Jag kastade mig nyfiket över debatten om Brian Zahnd när den blossade upp häromveckan. Zahnd, amerikansk pastor och författare, är bokad som talare på årets Torpkonferens som enkelt kan beskrivas som Evangeliska Frikyrkans (EFK) stora sommarkonferens benägen på landet några mil utanför Örebro. Tanken är inte en enbart intern förekomst deklarerar de på sin hemsida: ”Torpkonferensen vill vara en mötesplats för alla, oavsett ålder eller kyrklig tillhörighet.”
Alla välkomna att delta och lyssna med andra ord, men bör det där med ”oavsett kyrklig tillhörighet” verkligen gälla även talarstolen? Nej, menar bland annat en del av EFK:s pastorer utifrån att Brian Zahnd nu är inbjuden att tala. Någon som läst och lyssnat på honom reste ett frågetecken om detta verkligen var en klok bokning; delar talaren verkligen tillräckligt mycket teologisk grund med EFK för detta? Flera stycken andra började då en snabb granskning som i princip inneburit läsning av en bok som det nu skrivits bloggar och debattexter i Dagen om.
Nyfiket tog jag mig an det, frustrerat lade jag det ifrån mig.
Med misstänksamhet som ingång
Ett funderande och reflekterande av teologi är bland det mest intressanta jag vet – hur ska vi tänka kring Gud och hur ska vi leva våra liv? Få ting, eller rättare sagt inga, är mer angelägna. Men här gick jag snabbt på grund och tappade bort all lust och energi. Varför? På grund av känslan att skribenter i så stor utsträckning har närmat sig Brian Zahnd med misstänksamhet och felsökande samt att så många som läst dessa texter rakt av tagit analyserna som faktamässiga konstateranden.
”Klarsynt” är en återkommande respons från de som själva inte läst eller lyssnat till Zahnd men som nu läst en text av någon som läst en bok av honom. Det är ju fin respons till skribenten ifråga, men är den rimlig och rättvis gentemot Brain Zahnd? Inte enligt de EFK-pastorer som läst och lyssnat mycket på honom genom åren, deras respons på Blogg- och debattexterna som skrivits är inte att de är speciellt ”klarsynta” utan snarare ”trångsynta”.
Själv har jag inget eget förhållande till nämnde pastor och författare och passar mig därför, som jag tycker man bör, till en stark och tydlig åsikt baserad på vad andra påstår. Alla som varit utsatta för det för egen del – att människor på distans bedömer, kritiserar och avfärdar en – vet att det inte är en speciellt angenäm sak utan tvärtom kan sätta sig tämligen hårt. Det kan skapa ordentliga hämningar i frimodigheten och göra att människor tar kliv bort från offentlighet i perioder eller för alltid.
Men, påpekar någon rimligt, det gäller väl knappast i detta fall – Brian Zahnd berörs väl inte av en debatt borta i Sverige kring honom och hans teologi? Han har dessutom, har de senaste veckornas texter om honom lärt mig, en ordentlig omsvängning i bagaget som inneburit förflyttning på den teologiska kyrkokartan. Rimligen har han redan därmed mött så mycket kritik att han, ifall han nu nås av den svenska debatten, är tämligen immun.
Möjligen, kanske. Jag tycker förvisso att det kan vara av vikt att fundera på hur man pratar om och bedömer en annan människa även om den aldrig får reda på det, men det är inte det enda perspektiv som är värt att tänka på i detta. Ett sådant här samtal gör nämligen något även med andra som läser; de som tar del av texterna och konstaterar att det gäller att se upp med det egna formulerandet framöver – annars väntar denna hantering också mig. Ängslighet och oro riskerar födas, och är det något vi inte behöver så är det mer av den varan i det teologiska samtalet.
Risk för förljugenhet och lamhet?
Men vadå, ska det inte få framföras åsikter, rentav kritik? Vad är det annars för samtal vi har, blir inte det antingen förljuget eller tamt eller kanske både och?
Jo, tankar måste brytas mot varandra, det är helt nödvändigt om det ska vara ett samtal. Däremot är det värt att fundera på ingången i det, på utgångspunkten. Just nu präglas väldigt mycket av iver att vaska fram rätt teologi och varnande peka ut felaktig sådan och visst, det finns väl en plats för det. Det man däremot, menar jag, måste betänka är vilken tid vi lever i.
Tidigare, när samfunden och de teologiska strömningarna löpte mer parallellt och därmed levde enskilda liv i större utsträckning, så var detta enklare. Nuförtiden, i en alltmer globaliserad värld och med en allt större ekumenisk gemenskap, så är mångfald snarare än strömlinjeformning det naturliga. Klurigare på ett sätt, men också spännande – iallafall om nyfikenhet får vara den initiala utgångspunkten snarare än den vakande och ifrågasättande.
”Åh, en talare från helt annat håll än mitt eget, så spännande – kanske finns det något att lära för mig?” Det låter kanske överdrivet klämkäckt, men något åt det hållet som grundläggande hållning tror jag vi alla skulle må bra av ifall vi ska överleva ekumeniska och globala tider och undvika att rulla tillbaka in i det där enbart den egna traditionen och dess tolkningar får plats.
Kanske kan det annorlunda komma med nödvändiga perspektiv som kompletterar och berikar, kanske till och med hjälper att korrigera felaktigheter? Erfarenheten har i alla fall lärt mig att utifrånperspektiv kan vara väldigt värdefulla.
Det innebär förstås inte att allt måste bejakas eller passera utan kritik, men måhända kommer den landa bättre om den först lyssnats till nyfiket snarare än misstänksamt.
Tillämpbart även kring journalistik
Här finns även, på tal om senaste tidens händelser inom frikyrkan, även att fundera på för Pingströrelsen. Igår kom beskedet att de enbart tänkte ge ackreditering till tidningen Dagen vilket innebar att exempelvis tidningen Hemmets Vän fick nej till att bevaka helgens kommande rådslag inom Pingst. Idag togs det beslutet, efter massvis kritik, tillbaka. Ett enkelt men välment råd inför framtiden är att låta nyfikenheten vägleda istället för oro och ängslan inför vad som eventuellt kommer kunna skrivas. Säkerligen lättare sagt än gjort, för jag har förståelse för att man som exempelvis kyrkoledare kan ha åsikter om vad kristen press väljer att fokusera på och hur de skriver om det de väljer ut. Förstås, varför skulle de inte ha det och kunna komma med kritik gällande det?
Men att försöka styra vad som skrivs och sägs är inte vägen framåt, snarare vore det klokt att lägga till med en nyfikenhet inför media:
”Åh, det ska bli intressant och spännande att se vad de skriver, hur de rapporterar och tolkar oss – ett utifrånperspektiv är nyttigt när vi bygger vår kyrka.” Också överdrivet klämkäckt kanske, men något däråt är en klok hållning, jag är övertygad om det. Men om saker blir snedvridna eller rent av felaktiga då? Ja, då bemöter, påpekar man och kritiserar det, helt enkelt.
Nyfikenhet först, kritiserande sen om det behövs.
Ska vi säga så?
