Debatten om sänkt straffmyndighetsålder har dominerat våren. Men när journalisten Anna Lindman ledde ett seminarium i Almedalen förra veckan valde hon medvetet att lämna den frågan åt sidan.
– Vi ska inte fastna i debatten om vi ska eller inte ska sätta barn i fängelse. Vi ska prata om vad som händer när vi nu står inför detta faktum. Vad behöver de här barnen för stöd – och vem tar ansvar för livet efter straffet?
Det blev ett samtal där deltagarna många gånger hade olika ingångar, men där de samtidigt återkom till samma slutsats: ingen myndighet kan ensam ge de här barnen en ny framtid.
Anna Lindman, Olle Jonasson, Sara Damber, Jaques Mwepu, Gunnar Strömmer
Från Sis till Kriminalvården
Bakgrunden är regeringens reform där ungdomar som döms för de allvarligaste brotten successivt ska lämna Statens institutionsstyrelse (Sis), där sluten ungdomsvård i dag bedrivs, och i stället tas emot av Kriminalvården.
Justitieminister Gunnar Strömmer menade att erfarenheterna från Sis varit en viktig anledning till förändringen. Han pekade på att unga med koppling till gängkriminalitet ofta kunnat fortsätta påverka varandra inne på institutionerna, att återfallen varit mycket höga och att utslussningen fungerat dåligt.
– Det måste finnas en idé redan från dag ett om vad som ska hända den dagen man kliver ut. Då måste skola, socialtjänst och civilsamhälle finnas med för att lotsa de här barnen tillbaka till ett liv utan kriminalitet.
Samtidigt underströk han att samhället också måste skydda andra barn från grovt våld.
– Målet måste vara noll barn hos Jacques, sa han med sin blick riktad mot kriminalvårdschefen Jacques Mwepu.
”De behöver trygga vuxna”
När Anna Lindman återvände till sin ursprungliga fråga – vad behöver egentligen en 14-åring för att klara ett fängelsestraff? – blev svaren från panelen påfallande samstämmiga:
Inte hårdare kontroll, inte längre straff, utan vuxen närvaro.
Sara Damber, chef för Sverigeprogrammet på Rädda Barnen, beskrev barnen som unga människor som ofta svikits långt innan de begick sina brott.
– Ett barn som hamnar i fängelse är ett barn som har blivit sviket av samhället gång på gång. Många gånger känner vi till de här barnen redan i förskolan, men stödet kommer inte i rätt tid. Tilliten till vuxna är extremt låg och tanken på en egen framtid finns kanske inte längre.
Hon påminde också om att barnkonventionen gäller även innanför murarna. Barn behöver fortfarande lek, kreativitet, delaktighet och vuxna som ser dem som barn – inte bara som intagna.
Liknande erfarenheter och tankar delar Olle Jonasson, häktespastor i Sollentunahäktet och pastor i Equmeniakyrkan. Han möter regelbundet unga som häktats för mycket grova brott.
– Det är ett uppvaknande när man väl hamnar där. De blir chockade och traumatiserade, de inser inte förrän de sitter där vad det innebär. De som rekryterade dem sa aldrig att de skulle hamna här.
När Anna Lindman frågade vad ungdomarna behöver kom svaret snabbt och enkelt:
– De behöver trygga vuxna, precis som de behövde innan de kom dit.
Olle Jonasson & Sara Damber
Kriminalvården lovar en ny modell
Kriminalvårdschefen Jacques Mwepu beskrev hur Kriminalvården försöker bygga något annat än ett traditionellt fängelse för de yngsta intagna. Avdelningarna kommer att ha plats för åtta barn i stället för sexton. Varje barn ska möta flera vuxna varje dag, skolgången blir navet i verksamheten och psykologer, elevhälsa, fritidsaktiviteter och ett nära samarbete med civilsamhället ska vara självklara delar av vardagen.
Han berättade också att myndigheten hämtat kunskap från bland annat barnpsykiatrin, forskare och Sis.
– Vi tror inte att vi äger hela svaret, därför omger vi oss med dem som kan det här. Vi ska vara de trygga vuxna som kanske inte samhället lyckades vara tidigare.
Men ju mer Mwepu beskrev satsningen, desto tydligare blev den fråga som Anna Lindman återkom till.
– Det låter nästan som en reklamfilm för något jag inte trodde fanns. Varför fick inte de här barnen det innan?
Frågan fick inget tydligt svar. Gunnar Strömmer pekade på de allvarliga bristerna inom Sis och på behovet av ett nytt system, samtidigt återkom flera i panelen till att många av barnen varit kända av samhället i åratal. Därför blev kontrasten svår att komma ifrån: de mest omfattande insatserna sätts in först när ett barn redan har begått ett mycket grovt brott.
Andlig vård och nya sammanhang
Ett område som fick stort utrymme under samtalet var den andliga vården.
Olle Jonasson berättade hur många unga väljer att anförtro sig åt häktespastorer därför att de vet att samtalen skyddas av tystnadsplikt. Han menade att skuldfrågorna sällan kommer först.
– De är helt upptagna av att förstå den nya miljön men om inte vi hjälper dem att återta respekten för sig själva, hur ska de då kunna respektera någon annan? De behöver hjälp av psykologer, men också av den andliga vården och andra vuxna som finns kvar.
Gunnar Strömmer instämde och beskrev Nämnden för andlig vård (NAV) – där bland andra pastorer, präster, imamer och andra själavårdare möter intagna inom Kriminalvården – som oersättligt.
– Det ni gör är en oundgänglig resurs. Ni kan göra saker, särskilt initialt, som nästan är omöjliga för någon annan att göra.
Kyrkornas uppgift börjar när dörren öppnas
Mot slutet återkom samtalet allt oftare till tiden efter frigivningen. Olle Jonasson menade att kyrkor och andra delar av civilsamhället behöver ta ett betydligt större ansvar än i dag.
– Kyrkorna behöver komma in i matchen mycket mer. De som det går bra för är de som hittar nya nätverk. Nyckelordet är tillhörighet, om man inte får tillhöra någonting är det kört.
Han lyfte särskilt fram avhopparverksamhet som ett område där kyrkor skulle kunna spela en större roll. Även Gunnar Strömmer återkom till samma tanke.
– Familjen är supercentral, skolan är supercentral och civilsamhället är supercentralt. Inte minst när det finns en tillitsbrist till det offentliga. Där tror jag att civilsamhället har en jätteviktig uppgift.
Seminariet avslutades med en fråga snarare än ett svar. Anna Lindman uppmanade publiken att fundera över vad de egna organisationerna, nätverken och mötesplatserna kan göra för de barn som en dag lämnar fängelset.
Det var också där Olle Jonasson landade.
– Alla resurser som satsas när de är inne är bra. Men när de kommer ut måste de mötas av någonting. Där behöver de verkliga förändringsprocesserna börja.
Arrangörer: Equmeniakyrkan, Studieförbundet Bilda
Gunnar Strömmer – justitieminister, Sveriges regering
Jaques Mwepu – kriminalvårdschef, Kumlaanstalten
Sara Damber – chef Sverigeprogrammet, Rädda Barnen
Olle Jonasson – häktespastor Sollentunahäktet, pastor, Equmeniakyrkan
Anna Lindman – journalist, författare, programledare
