Året var 2011. Jag var ungdomsledare och skulle på studentmottagning för “min” tonåring Tilda Jönsson. Hon strålade av glädje som så ofta, men något var annorlunda. Håret. Tilda hade nämligen samma vecka beslutat sig för att raka av det långa svallet.
– Det är någonting jag aldrig har ångrat, jag hade gjort om det idag. Jag tänkte att mitt värde inte ligger i mitt hår eller utseende och ville påminna mig om det. Jag bär med mig det än idag, säger Tilda idag när vi hörs.
Först att examineras
Idag har Tilda både långt hår och ett diplom. Hon och kompisen Frida Wallberg är de första som gått Equmeniakyrkans missionärsutbildning på EHS, Enskilda Högskolan i Stockholm, med fokus på missions- och kulturstudier. Under utbildningen har de läst introduktion till Gamla samt Nya testamentet, global kristendom och homiletik och även varit iväg på en fältstudiekurs.
När Frida tipsade om utbildningen kände Tilda att det var självklart att hon skulle gå den, men hon visste inte om det passade i livet just då. De var från början fler som sökte och en till som startade, men det var bara Tilda och Frida som fullföljde. Och det var tufft även för Tilda med i stort sett heltidsanställning som sjuksköterska på akutmottagningen i Växjö vid sidan av halvtidsstudierna som delvis hölls på plats i Stockholm.
– Men både jag och Frida är otroligt tacksamma för den här utbildningen. Fyra av fem kurser har vi ju läst tillsammans med andra på EHS och jag har fått nya perspektiv på Bibeln och på kristendomen.
CD-skiva väckte längtan
Tilda är uppvuxen i en kristen familj och har alltid haft en tro även om tvivlen har kommit och gått. Längtan efter att bli missionär har funnits länge, liksom intresset för kyrkans internationella arbete.
– Jag minns när jag var tonåring och köpte en cd-skiva med sånger på lingala under en temadag med Diakonia. Jag lyssnade jättemycket på den och då väcktes ett stort intresse för Kongo.
Intresset ledde henne till att gå APG29:s lärjungaskola i Kongo-Kinshasa hösten efter studenten. Där mötte hon missionären Gunnel Jönsson och först då förstod hon på riktigt att man fortfarande kan bli missionär.
– Jag trodde bara det var något man gjorde förr, säger Tilda och ler.
Sjuksköterska och missionär
Första steget till att bli missionär var att utbilda sig. Hon hade hört att en sjuksköterskeutbildning kunde vara användbar för den som ville arbeta som missionär, så hon läste och blev klar. Och efter en tid i tjänst såg hon att Equmeniakyrkan faktiskt sökte en missionär till Kongo-Kinshasa. Äntligen var det dags! I tre år bodde Tilda i Kongo och jobbade som sjuksköterska och missionär.
Hur skulle du beskriva Kongo-Kinshasa som land?
– Varmt. I temperaturen, bemötandet och gemenskapen. Väldigt välkomnande och så långt ifrån individualistiskt man kan tänka sig. I Kongo är man alltid en del av någonting. Det handlar inte om dig, utan om dig som en del i någonting större.
På plats var det en härlig blandning språk; svenska, engelska, kikongo, franska och lingala. Det kunde bli många kulturkrockar, berättar Tilda.
Alltid krisberedskap
– Kongo är väldigt präglat av hierarki. Du har en roll som man, en roll som kvinna, pastor, diakon, sjuksköterska eller läkare. Det tycker jag var svårt att hantera, för jag var både europé och missionär från Sverige samtidigt som jag var en ung kvinna. Vad gjorde det med mig? Vad fick jag säga och inte säga? Hur fick jag handla och inte handla? Men jag funderade också på de runtomkring mig – vad fick de säga och göra?
Tilda bodde i Luozi, ett större samhälle med ca 15 000 invånare, som ligger vid Kongofloden. Hon beskriver livet där som att vara på scoutläger, fast året runt. Ingenting löste sig av sig självt.
– Finns det inget vatten måste du fixa det. Är det inte sol är det ingen el eftersom den oftast drivs av solpaneler. Alltid krisberedskap. Man är alltid redo för krisen i Kongo för det är nästan alltid kris.
Vattenpumpen i Luozi gick sönder under tiden Tilda var där och fungerade inte på sex månader. Då var det kvinnornas, barnens och ungdomarnas uppgift i familjen att lösa det. Det måste ju finnas vatten hemma.
– Jag upplever att många kongoleser arbetar väldigt hårt. Jag tänker framförallt på kvinnorna. De tar hand om hem och barn och odlar ute på fälten och vissa har också ett arbete ovanpå det. Det är ett hårt liv samtidigt som det finns ett vardagslugn. Det är inte krig som i andra delar av Kongo.
Plånboken styr vården
Tilda jobbade på CEC-kyrkans, Communauté Évangélique du Congos, hälsodepartement, som ansvarar för cirka 50 sjukhus och vårdcentraler som kyrkan driver. Hon höll regelbunden kontakt med sjukvårdspersonalen, samlade in statistik och höll också i utbildningar. Departementet har också ansvar för att ta emot, fördela och distribuera sjukvårdsmateriel som kyrkan fått som gåvor, bland annat från Equmeniakyrkan.
Tilda fick på nära håll se de stora utmaningarna med att bedriva god sjukvård när det inte fanns stabil el och knappt vatten att tvätta händerna med.
– De gör såklart det bästa av situationen, men det är sorgligt. För du kan ju få bra vård i Kongo – om du har pengar och bor i en stad.
Den mest akuta vården får man direkt och betalar i efterhand, men när det inte är akut behöver patienten betala i förväg. Till exempel för varje medicin och varje nål som kommer att användas för att ta prover.
– Det är väldigt frustrerande att se hur ekonomin styr så mycket för människor som verkligen behöver sjukvård och hjälp. Har en person inte råd med bränsle till dieselgeneratorn som håller igång röntgenapparaten blir det ingen röntgen. Hur kan man då avgöra vad patienten faktiskt har för sjukdom?
”Vi kan göra något”
Tilda upplevde att döden var mycket mer närvarande i Kongo än hemma i Sverige. Och statistiken säger sitt: I Sverige dör fem kvinnor om året i samband med graviditet. I Kongo är det 52 kvinnor om dagen1. I Kongo dör 91 barn under 5 år per 1000 levande födda barn2. I Sverige är siffran 2. Att se lidande och död blev en drivkraft att ställa frågor och söka förbättringar, även i det lilla.
– Jag blev mer övertygad om att det som vi höll på med ändå var viktigt. För att kunna förbättra och förändra måste vi börja någonstans. Fortsätta ställa frågor och fortsätta ta reda på mer. Varför är det såhär? Vad kan man ändra?
Till exempel höll hon i hygienkurs och lärde ut att tvål och vatten var bättre att tvätta sig med än handsprit och vatten. Hon såg också Equmeniakyrkans insamling Hälsa för alla i Kongo göra skillnad i form av projekt och utbildningar för anställda.
– Jag och Equmeniakyrkan kan kanske inte dra el till Luozi eller bygga vattenledningar, men vi kan göra något.
Sorgevaka och tröstegudstjänst
I december 2025 fick Tilda dock abrupt lämna Kongo. Tilda nåddes av att hennes pappa hemma i Växjö hade avlidit. Det kom som en chock och människor strömmade hem till henne. Plötsligt hade Tilda en sorgevaka hemma hos sig.
– Människor kom, satt ner hos mig. Vi bad, sjöng, bara pratade, lyssnade på musik. Det gjorde det inte mindre sorgligt, men det var ett sätt att bearbeta sorgen.
Någon dag senare hölls en tröstegudstjänst. Kollegor, körmedlemmar, människor från församlingen, grannar, barn – alla firade de gudstjänst på Tildas tomt som en del av sorgevakan.
– När någon dör lämnas inte den sörjande ensam. Det är en stark gemenskap och man samlar in pengar och lagar mat för att ge till de som sörjer. Ofta är sorgevakan dygnet runt i flera veckor fram till begravningen. Men jag kunde inte ha folk hemma hos mig hela tiden. Jag var tvungen att packa och flytta hem.
Tilda åkte hem, men tack vare Equmeniakyrkans utbildning fick hon i april i år återvända till Kongo, men denna gång till Kongo-Brazzaville, för en tre veckor lång fältstudiekurs. På plats fick hon möta vänner och bekanta, få nya kunskaper och genomföra fältstudien om hur blivande kongolesiska pastorer förbereds för att möta traditionella kongolesiska trosföreställningar.
Sänd av Gud
Med den inskickad och examen tagen kan hon nu titulera sig examinerad missionär. Ett ord som för henne framförallt betyder “sänd av Gud”. Genom utbildningen har hon fått insikt i hur mycket bilden av missionären förändrats.
– De första svenska missionärerna som åkte till Kongo i slutet av 1800-talet hade en genuin drivkraft att förmedla evangeliet och fick såklart betyda väldigt mycket på plats. Men de hade en samhällsbild som är väldigt skild från idag och talade om folket i Kongo som förlorade och att missionärerna skulle komma och rädda dem.
– Idag försöker vi som kyrka hela tiden prata om partnerskap, att vi är systerkyrkor. Att vi behöver missionärer från Kongo lika mycket som vi behöver missionärer till Kongo. Vi ber för varandra och är enade i Kristus.
Hur har tron förändrats med dina år i Kongo?
– Framförallt har bilden av tro förändrats. I Kongo är tron så självklar, den är ständigt närvarande oavsett vilken tro du har. Den är naturlig i vardagen, den ständiga bönen och heliga vanor. Det har påverkat min tro.
Pussa en mobilskärm
Resorna till Kongo har också påverkat Tilda på ett annat sätt. Det fanns nämligen en särskild chaufför som körde runt Tilda och hennes vänner i huvudstaden Kinshasa de första tre månaderna när de kom till Kongo år 2022. Han hette Oscar och Tilda och Oscar höll kontakten bland annat eftersom Oscar ville lära sig engelska. På den vägen är det och i april förra året gifte de sig. När Tilda fick åka till Kongo nu i år fick de äntligen träffas igen, efter ett år ifrån varandra.
– Det var ju jättefint att ses, såklart. Det är ju något helt annat än att bara prata i telefon. Att dela lite mer vardag, även om det bara var för några veckor.
De har skickat in alla papper till Migrationsverket och hoppas nu att Oscar ska få komma till Sverige. Under tiden lever Tilda sitt liv med jobb på akuten i Växjö och Oscar jobbar som chaufför och tekniker på Luyindusjukhuset i Kinshasa. Samtidigt som de hoppas på att Oscar ska få komma till Sverige pratar de om att någon gång bo i Kongo igen. De ber, funderar och längtar efter varandra.
– Det är lite tröttsamt i längden att tala över en brusande telefonlinje och pussa en mobilskärm. Jag ber att vi snart får fira bröllopsdagar och födelsedagar och alla andra dagar tillsammans, på riktigt!
Tilda Jönsson, 33 år:
– Gift med Oscar Monika
– Sjuksköterska på akutmottagningen i Växjö
– Examen i Equmeniakyrkans missionärsutbildningen på EHS.
– Var missionär och sjuksköterska för Equmeniakyrkan och CEC-kyrkan i Luozi i Demokratiska republiken Kongo februari 2022 till december 2025.
