Musiken – liksom konsten, litteraturen och andra kulturella uttryck – är ett oerhört starkt språk som har kraft att kommunicera och beröra på djupet. Många av de starkaste upplevelserna i livet, både jublande glädje och förlamande sorg, bearbetar vi med hjälp av musik. Jag har läst rapporter om hur människor som genom sjukdom eller ålder förlorat tankeförmåga, minne och tal ändå fortsatt reagera med igenkänning på musik och ibland till och med kunnat sjunga med i sånger. Musiken kan på ett finstämt sätt kalibrera vårt känsloliv i trängda lägen.
Ett exempel är Gamla testamentets berättelse om kung Sauls vredesutbrott och depressioner som endast stillades när David spelade musik för honom på sin lyra. Varje gång Saul ansattes grep David lyran och spelade. Musiken hade en läkande effekt och skapade välbefinnande.
För många år sedan läste jag en recension i Svenska Dagbladet av litteraturvetaren Thure Stenströms bok Ingemar Hedenius heliga rum: Sofokles, Kirkegaard, Mozart. Filosofen Ingemar Hedenius var framförallt känd för sina hätska angrepp på kristendomen i den så kallade tro- och vetandedebatten strax efter andra världskriget.
Med frenesi gick han till storms mot den kristna läran som han menade inte var förenlig med modern vetenskap och kritiskt tänkande. Religiösa frågor var inte heller något som filosoferna borde befatta sig med, enligt Hedenius. Mot den bakgrunden framstår titeln om Ingemar Hedenius heliga rum som ytterst lockande. Kan en så ihärdig kritiker av allt som har med religion att göra ha rum som är heliga?
I de heliga rum som pekas ut i Thure Stenströms framställning härskar konsten, framförallt skönlitteraturen och musiken. Den kände dirigenten och tonsättaren Leonard Bernstein bekände sig som ateist, men när han lyssnade till Beethovens femte symfoni tillstod han att han greps av “känslan av att det fanns något som är rätt i universum […] något därute som följer sin egen lag av överensstämmelse”.
Skaparen skapade oss till sin avbild. Estetiken möter därför ett grundläggande behov hos människan. En dag på konstmuseum, ett bra gitarrsolo i Globen, en välskriven dikt, en promenad över en ljummen sommaräng, eller att betrakta en solnedgång långt ut i kustbandet öppnar för de eviga värdena. Predikaren utbrister: “Allt har han gjort skönt för sin tid” (Pred 3:11).
I höstas hade jag den stora förmånen att lyssna till en konsert med poplegenden och poeten Ingemar Olsson. Ingemar förmedlade evangeliet i texter och melodier på ett fantastiskt sätt. När jag lyssnade kastades mina tankar bakåt i tiden till ett tillfälle då jag som elvaåring för första gången blev påtagligt berörd och påverkad av musik i kyrkan, även då genom att lyssna till Ingemar som spelade på min mellanstadieskola.
Senare satt jag hemma och sjöng för full hals med i hans musikal Pappa (som bland annat innehöll en oförglömlig gitarrduell mellan Bengt Johansson och Mats Ronander). Några år senare fick jag vara med i ett lokalt körprojekt kallat 1000 röster. Jag slogs under den här perioden i min ungdom av vilken enorm kraft och möjlighet till kommunikation av existentiella värden som ryms i musiken, poesin och kulturen.
Pastorn och teologen Roland Hellsten skriver i sin viktiga bok Hur kan man veta att Gud är vacker? – om skönhet och konstnärligt skapande: “Vi vet nu att musik befrämjar mentalt välbefinnande genom att verka avslappnande och lugnande, motverka stress och sömnlöshet.” Hellsten berättar om en studie som visat att den njutning vi upplever när vi lyssnar till vår favoritmusik beror på att signalsubstansen dopamin frigörs i hjärnan och ger upphov till lustkänslor.
Ett forskningsprojekt vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg om hur musik biologiskt påverkar vår kropp har funnit att människors hjärtrytm stiger och i samma takt som musiken när de sjunger i kör. Forskarnas hypotes är att hälsoeffekter uppstår genom att sången “tvingar” fram en lugn och regelbunden andning, något som har en dämpande inverkan på stress.
I dessa tider av oro, med spänningar i världspolitiken, stigande matpriser, energipriser och krigslarm, är det läge för den kristna kyrkan att gå före genom att satsa på bra kultur. Det är ett redskap som kan öppna människors hjärtan för det större och eviga, för Gud. När vi sitter med almanacksbladen och skissar på planeringen i kyrkor och kapell, låt oss då bereda rum för kulturen. Arrangera litteraturkvällar, poesiaftnar, vernissager, museibesök och konserter som väcker nyfikenheten och hjälper oss att upptäcka källan till allt gott hos vår skapare!
Det kan också vara bra att göra en inventering av de konstnärliga talangerna i och i närheten av församlingarna för att uppmuntra och ge utrymme för konstnärerna så att de får vara med och måla evangeliets skönhet i färger, toner, ord och rörelser.
Tjeckoslovakens forne president sa en gång i ett svårt läge för nationen: “Nu är läget så illa att vi behöver satsa ännu mer på kulturen.”
