Plötsligt förstår jag att jag har saknat ljuden. Redan första natten slår det mig, när det brus som fyller dagen inte slutar, dämpas något men fortsätter till gryningen. Bilar gasar på, någon tutar, hundar skäller, en granne långt borta har fest och så småningom tuppar som berättar att solen går upp för en ny dag. Ett flöde av ljud som inte stör, utan säger att jag är hemma.
Första natten i Ecuador sover jag i Durán, sammanväxt med Guayaquil, och kontrasten till sömniga Garphyttan utanför Örebro – där jag och familjen numera till vardags bor – är stor. Enligt vännerna jag bor hos är Durán med på listan över världens farligaste städer, och vid en snabb googling verkar det stämma. 2024 hade Durán siffror på 157 döda per 100 000 invånare, att jämföra med Sveriges snitt på 1,2 döda. I staden med knappt 300 000 invånare talas det om en markant ökning i antal döda under 2025. Förutom bilar och tuppar så är natten lugn och nästa dag fortsätter resan hem till Montecristi där vårt ecuadorianska hus finns.
I Vilhelm Mobergs Utvandrarna beskriver författaren villkoren för de som lämnade Sverige på enkla skepp för 175 år sedan; “Vad som än fanns i beredskap åt dem i de nya världsdelen, vad som än väntade dem i det nya land som de uppsökte – någon återfärd till hemlandet kunde de icke föreställa sig. Den överflyttning som de nu gjorde, den var för dem gjord för alla tider: aldrig skulle de åter komma över detta eviga vatten, aldrig skulle de kunna segla över denna Ocean en andra gång. Denna resa gjorde människor endast en gång.”
Mobergs ord ekar i mig – jag har genom åren lockats av tanken på den definitiva flytten, när jag har korsat oceanen till det nya landet, Ecuador, men också då jag har flyttat tillbaka till Sverige. Sju längre perioder har jag bott i Ecuador, sammanlagt uppåt 17-18 år av mitt liv, sedan barndomen till nyligen avslutad missionärstjänst i landet jag älskar. Idag är flytten så mycket enklare än vad Mobergs utvandrare fick utstå, men ändå aldrig enkel.
Ett land är aldrig statiskt och barndomens nostalgiska minnen från Quito är just minnen. Mycket har förändrats, utveckling och tillväxt har präglat Ecuador samtidigt som andra saker går mot det sämre. Våldets prägel på landet är ny, den våldsstatistik som Ecuador idag har talar om en situation som är värre än någonsin tidigare, i paritet med Colombias 90-tal under Pablo Escobar. Karteller och maffia från olika delar av världen kämpar om kontroll över smugglingen.
Statistikens siffror är en sak, men det blir påtagligt när det kommer nära, när människor vi känner drabbas, när bekanta skjuts, när en mormor till dotterns klasskompis dödas i en massaker, när det visar sig att sonen går i samma klass som en av de största maffialedarnas söner, han som är faderlös sedan skjutningen, den som triggade igång våldsvågen. När barnen hämtas vid en skola där polisen har förstärkt bevakningen med 5-8 man, varje dag. Vi flyttade hem till Sverige men längtar tillbaka hem till Ecuador.
Så möter jag vännerna, pastorer från kustdistriktet som stannar kvar och talar om ljus i mörkret där som mörkret är påtagligt. Kyrkor som finns och verkar i kvarter där droghandeln pågår på gatan utanför, pastorer i områden där jag avråds att besöka de kyrkor som jag tidigare besökt så ofta.
“Allt blir vardag” säger en av mina vänner och just normaliseringen av det som inte borde vara normalt är en utmaning. Hur ändrar man riktningen på ett samhälle i fritt fall? Eller är det så illa som det utmålas? “Jag skulle ge vad som helst för att vara i din situation och leva i trygghet” skriver en vän till min dotter, i ett brev som jag tar med hem till Sverige. Det skaver i samvetet, att vi hade möjligheten att välja, och att vi har valt bort landet vi älskar.
Några dagar senare möter jag pastorer och vänner från hela Ecuador, i den årliga pastorsretreat som ordnas på lägergården utanför Santo Domingo de los Tsáchilas. Förhållandena pastorerna kommer ifrån är så olika, från enkla små byar i Amazonas regnskog, via storstädernas församlingar med många tusen medlemmar, till de små församlingarna högt uppe i Anderna där kichwa talas och bara potatis och lök kan odlas. En del platser är mitt i våldsstormens öga medan andra är lantliga idyller. Många suckar över tillståndet i landet, men det är inte hopplöshet eller modfälldhet som präglar samtalen och gudstjänsterna. Det är snarare ett strålande hopp som bryter igenom allt det tunga, det är övertygelsen att livet ligger i Guds goda händer och att livet har ett syfte här och nu, i formandet av något annat, av ett rike som är starkare och mer äkta än nyhetsflödets ångest. Min vän Checho, märkt av sjukdom och dialyser, vittnar om att lägga allt i Jesu händer och ta emot de möjligheter som ges varje dag, att nåden alltid finns. Jag tänker på orden när lovsången med tropisk touch klingar ut i det kompakta mörkret i djungeln runt omkring oss. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.
Jag har valt men ändå inte valt. Jag har två hemländer och jag har förlikat mig med att jag alltid kommer längta både bort och hem. Hos mig kommer det nog alltid att finnas en känsla av att jag är på besök, oavsett var jag är. Det är inte längre en tung känsla utan en gåva, på något sätt. Och, tänker jag, en gåva jag delar med den som lagt livet i Guds händer, pilgrimens tillfälliga vandring på jorden.
