Grönskans tid har börjat. Än är det inte riktigt läge för sommarpsalmer, men ändå – träden spricker ut, gräset spirar och jag kommer på mig själv med att gnola ”En vänlig grönskas rika dräkt”.
”Och solens ljus och lundens sus och bäckens sorl bland viden, förkunnar sommartiden” skrev akademiledamoten och litteraturvetaren Carl David Af Wirsén år 1889. Det är vackert rimmat. Wirsén som diktare har betraktats med milt överseende av många, men ingen kan ta ifrån honom storheten i psalm 201 om yra fåglar som lovprisar skapelsen, om förgänglighet och evighet.
Teologiskt inspirerades texten av Jesaja, men den är också en tidstypisk dikt i egen rätt. Och just nu, verkligen: en hymn går opp av fröjd och hopp, oavsett all världens elände. Grönskan rår det onda inte på.
Grönskan skapades tidigt – efter ljus och mörker, men före sol och måne och natt och dag, om jag har fattat Bibeln rätt. Jag tycker så mycket om skapelseberättelsens ord om grönskan. De är sakliga, konkreta och exakta, som så ofta i Bibeln. Beskrivningen av grönska i början av första Mosebok är inte det minsta romantiskt blommig:
”Gud sade: »Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden.« Och det blev så. Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.”
Livet börjar om
Med Bibelns ord i bakhuvudet ser jag mina tomatplantor på ett nytt sätt. Än bär de varken blomma eller frukt, men de tillhör skapelsens fröbärande örter. Och utanför hyreshuset vid cykelstället kommer äppelträdet snart att gå i blom, och på granntomten växer det krikon – olika arter av träd med frö i sin frukt. Livet börjar om. Vem blir inte euforisk i den nya grönskans tid, särskilt här uppe i norr?
Våra vintrar är så mörka och nakna – avlövade träd, kala jordar. När ljuset återvänder ger det nytt liv åt både marker och själ. Inte undra på att några av våra främsta psalmdiktare har varit naturmystiker, och också några av forskningens frontfigurer.
När Carl von Linné höll tal för Vetenskapsakademien år 1739, var det en ren predikan där han lyfte fram det största i det minsta – insekternas märkvärdighet.
Den som vill veta mer om hans tal kan med fördel läsa Linnesällskapets årsskrift från 2024, där religionsvetaren Simon Sorgenfri gör en strålande genomlysning. Talets motto är ett citat från Job: ”Fråga djuren, de kan lära dig, himlens fåglar kan ge dig svar. Fråga markens kryp, de kan lära dig, havets fiskar kan upplysa dig.” Och talets inledning är ren ekoteologi:
”Allt vad den allsmäktige skaparen inrättat på vårt jordklot är gjort med så undersam ordning, att ej ett enda finns, som ej behöver ett annats bistånd till sitt underhåll. Jordklotet själv med stenar, malm och grus närs ju och föds av elementen; växter, trän, örter, gräs och mossar växer av jordklotet, och djuren av växterna. Alla dessa på slutet förvandlas åter till sina första ämnen. Jorden är plantans föda, plantan maskens, masken fågelns … åter förtärs på slutet rovdjuret av rovfågeln, rovfågeln av masken, masken av örten, örten av jorden. Ja, människan, som allt vänder till sin nödtorft, blir ofta rovdjurets, rovfåglens, rovfiskens, maskens eller jordens föda. Så går allt i kring. Är alltså vart och ett skapat ting ej endast skapat för sin egen skull, utan fastmer för andras skull.”
Linné ska inte romantiseras. Han såg grönskan i ett religiöst skimmer, men han omfattade också sin tids skapelsesyn. Den innebar att grönskan och allt annat i skapelsen är till för människans nytta. Hos Linné och många andra flätades detta synsätt samman med vurmande för teknologisk utveckling och ekonomisk tillväxt.
Varken teknologi eller ekonomi är dåligt i sig, men vi glömde det viktigaste – att allt levande är beroende av allt annat levande. Människans konsumtion blev alltings mått. Västvärlden slog in på vägen mot dagens ekologiska kris.
Jordiska grönskans tid är inte för evigt
Vi behöver de fröbärande örterna, och träden och djuren för att kunna leva, men är de verkligen skapade för att vara våra slavar? Det tål att begrunda här längs vägen mot himmelsfärd och pingst, när grönskan snart står i levande lågor.
