju en nyförälskelse. Amfetaminet motverkar alkoholen på olika sätt så då kunde jag dricka tre liter om dagen utan att bli full och verka ganska normal.
Men fasaden börjar sakta men säkert krackelera och barnen som nu går i låg- och mellanstadiet bor mer eller mindre på heltid hos pappa Mattias. Hon åker in på behandling, främst för barnens skull, och klarar att hålla sig nykter ett halvår, men tar några återfall. Då förlorar hon träningslägenheten.
– De sa i stort sett att jag hade bränt mina broar och att de inte kunde hjälpa mig längre. Så jag fick klara mig bäst jag ville. Och där stod jag på gatan, utan hem, utan någonting.
Diana är då 35 år och hemlös. Hon sover i tvättstugor, trappuppgångar och i “kvartar med 25 andra pundare”. Eftersom hon inte har någon inkomst behöver hon börja begå brott och hon förlorar vårdnaden om barnen.
– Då blev jag gränslös, hård, kall och brutal och jag hade alltid på mig någon typ av vapen. Jag höll till exempel på att skära halsen av en yngling som var skyldig mig 20 kronor och vägrade betala tillbaka. Men han räddade sig själv genom att knuffa undan mig. I den situationen blev jag rädd för mig själv.
Fängelset blir bästa tiden i livet
Diana hamnar till sist på Hinseberg och får sitta elva månader för grov stöld, stöld, ringa stöld och narkotikabrott. I polisförhör berättar hon allt och tiden i fängelset beskriver hon som den dittills bästa stunden i livet. I fängelset får hon säng, tak över huvudet, mat och extrapengar. I fängelset möter hon också en fängelsepastor. Han väcker en längtan efter Gud igen och en kväll böjer hon knä.
– Jag frågar Gud “är det sant? Kan du förlåta mig? Kan jag få komma tillbaka? Snälla, jag orkar inte leva det här livet. Du får hjälpa mig nu.” Och då fylls hela cellen av en Gudsnärvaro. Hela jag blir fylld på insidan av Hans kärlek. Jag känner för första gången i mitt liv att jag är älskad.
Diana är med på bibelstudier och startar bönegrupper och flera i fängelset får en tro. Så kommer dagen då straffet är avtjänat och Diana är övertygad om att hon inte kommer att ta ett återfall. Hon vill verkligen ha ett annat liv än det hon levt tidigare.
– Jag lyckades nog lura mig själv upp på läktaren totalt. Det var fel människa som hämtade upp mig och i princip fem minuter senare satt jag med sprutan i armen, säger Diana.
Ett år senare ligger hon på sjukhus med blodförgiftning, proppar i lungorna och inflammation i hjärtsäcken. Där tar hon en dos till och när den går ur kroppen får hon panik.
– Då förstår jag vad jag har gjort. Inte ens dödens väntrum kan hindra mig från att knarka. Jag får dödsångest och det blir så tydligt att fortsätter jag den här vägen så kommer jag antingen bli nedgrävd eller så dör jag för tidigt i en överdos. Jag har ju två tjejer som jag vid det här laget inte har någon kontakt alls med och som mamma vill man ju se sina barn växa upp.
Omskakad böjer hon återigen knä och säger till Jesus att hon behöver att Han kliver in i hennes liv på riktigt igen. Hon måste få del av Hans kraft. Eftersom Diana är så dålig och dessutom hemlös får hon en plats på ett akutboende i Nyköping.
– Det blev min räddning. Efter fem år som hemlös får jag ett hem. Och på den vägen är det. Det är väl fyra och ett halvt år sen ungefär, säger Diana.
Dags att ge vidare
Ja, på den vägen är det. Efter AA:s tolvstegsbehandling vill hon ge tillbaka allt hon fått av Jesus och öppnar drömmen hon bar som 15-åring och börjar läsa teologi. Prästutbildning byts mot ett år på pastorsutbildningen på EHS, som sen byts till diakonutbildningen på Bromma folkhögskola. Och nu är hon färdig. På lördag ordineras hon till diakon under Equmeniakyrkans kyrkokonferens.
Men idag är det tisdag och Diana är i telefonen igen. Den första intervjun fick avbrytas på grund av hämtning av barn och efter att ha levt med Dianas livshistoria under ett dygn finns många frågor. En är hennes energi och glädje. Det finns ingenting i rösten eller tonen som röjer den bakgrund hon har.
– Nej, det är många som säger det faktiskt. Jag har alltid varit glad. Delvis kan det ha varit ett skydd, är man glad är det ingen som ifrågasätter hur man mår. Men idag har jag en grundglädje som är genuin. Jag känner att jag är befriad från missbruket och jag har verkligen fått en andra chans.
Men är du inte orolig för att du ska hamna i missbruk igen?
– Både ja och nej. Jag kan aldrig garantera att jag aldrig mer kommer missbruka. Man brukar säga att missbruk är en sjukdom som är lömsk, listig, falsk och stark. Men så länge jag gör vad jag behöver göra; tar hand om mig själv, går på mina möten och har med mig Gud i allt jag gör – då känner jag att det inte finns något att vara orolig för. Skulle jag tappa Jesus skulle jag åka dit igen, men så länge jag har Honom i livet behöver jag nog inte vara orolig.
