Från bön till handling – följeslagare lyftes fram som kyrkornas svar

Hur långt räcker förbön när människor lever mitt i krig och ockupation? Den frågan kom att prägla ett seminarium om Israel och Palestina i Almedalen. Samtalet kretsade inte bara kring utvecklingen i regionen, utan också kring vilka konkreta verktyg kyrkor redan har – och vilket ansvar de har att använda dem.

Almedalsveckan är över och förbi, men frågor som lyftes där lever vidare. Sändaren publicerar en del refererat även i efterhand som inte hans med under veckan, idag från seminariet om Israel och Palestina.

”Vad vet vi?”, ”Hur talar vi om det?” och ”Vad gör vi med den kunskapen?”

Det var de tre frågor som fick bära seminariet. Under de 45 minuterna beskrevs utvecklingen i Gaza och på Västbanken, men samtalet kom allt mer att handla om vad kyrkor, civilsamhälle och politiker faktiskt kan göra när kunskapen om människors utsatthet redan finns.

Följeslagare som konkret handling

Ett återkommande exempel var det ekumeniska följeslagarprogrammet, som startade 2002 på initiativ av kyrkor i området. Genom programmet lever internationella följeslagare under tre månader nära lokalbefolkningen på Västbanken. De dokumenterar situationen, men deras närvaro fungerar också som ett skydd när människor ska ta sig till skolan, handla eller arbeta på sina odlingar.

– Man kan vara följeslagare i tre månader. Vi kämpar hårt för att utbilda följeslagare och hoppas att det går att sända, sade Equmeniakyrkans kyrkoledare Karin Wiborn.

Karin Wiborn

Hon konstaterade att kriget gjort det svårt att ha följeslagare på plats. Samtidigt har indragna statliga bidrag försämrat de ekonomiska förutsättningarna för programmet, som kyrkorna nu arbetar för att kunna återuppta i större omfattning när situationen tillåter.

Även Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Morgan Johansson lyfte fram följeslagarprogrammet som en konkret insats Sverige bör prioritera.

– Återuppta stödet till det ekumeniska följeslagarprogrammet, sade han när han räknade upp de åtgärder han anser att Sverige bör genomföra.

Diakonias seniora policyrådgivare Magnus Walan återkom flera gånger till vikten av internationell närvaro och att omvärlden måste utgå från människors verklighet.

– Finansiering, fakta på marken och folkrätt. Tre F, sammanfattade han.

Han beskrev hur människor på Västbanken lever med återkommande attacker och menade att internationell närvaro därför spelar en viktig roll.

Bitte Hammargren och Morgan Johansson

”Vi vill inte höra bönerna längre”

För Karin Wiborn blev frågan om handling också djupt personlig. Hon berättade om möten med kristna i området och hur de utmanat hennes egen syn på kyrkans uppgift.

– Jag mår dåligt när jag hör prästen och teologen Isak Munther säga att: ”Vi vill inte höra bönerna längre. Vi vill ha handling, vi vill ha aktion.”

Karin Wiborn betonade att kyrkorna självklart fortsätter att be för fred, men menade att bönen inte får bli ett sätt att undvika ansvar.

– Jag lider för att jag inte riktigt vet vad jag ska göra.

Hon återkom också till Equmeniakyrkans teologiska grund.

– Vi ska värna rätten och avslöja orätten. Hur hjälper jag politiker att fatta modiga beslut i den här frågan, så att Sverige blir ett tydligt land som värnar rätten och avslöjar orätten, var den än sker?

”Ni får inte svika oss”

Flera av seminariets deltagare beskrev samtidigt en växande oro över att omvärldens engagemang håller på att mattas av. Erik Lysén, chef för Act Svenska kyrkan, berättade att organisationens partner i Israel och Palestina återkommer med samma budskap.

– Ni får inte svika oss. Fortsätt att tala.

Morgan Johansson, Eric Lysén och Magnus Walan

Han menade att många upplever sig övergivna samtidigt som situationen fortsätter att försämras.

– Det finns en besvikelse över att vi har tystnat lite grann. Vi måste fortsätta tala högt och vara tydliga.

Journalisten och Mellanösternanalytikern Bitte Hammargren gjorde en liknande analys och menade att världens uppmärksamhet i stor utsträckning flyttats från Gaza till andra konflikter i regionen.

När seminariet avslutades återvände moderatorn Paulina Lindgren till den fråga som präglat hela samtalet.

Det är lätt att säga att konflikten är för komplicerad eller att välja att titta bort, menade hon. Men när kunskapen väl finns följer också ett ansvar.

– Vad gör du? Vad gör jag? Vad blir konsekvensen i samtalet nästa gång? På vilket sätt använder du ditt ansvar?


Arrangörer:
Equmeniakyrkan, Kristna fredsrörelsen, Diakonia, Studieförbundet Bilda

Medverkande:
Bitte Hammargren – journalist, Mellanösternanalytiker, associerad senior medarbetare, Utrikespolitiska Institutet
Morgan Johansson – riksdagsledamot, vice ordförande Utrikesutskottet
Erik Lysén – chef, Act Svenska kyrkan
Magnus Walan – senior policyrådgivare, Diakonia
Karin Wiborn – kyrkoledare Equmeniakyrkan
Paulina Lindgren – moderator, direktor Swedish Christian Study Center Jerusalem, Studieförbundet Bilda

image_pdfLadda ner som PDF
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund är chefredaktör på Sändaren samt författare till en handfull böcker. Han har en bakgrund som journalist på tidningen Dagen, pastor i pingströrelsen samt nationell ledare för Alpha Sverige.

Läs mer

Hultby: Kyrkan måste fortsätta vara en Jesusrörelse

Efter mer än 50 år som evangelist är Carl-Olov Hultby fortfarande övertygad om vad som är kyrkans viktigaste uppgift. Former kan förändras och gamla mötesformer försvinna – men Jesus håller också för framtiden.

Sändaren får sommarpuls

Istället för att ta in vikarier så väljer Sändaren att låta pulsen i utgivningen gå ner lite under veckorna 29-32 när det är semester...

Gudsmötet förändrade Erics syn på kyrkan

HÖNÖ. Efter femton år som pastor började Erik Andersson fråga sig vad han egentligen hade satt sin tillit till. I Ark i Köpenhamn har erfarenheter av bön, sjukdom, helande och nya sökare förändrat både hans ledarskap och hans syn på framtidens kyrka.

En kyrka som frågar: Vad kan vi göra för dig?

För Elin Alm är framtidens kyrka inte i första hand en fråga om nya metoder eller organisationsformer. Hon drömmer om en kyrka där människor bär varandra genom livets svåraste stunder, där olikheter får plats och där gemenskapen blir ett konkret uttryck för Guds omsorg.