Hur följer man på en påve som Franciskus: färgstark, dramatisk och enormt populär? Franciskus pontifikat var profetiskt, gestaltat genom spontana infall och väl uttänkta symbolhandlingar. Det går inte att upprepa – en “Franciskus II” som försöker, men inte har det i sig skulle dra ett löjets skimmer över sig.
Leo XIV kommer inte bli en ny Franciskus, det var tydligt redan när han klev ut på Loggia delle benedizioni – välsignelsernas balkong. Det räcker med att kasta ett öga på honom för att se att temperamentet är ett annat: mild uppsyn, allvarsam i rörelserna och synbart rörd. Det andra man omedelbart la märke till var att han, till skillnad från påve Franciskus, framträdde i full påvlig skrud. Det vill säga inte bara den enkla, vita kaftanen utan också den röda mozzettan. Det var en signal om att vi kan vänta oss en påve som inte hela tiden utmanar den katolska kyrkans tradition och seder, utan arbetar i större i kontinuitet med den.
Men när han talade framträdde bandet till Franciskus klarare. Han nämnde honom vid namn två gånger i sitt öppningstal och återkom till Franciskus nyckelord om Guds villkorslösa kärlek, brobyggande, dialog, att vara nära dem som lider – ja till och till och med det ifrågasatta begreppet synodalitet fick vi höra
Påve Leo XIV:s första framträdanden för världen markerar alltså en kontinuitet med Franciskus i fråga om innehåll, men inte när det gäller stil och temperament.
Så tror jag också att man ska förstå namnvalet. Som ett sätt att bära Franciskus arbete vidare, men på ett annat vis. Den förre Leo, påve Leo XIII, lade grunden för den moderna katolska socialläran, det vill säga försöket att formulera en katolsk politik som svar på samtidens utmaningar. Hans encyklika Rerum Novarum (“Om de nya tingen”) från 1891 adresserar “the spirit of revolutionary change” vid denna tid, och behandlar särskilt ekonomisk ojämlikhet och de sociala spänningar som följde av att de rika exploaterade arbetarna. Här finns ett socialt anslag som harmoniserar helt med Franciskus – men mer institutionellt än aktivistiskt.
En annan uppenbar likhet med Franciskus är att påve Leo XIV också är sydamerikan: Han har verkat i Peru sedan 1980-talet och är också medborgare där. Vi får alltså två sydamerikanska påvar i följd, och det sociala engagemang som kännetecknar stora delar av den katolska kyrkan där har också synts i Prevosts verksamhet som präst och biskop. Han har arbetat i Perus fattigaste områden och betonat vikten av att kyrkan lever nära de marginaliserade. I en intervju med Vatican News i oktober 2024 sa han:
“A bishop is not supposed to be a little prince sitting in his kingdom, but rather called authentically to be humble, to be close to the people he serves, to walk with them and to suffer with them.”
En annan sak som är annorlunda med Leo – inte bara i jämförelse med Franciskus, utan även i relation till påvarna Johannes Paulus II och Benedikt XVI – var hur utförligt han talade när han klev ut på balkongen. Franciskus önskade godkväll, skämtade om att han hämtats från jordens yttersta gräns, bad om folkets förböner och tog farväl. Det var spontant och ledigt. Leo XIV, däremot, presenterade ett helt litet program. Det var nedskrivet och noga genomtänkt.
Detta har, tror jag, mindre med hans relation till tidigare påvar att göra, och beror mer på det faktum att han är från USA. Leo XIV insåg givetvis att det var så han skulle bli identifierad: som “americano” och “the American Pope” – så ropade folket omkring mig på Petersplatsen. Därför var det viktigt för honom att klargöra vilken slags amerikan han var.
I en tid när vi har vant oss vid att höra nationalistiska tongångar och hotfullt vapenskrammel från amerikanska ledare, talade påve Leo om att bygga broar (inte murar), att verka för fred, bygga gemenskap med hela mänskligheten – och särskilt de svaga. I en tid av upprustning talade han om en Kristus som kommer med den “den avväpnade och avväpnande friden” – “una pace disarmata e una pace disarmante”.
Det var ett tal vars syfte var att markera ett brott med USA:s politik. Donald Trump har själv lekt med en anti-Krist-estetik under våren, när han först la upp videos med sig själv som en gigantisk guldstaty och sedan en AI-bild av sig som påve. Nu replikerar Leo genom att med sitt budskap om fred, brobyggande och en världsvid gemenskap presentera sig som en “anti-Trump”. Och trots att han är amerikan från födseln, så hälsar han inte världen på engelska utan på sitt andra hemspråk: spanska. Det språk som så många utvisningshotade migranter i USA talar.
Det hade effekt: unga italienare som jag talade med berättade att de först blev chockade när de insåg att den nye påven var amerikan, men sedan lugnade när de hörde honom tala och förstod vilken slags amerikan han var. Man kan se detta markerade brott också i det valspråk som Leo XIV har valt. Medan Trump talar om “America First” är den nye påvens motto: In illo Uno unum, vilket är latin för “I den Ende är vi alla ett”.
Från USA har det kommit artiga reaktioner från Donald Trump och JD Vance. Men så sent som för några månader sedan delade kardinal Prevost en artikel som kritiserade Vance’s försök att grunda USA:s deportationspolitik i katolskt tänkande. Det lär inte bli sista gången som påven och USA:s regering kolliderar i politiska frågor. Utnämningen av påve Leo har redan uppfattats som en markering mot USA:s ledarskap så som det utövas just nu i världen – Vatikanens amerikanske påve blir ett alternativ som visar hur en sådant ledarskap skulle kunna se ut.
Det finns mycket mer att upptäcka och utforska när det gäller den nya påven. Hans relation till Augustinus – han är ju både augustinermunk och citerade själv kyrkofadern i sina öppningsord (”Med er är jag kristen och för er biskop”), exempelvis. Vad det betyder att han är kanonist – det vill säga expert på kyrkorätt? Och mycket annat.
Men en sista sak som är viktig att ha med sig från början är att Leo checkar i en av de saker många kardinaler beskrev som allra viktigast när det gällde den nye påven, nämligen erfarenheten av evangelisation. Påvens uppdrag, har man sagt, är att visa världen vem Kristus är och att föra människor till honom. Därför är det inte oviktigt att man har valt en missionär som påve. Också detta underströk han själv i sitt tal:
“Vi måste tillsammans finna ett sätt att vara en missionerande kyrka, en kyrka som bygger broar, dialog, alltid öppen att ta emot, som detta torg med öppna armar. Till alla, alla som behöver vår kärlek, vår närvaro, dialog och kärlek.”
Valet av Leo som påvenamn har en annan, kanske slumpmässig, symbolik. Det är nämligen så att en av Franciskus av Assisis mest älskade lärjunge hette just Leo. Kanske en tillfällighet – eller ett tecken också på bandet mellan påvarna Franciskus och Leo XIV?
Oavsett vilket så tror jag att skiftet från påve Franciskus till påve Leo XIV kan sammanfattas så: Innehållet blir detsamma, särskilt när det gäller politiken, men formen annorlunda. Det är i alla fall vad de tecken vi hittills sett tyder på. Men sedan får vi inte glömma en sak som åtminstone har gällt alla de påvar jag har kunnat följa: De har alla överraskat!
På tal om likheter och skillnader: Här kan man se påve Franciskus och påve Leo XIV:s första framträdande sida vid sida:
