”Jag vill stryka under att de äldres öppna och varma inställning var så viktig för utvecklingen.” Så sa Per Knutsson i gårdagens reportage om församlingsutvecklarna i Equmeniakyrkan rörande Rättviks missionskyrka där man – kort sammanfattat – önskade föryngring, förnyad relevans i samhället samt att få se nya människor komma till tro.
De där orden har stannat kvar hos mig. Dels för att de uttrycker en viktig sanning som jag gärna understryker, dels för att jag lika gärna skulle vilja betona om att det faktiskt kan gå bra även utan en öppen och varm inställning.
Men först, innan vi kommer till förklaringen kring ovanstående kanske märkliga påstående, något om detta med de äldres ansvar för att möjliggöra förändring i en församling.
Erfarenhet och drömmar
Egentligen är det enkelt och självklart, såpass att det inte ska behöva påpekas, men det är samtidigt så komplicerat och svårt att det måste sägas med jämna mellanrum: De äldre har ett större ansvar än de yngre. På ett sätt inget konstigt kan tyckas, det är ju de som har störst erfarenhet och kunskap – klart det är de som ska kliva fram och leda utvecklingen in i nästa fas!
Men bekymret är att det inte är enbart är det som behövs, utmaningen är att det inte bara handlar om att ta steget fram utan även ett steg åt sidan.
Hade det bara handlat om att nu nyttja all samlad kunskap för att fatta beslut framåt så hade det varit enkelt, men framåt kommer man aldrig med enbart historia – med sådant som redan hänt och som gett erfarenhet. Det är förstås angelägna perspektiv – historielöshet önskar ingen klok människa när framtiden ska formas – men det räcker inte. När det gäller formandet av framtiden behövs även drömmarna från dem som ska äga, skapa och strukturera i det längre perspektivet.
Erfarenhet från de äldre, drömmar från de yngre. Ungefär så, med vetskap om att det är en viss generalisering och förenkling så ligger det ändå mycket i det.
I den mixen uppstår något spänstigt och intressant, och däri låg hemligheten bakom förändringen i Rättvik som Per Knutsson berättar om: De äldre blev kvar med sitt hjärta och sitt liv men de förstod också att det var viktigt att låta de unga vara med och bestämma församlingens riktning. De gavs ägandeskap för att aktivt påverka och förändra, inte själva men tillsammans med de äldre – och det stannade inte vid ord utan blev verklighet. Alltför ofta tar det annars stopp vid läpparnas bekännelse medan de äldre i praktiken håller kvar lite för ängsligt i stafettpinnen.
De teoretiska påståendena väger helt enkelt lätt i förhållande till det praktiska agerandet.
Klok är därför den församling som aktivt agerar för att få denna dubbelhet, denna mix, på plats jämte varandra, då finns förutsättningar för en god förändringsprocess som står sig eftersom den innehåller båda erfarenhet från de som har varit med länge och drömmar från de som ska vara med länge.
Krismedvetenhet behövs
Så då är det bara att köra igång utifrån ovanstående? Visst, men erfarenheten från att ha lyssnat till åtskilliga människor genom åren – i olika samfund och i olika tider – är att det inte kommer ske på alla ställen. Varför? För att krismedvetenheten saknas. ”Vi är inte tillräckligt nära döden för att lyckas förändra på riktigt”, hörde jag en församlingsmedlem på ett ställe säga en gång, krasst och inte utan suck. Om det finns en chans att hålla i och rulla på ett ganska bra tag till så kommer många församlingar att göra så, inklusive den han tillhörde. Det var hans enkla analys.
Stämmer den? Jag kan inte backa upp det med genuin forskning, men tycker att tillräckligt mycket pekar i den riktningen för att nämna det. Jag vet dessutom att en av de tongivande äldre i Rättviks missionskyrka sa ”vi har fem år på oss” till Per Knutsson när deras förändringsarbete påbörjades. Krismedvetenhet; insikt om att denna församling – hur fin den än är – har en åldersstruktur som gör att det snart kommer vara dags att städa i ordning och avveckla om ingen förändring sker.
Ibland är det dessutom än tydligare än det var i Rättvik, såsom det en gång i tiden exempelvis var på Styrsö i Göteborgs skärgård. Och det är nu jag kommer till detta att det kan gå även utan den där öppna och varma inställningen.
Jag åkte, som dåvarande reporter på tidningen Dagen och veckomagasinet Petrus, till Styrsö och dess missionskyrka för att göra ett reportage. Femton år sedan är det, minst. En handfull äldre medlemmar fanns kvar och jämte dem ett par i 50-årsåldern som alla förstod högst troligt skulle gå med i Donsö stora missionskyrka den dagen de övriga inte fanns kvar i livet. Det stod alltså nu och hängde på dem, de äldsta. Skulle denna kyrka och församlingen dö med dem?
De var inte bekväma med det utan tog kontakt med dåvarande Svenska Missionskyrkan, som kort därefter var ett av ägarsamfunden som bildade Equmeniakyrkan, och bad om hjälp med en nystart. Pastorn Lena Huld antog utmaningen och efter en renovering av kyrkolokalen samt en förändring av gudstjänsten och dess innehåll så såg det annorlunda ut: Ett 40-tal personer var på plats den söndag jag besökte församlingen.
En förändrad gudstjänst – till det sämre…
En av skillnaderna gentemot tidigare var predikans utformning. Lena Huld gav riktning åt den men sa, efter vad jag vill minnas som sisådär 10-15 minuter, att det var dags för ”predikan att fortsätta runt borden”. De gamla kyrkbänkarna var nämligen ersatta med runda cafébord med stolar runtomkring och nu, mitt i gudstjänsten, var det dags att hämta kaffe och fika för att samtala om det som Lena Huld lyft.
Alla verkade göra som de blev uppmanade, utom de där äldre som initierat förändringsarbetet i den församling de kallade sin. De hämtade förvisso kaffe och kaka, men något samtal blev det inte. Jag som satt vid deras bord i syfte att lyssna in och spegla blev obekväm vid tystnaden och formulerade därför en fråga kring hur det kändes i församlingen nu.
”Jag gillade gudstjänsterna bättre förr”, sa en av de äldre männen, tämligen barskt. De övriga nickade med, tämligen ivrigt. Och så var det tyst, kanske en sekund, kanske två eller tre, innan han kompletterade medan han pekade på de andra borden: ”Men det är så roligt att se dem här.” De övriga äldre nickade med, lika ivrigt som när de nyss sörjde sina förlorade gudstjänster.
Sedan dess tänker jag ofta på dem, på deras andliga mognad och klarsyn att vilja liv bortom sig själva och sin egen smak. Och även om en öppen och varm inställning förstås är att föredra så kan jag konstatera en ganska besk inställning med armarna i kors också kan fungera, så länge hjärtat är på rätt plats.
