När Emanuel Bratt tänker på framtidens kyrka börjar han inte med gudstjänstformer, musikstil eller metoder för församlingsutveckling. Han börjar längre bak.
– Jag drömmer om Guds kyrka som är Guds kyrka. Då blir preferenser sekundära för mig, om det ska vara psalmsång eller lovsång. Det jag ser i Bibeln är betoningen på ett folk, ett folk som sagt ja till Guds kallelse att leva ut Guds vilja och leva i gemenskap med Gud och varandra här i världen.
Bratt är ordinerad pastor i Equmeniakyrkan och arbetar på Karlskoga folkhögskola, bland annat med lärjunga- och missionsinriktade kurser. Sedan fem år tillbaka är han också med i Vidakyrkan, en församlingsplantering i Örebro.
För honom hänger kyrka och lärjungaskap tätt samman. Kyrkan är, som han uttrycker det, ”lärjungaskap kollektivt”. Utgångspunkten är Jesu sammanfattning av buden: att älska Gud och sin nästa.
– Kan vi kanske börja med det? Att som kyrka vara ett folk som sagt ja till Gud och till varandra och försöker bry oss om vad som ligger på Guds hjärta, bry oss om varandra och visa omsorg om varandra. Då har vi en väldigt bra ledstjärna för att upptäcka andra bitar.

Tillhörighet före närvaro
I Vidakyrkan har det fått konkreta konsekvenser. Församlingen växte fram ur erfarenheter från den internationella lärjungaskolan APG29, där Bratt gång på gång sett hur mycket som sker mellan lektionerna: i samtalen, över en fika, vid lunchen eller mitt i vardagens sysslor.
Därför ville de bygga en församling där relationer inte främst blir ytterligare en verksamhet i kalendern.
– Vi ville vara lite försiktiga med verksamhet, eftersom det är det som många av oss kan och kommer ifrån. Vi är vana vid att leva ut diakoni och evangelisation genom verksamhet. Men samtidigt är det många som upplever att de inte har tid att möta sina grannar, finnas där för en kollega som har det tufft eller hinna med det vanliga livet på ett gott sätt.
I Vidakyrkan kan därför flytthjälp, en fotbollsmatch eller ett biobesök vara lika mycket ett uttryck för församlingsliv som en organiserad aktivitet. Ofrivillig ensamhet blev tidigt en fråga för den nya gemenskapen.
Och tillhörigheten behöver, menar Bratt, inte mätas i hur ofta någon syns på söndagen.
– Är du en del av ett folk eller en familj är det först och främst att du tillhör. Min familj finns framför allt i Lidköping. A och O är att jag tillhör den familjen, inte att jag lyckas vara med lika ofta som de familjemedlemmar som bor där. Det blir något omistligt i församlingen: att kunna känna att här får jag vara en del, här tillhör jag.
”Vi gör det inte i rädsla att dö”
Det innebär inte att Bratt tycker att tillväxt och mission är oviktiga. Tvärtom. Men han vill sätta dem i en bestämd ordning: troheten mot Gud först, expansionen därefter.
– Vi kan ofta väldigt mycket betona tillväxt. Därför behöver vi hela tiden fråga: Vad ligger på Guds hjärta, både i vad vi gör och i hur vi gör saker?
Den hållningen gäller, menar han, både en nystartad församlingsplantering och en gammal församling som ser medlemstalen sjunka. Emanuel Bratt har själv varit pastor och föreståndare i en församling där de flesta aktiva var i 70- och 80-årsåldern.
– En av de absolut viktigaste sakerna jag ville ge den församlingen var: Släpp fokus på att växa och framför allt, släpp fokuset på huruvida vi överlever. Jag upplever inte att det ger energi. Kan vi i stället fokusera på troheten till Gud? Då är evangelisation och mission naturliga delar i det. Men vi gör det inte i rädsla för att dö, för att vi måste bli fler, utan för att vi har upptäckt något som vi tror att alla behöver.
Samma tanke försöker han bära med sig i Vidakyrkan. När människor trivs och bjuder med andra växer gemenskapen, men det finns inget egenvärde i att just deras församling blir stor.
– Det finns många församlingar i Örebro. Men kan vi fortsätta att älska varandra trots att vi växer och blir fler? Då gör ju det också att vi faktiskt växer. För i slutändan är det det vi alla längtar efter: att få vara de vi är, få bli älskade och få tillhöra.



