Jag tillhör den kategori människor som tycker att val och valrörelser är ganska roliga. Samtidigt tycker jag att det är rätt skönt när valet väl är över och att vart fjärde år är en ganska lagom rytm för det hela. Även om jag gärna röstar i EU-parlamentsvalet också.
Trots mitt intresse har jag under årets valrörelse inte sett en enda valdebatt och inte heller besökt någon valstuga. Ändå tycker jag mig ha någorlunda koll på vad de åtta riksdagspartierna står för och vilka frågor de driver.
Det finns förstås något motsägelsefullt i det. Sannolikt finns det sådant jag inte känner till och frågor där min bild av partiernas politik är förenklad eller rent av felaktig.
En förklaring är att mängden information i en valrörelse helt enkelt är alltför stor för att ta in. En annan är att mycket av det offentliga politiska samtalet upplevs som konfrontativt. Konflikten mellan de politiska alternativen hamnar ofta i centrum, och det är lätt att också vi väljare börjar tänka i samma kategorier: vi och dem.
Samtidigt hör jag ofta människor säga att de är trötta på detta och längtar efter ett annat samtalsklimat. Det tycker jag är hoppfullt. För vi-och-dem-tänkandet smittar lätt. När människor först delas upp i politiska läger är steget inte särskilt långt till att börja misstänkliggöra också motiven hos den som tycker annorlunda.
Det här är relevant även i kyrkan. Ida-Maria Brengesjö skrev nyligen i Dagen om vad som händer med församlingen efter valdagen. I samma tidning har PO Flodström och Julia Kronlid beskrivit hur två personer med mycket olika politiska övertygelser ändå kan vara vänner.
Ett experiment i att lyssna
När valet har kommit upp i samtal under de senaste veckorna har jag därför försökt göra ett litet experiment. Jag har ansträngt mig för att lyssna och försöka förstå hur andra resonerar, särskilt när jag snabbt anar att personen jag talar med lutar åt att rösta åt ett annat håll än jag själv.
Hittills kan jag konstatera att det blir mycket roligare att prata politik på det sättet.
Det blir också mer givande att försöka hitta det jag faktiskt uppskattar i andra partier än det jag själv sympatiserar med. För de allra flesta av oss är det ju så att inget partiprogram passar oss fullt ut. Vi gör avvägningar, prioriterar vissa frågor framför andra och landar sedan i vilket parti vi tror bäst motsvarar det vi tycker är viktigast i just detta val.
Olikheter är varken ovanliga eller i sig dåliga.
Ett nyförälskat par kan ibland leva i föreställningen att de är lika varandra på nästan alla livets områden: två själsfränder som äntligen funnit varandra. Men med tiden brukar olikheterna visa sig. Och det är ofta något positivt.
Två människor som är helt lika har sannolikt inte särskilt mycket nytt att bidra med till varandra över tid. Två människor som däremot delar grundläggande värderingar och kärlek till varandra kan, just genom sina olikheter, hjälpa varandra att växa.
Det betyder naturligtvis inte att alla olikheter är oviktiga eller att alla uppfattningar är lika goda. I en relation finns sådant som är grundläggande och sådant man kan vara oense om. Detsamma gäller en församling.
Oense och ändå höra samman
Vi kan landa olika i både politiska och teologiska frågor och ändå höra samman. Enheten bygger inte på att vi tycker likadant om allt, utan på att vi delar något djupare som gör det möjligt att bära verkliga meningsskiljaktigheter.
Det kräver förstås något av oss. Att vi litar på varandra. Att vi lyssnar medvetet. Att vi utgår från att den andre kan ha goda skäl för sin ståndpunkt, även när vi själva kommer fram till något helt annat.
Målet behöver kanske inte vara att bli mindre oense.
Målet kan vara att bli bättre på att vara oense utan att göra varandra till fiender.