Jesus genomsyrar livet
Diana berättar att hon ofta föreläser om sitt liv och pratar gärna om Jesus med alla hon möter i vardagen. Hon väljer ofta att ha kläder med kristna budskap på så att det är lättare att få frågan om sin tro. Senast idag fick hon en fråga som gav möjlighet att berätta om Jesus.
– Han genomsyrar det mesta jag gör.
Men du får ju en sådan hård start i livet. Kan du vara arg på Jesus för det?
– Jag har varit arg och tyckt att det har varit orättvist. En period var allt människor gjort mot mig lika med vad Gud gjort mot mig. Speciellt om det var kyrkmänniskor som gjort mig illa. Men efter hemlösheten kunde jag sära på det. Människan har en fri vilja och den missbrukas ibland väldigt mycket och jag råkade bli ett offer för det, men det betyder inte att Gud har slutat älska mig. Gud ska inte få skulden för människors handlingar.
Har du förlåtit dem som gjort dig illa?
– Ja, men det betyder inte att det inte gör jätteont fortfarande. Jag går i traumabehandling för det jag varit med om. Men jag har utsatt människor för grymma saker och Jesus har förlåtit mig så mycket och Han säger ju att vi ska ge förlåtelsen vidare, så då får jag göra det. Jag har liksom inget annat val.
– Sen kan jag fråga varför vissa saker behövde hända, men jag sprang ju ifrån Gud medan Han försökte hålla mig vid liv så gott Han kunde. Jag har ju varit med om så mycket, åkt in för överdoser och varit död …
Vänta, har du varit död?
– Ja, åtminstone en gång på en heroinöverdos. Sen har jag lyckats med självmordsförsök, men sen kommit tillbaka tack vare Gud. Jag har fått oerhört många chanser.
Nej, Diana anklagar inte längre Gud för allt som hänt. Hon sträcker sig så långt som att säga att hon är tacksam för det mesta hon varit med om.
– Jag förstår om det kan låta helt galet, men all skit har format mig till den jag är idag.
Plötsligt hörs en röst i bakgrunden. Det är någon som vill fråga Diana något. Någon som kallar Diana för mamma.
– Ja, nu bor mina döttrar på heltid hos mig! Det är en sådan vinst och seger! utbrister hon.
– Och jag har en fin relation med barnens pappa och har delad vårdnad om vår yngsta.
Jasmine som är 16 år nu flyttade in i juni och i slutet av januari stod plötsligt Chanell, som snart fyller 18, på trappan och sa “hej mamma, nu flyttar jag hem till dig”.
– Jag sa bara välkommen, det är klart de får flytta in! Så idag får jag vara en trygg punkt för dem, vilket känns väldigt vackert och fint. Det är den största gåvan jag fått tillbaka.
Diana har till stor del förlåtit sig själv för det hon gjort, men det svåraste rör barnen. Det hon utsatt dem för och det faktum att hon övergav dem vid flera tillfällen. Varje dag som nykter är nu en gottgörelse för dem.
– Men jag kommer nog alltid att drabbas av tankar från och till … Hur kunde jag skada dem som jag älskade mest av allt? Men då brukar jag oftast säga till mig själv att jag var sjuk i en sjukdom. Min hjärna var kidnappad, jag var inte mig själv.
Stort att få ordineras
Förutom tonårsdöttrarna finns också två bonustonårssöner och sambon Nicklas. De är förlovade och ska gifta sig i augusti. Och förutom denna stora familj finns fosterfamiljen kvar. Hon har ingen kontakt med sin biologiska pappa och mamma Anette dog för 16 år sedan, förmodligen i en överdos, men Diana pratar dagligen med sin fostermamma, tillika bästis.
– Min fosterpappa ser jag som min pappa och mina fosterföräldrar betyder jättemycket och har verkligen stöttat mig sen dag ett när jag blev nykter.
Alla ska vara med på ordinationen på lördag. Ja, för det är ju det allt handlar om. Nu är Diana klar diakon.
– Det känns stort. Det är helt sjukt att ett helt samfund på något sätt går in och har ett förtroende för en gammal knarkande kriminell kvinna som jag, skrattar hon och fortsätter:
– Det är ganska överväldigande att dagen är kommen och jag har klarat det och kyrkan bekräftar min kallelse. Det är otroligt fint och jag är ytterst tacksam för det. Jag lyckades få min dröm att bli sann.
Vad ser du fram emot mest i tjänsten som diakon?
– Samtalen med människor. Jag ser fram emot att få vara en röst i samhället som förändrar. Jag drömmer om att hjälpa de som är samhällets minsta och på något sätt komma tillbaka till mina gamla kvarter, fast med Jesus, och hjälpa hemlösa att komma på fötter igen. Jag brinner överlag för människor som har det svårt.