Vad säger den kristna tron om grönskan och hur har vi misstolkat den? För att få ledning går jag tillbaka till Wirséns 1800-talspsalm: ”Allt kött är hö. Allt flyktar här, och snart förvissnar gräsen. Hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen. Min ande giv det nya liv som aldrig skall förblomma fast äng och fält står tomma.”
Den jordiska grönskans tid är inte för evigt. Men för den som just nu påtar i sin täppa med tomatplantor och annat, är det fint att tänka på att vi till sist ska bli omplanterade ”där intet vissnar mera”. Men först, blommor och frukt och frö. Och pollen.
Grönskan är en förutsättning för vårt liv men den är inte bara av godo, det vet alla pollenallergiker. Den briljanta essäromanen ”En fruktansvärd grönska” av Benjamín Labatut speglar hur 1900-talets spjutspetsvetenskap drev sina utövare till vansinne, och titeln anspelar på den banbrytande fysikern Werner Heisenbergs allergi.
Medan andra år 1925 njöt av den spirande våren, plågades den unge Heisenberg av extrem hösnuva. Han tog sin tillflykt till en isolerad trädlös ö i Nordsjön, Helgoland – och fick en idé som revolutionerade både fysik, teknologi och filosofi.
Fröet såddes till hans osäkerhetsprincip. Heisenberg upptäckte att det finns en grad av obestämbarhet när man studerar materien på mikronivå. Det är frestande att göra en metafor av det. Människan kan förstå mycket, men bara Gud kan veta Allt.
Det finns naturvetare som ser sin verksamhet som en lovsång till skapelsen. En imam jag talade med, hävdade bestämt att koranen regelrätt ålägger muslimer att prisa Guds väldiga verk genom att undersöka det naturvetenskapligt. Gud må ha blivit färdig med skapelsen, men människan blir det inte.
Gud är alltid större. Deus semper major, som vi kristna brukar säga. Det finns ständigt nya saker att upptäcka. Och ett rimligt perspektiv under detta utforskande är att se sig själv som en del av skapelsen, inte som dess överordnade jordiska härskare. Vi har inte satts här för att föröda det Gud gav oss. Med kärleksfull omsorg ska vi leva i samklang med det – örterna och träden, djuren, medmänniskorna.
Vi ska använda vårt förnuft med omsorg
Vårt ärende här är ”först att tjäna andra; sedan att tjäna andra med samlade krafter” sa Linné i sitt tal till Vetenskapsakademien. Och de andra, liksom vi, har unika gåvor: ”Intet har större hjärta än det oförskräckta lejonet, intet spänstigare hasor än haren; intet mjukare fötter än den noga kännande apan; intet segare ådror än seglivade grodor och ormar, ingen fågel större ögon än den i mörkret seende ugglan; ingen större öron än den nogast hörande nattskärran.”
Den unika gåva människan har fått är förnuftet, enligt Linné, och det bör användas med omsorg.
Och insekterna? Vi försummar dem. ”Vi förundras över stenbockens långa horn, och gasellens mångringade, men hur få känner väl vattenlusen (Monoculus) vars horn är de undersammaste i naturen, för de är greniga som händer, utsträcka som armar, med vilka kreaturet kastar sig hit och dit i vattnet.”
Linnés hänförelse över insekterna ger mig en ny blick på den första humlan, när den vacklar runt som drucken i täppan på jakt efter en boplats. Humlan är ett Guds mästerverk, ett av oräkneliga i den vaknande grönskan – och helt nödvändig för att livet ska bestå.
Pollenallergi är fruktansvärt, men vi går under utan humlor och andra insekter som sprider pollen mellan blommor.
Insekter och pollen håller kort sagt skapelsen levande. De fortsätter Guds arbete.
Ur ett skapelseteologiskt perspektiv har vi människor samma uppdrag. Vi är alla delaktiga i ett Guds verk som ständigt fortsätter. Jag drar mitt strå till stacken genom att ge den törstiga humledrottningen vatten, plantera om tomatplantorna som fått det för trångt i vårvinterns små krukor och begrunda vattenlusens storhet. Tills nyss visste jag inte ens att vattenlöss fanns. Man lär sig något nytt varje dag, om skapelsen, i den första grönskans tid.
