Under en ensam bilresa zappar jag runt på radion och fastnar på P3 för att mildra tristessen och där är de: Erica och Olivia. För tiotalet år sedan tänkte den förstnämnda hoppa från Västerbron i Stockholm men den sistnämnda passerade och lyckades förhindra självmordsförsöket. Nu möttes de igen, sammanförda av P3-programmet Verkligheten, och jag gråter – först milt, sedan tilltagande tills tårarna slutligen är så många att det nästintill är farligt att köra bilen eftersom sikten grumlas.
Jag gråter utifrån hur Olivias vackra medmänsklighet räddade Ericas liv, men även utifrån Ericas öppna berättelse om sin psykiska ohälsa och hur den påverkat henne. Det berör mig utifrån min egna personliga erfarenhet därav. Den har aldrig lett mig till de smärtsamma avgrundsdjup som Erica upplevt, jag har varken fysiskt eller i tanken stått så på randen som hon gjorde, men jag har påtagligt känt den gripa efter och om mig. Panikångesten har emellanåt jagat mig såväl på dagarna som nätterna och perioder av yttre tryck har ofta lett till ett skenande inre kaos.
Det har varit, och är, en kamp att hantera och den är inte enkel att öppna upp kring eller sätta ord på. Ändå gör jag det, så här lite trevande. Varför? För att det för mig varit så betydelsefullt att höra andra, såsom Erica, beskriva deras psykiska ohälsa även när den skiljt sig från min och hur jag skulle beskriva den. Andras öppenhet har varit till välsignelse för mig, den har aktivt påmint mig om syskonskap, om att jag inte är ensam. Det vet man ju förstås redan, intellektuellt, men när välmåendet svajar behöver man ständigt påminnas så att man även känner det.
Kanske kan mina enkla ord om min situation, trots att jag här beskrivit det väldigt kortfattat och vagt, vara till nytta för någon. Och kanske kan jag även få påminna dig som läser och kämpar om att Bibeln inte slår dövörat till gentemot det som kan beskrivas som psykisk ohälsa och närliggande känslosvall: Läs igenom Psaltaren om du inte tror mig. David, som skrivit en stor del av Psaltaren, pendlar som få i sitt psyke: från lågt till högt och tillbaka.
Eller gå exempelvis till berättelsen om profeten Elia i 1 Kungaboken. I kapitel 18 är han på världens höjd när han utmanade en grupp tongivande falska profeter: Vem av oss kan tända detta altare utan att använda eld? Trots desperata försök misslyckades de falska profeterna, såsom sådana brukar göra, innan Elia – fylld av självförtroende och tillit – hällde massa vatten över altaret och därefter nedkallade eld från himlen.
En makalös berättelse, kanske rentav en utav Bibelns allra starkaste. Vilken Gudsman han var, Elia!
Men så går berättelsen vidare in i nästa kapitel och Elia, denna gigant som just kämpat och vunnit, blir hotad till livet och reagerar med allt annat än självförtroende och tillit till Gud. ”Elia blev rädd och flydde för sitt liv”, står det i 1 Kungaboken 19:3 och i de följande verserna står det att han ”själv gick vidare en dagsled ut i öknen, och efter vandringen satte han sig under en gnistbuske och önskade sig döden”.
På många sätt ologiskt efter det som tidigare hänt, men det mänskliga känslolivet är inte alltid logiskt. Hur berättelsen landar kan du själv leta upp och läsa, men detta vill jag skicka med som lärdom kring vad man bör undvika när psyket löper amok: 1. Fly. 2. Bära det ensam. 3. Misströsta utan att lita på Gud.
Det är inte att rekommendera att i alla lägen dela med alla hursomhelst, men att åtminstone hitta någon eller några är så viktigt för att få hjälp med perspektiv. Och ingen har förstås bättre, djupare och rikare perspektiv än Gud själv.
Fotnot: Denna text publicerades i Sändaren första gången i februari 2023
