Nu – efter att julen med sin närhet till Maria, Josef, herdarna och änglarna varit här – skulle jag önska att få ta dig med även till de tre vise männen. De som följde stjärnan som, enligt en av våra sjungna julklassiker, “leder ej bort men hem”. Varje julkrubba av klass innehåller dessa tre som allmänhet brukar kallas för “vise män”, även om de i texten inte omnämns så utan istället identifieras som österländska stjärntydare. Inte heller kan antalet uttryckligen fixeras till just tre, men den formen av detaljer är inte det centrala i de beståndsdelar som berättelsen om dem bidrar med. Det är Matteus som ger oss denna story som traditionellt ofta brukar läsas och predikas i kyrkor och kapell runt trettonhelgen.
”När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ’Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.’ När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ’I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.´
Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ’Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet’, sade han, ’och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.’ Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.”
Natthimlens betydelse
Forntidens människor var i större utsträckning än vi medvetna om natthimlen. Skådandet av stjärnorna var en konstart. Man såg världen som vävd i ett enda stycke, allting hängde ihop. Därför trodde man att en stor tilldragelse i världen också reflekterades i skyn, i stjärnevärlden. Ett anmärkningsvärt event i skyn ansågs också därför ha en motsvarighet på jorden. Man såg till exempel planeten Jupiter som den kungliga planeten och man ansåg att Saturnus representerade judarna
I vår moderna tid kan det kanske vara svårt att helt förstå vilket genomslag ett starkt ljus på natthimlen kan ha. Det blir sällan, tack vare alla lampor som människan lyckats uppfinna och skapa, tillräckligt mörkt för att vi ska blicka upp och uppmärksamma det fantastiska skådespel som pågår på himlen.
Men ibland kan det ske, om vi exempelvis kommer bort från stadens puls. Teologen NT Wright återger i en kommentar till Matteus text om stjärntydarna hur han en sen kväll på landet plötsligt överrumplades av ett starkt ljus på himlen, så starkt att det fick honom tro att han hamnat i en polisjakt med helikoptrar som lyste upp himlen i jakt på en kriminell. Taxichauffören upplyste honom däremot om att det var planeten Venus som orsakade detta starka sken.
Vi moderna västerlänningar har inte alltid, till skillnad från exempelvis de österländska stjärntydarna, vanan att skåda stjärnhimlen och läsa av dess innebörd.
Vilka var då dessa som vi känner som tre vise män? Sammanfattningsvis: Babyloniska hovfunktionärer som med hjälp av stjärntydning och drömtolkning gav råd åt högt uppsatta personer. De jobbade helt enkelt med att ställa horoskop för att tolka händelser i tiden och människors framtid, de återfanns bland dåtidens astrologer och var hemmastadda i stjärnevärldens mysterier.
Deras sätt att hylla Jesusbarnet innebar den djupaste av vördnadsbetygelser. De föll ned till marken som inför en herre och härskare och frambar en hyllning värdig en Gud! En inventering av vad de plockade fram ur sina kistor stärker bilden av en stark hedersbetygelse: Guld är ett material som kungar i alla tider har omgivits med, rökelse associeras med prästerskap och myrra var något som användes för att smörja betydelsefulla som avlidit.
Jesus är enligt kristen tro kungars kung samt vår överstepräst som öppnat vägen hem till Gud, och han gav sitt liv till offer för världens synd. Männens gåvor passade därmed perfekt.
Överraskande förebilder
Att Jesus hyllades av representanter för utomjudiskt österländskt andeliv är vackert och markerar att det barn som föds är hela världens frälsare. Han är inte bara judarnas konung utan hela världens, Jesus är den som på djupet kan möta hela jordens religiösa längtan. Redan i de gammaltestamentliga profetiorna skymtas detta:
”Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden.” (Jes 49:6).
Niklas Piensoho, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan, skriver tänkvärt: ”Vad ska man tro om de vise männen? De har en helt annan världsbild än den som finns i Bibeln. De tillber andra gudar än Abrahams, Isaks och Jakobs Gud men är ändå de första att hylla Jesus som kung. De vise männen finns med i evangelierna som en påminnelse om att vi inte ska tro att vi vet allt om alla. Det finns människor som kanske inte delar den kristna tron och den kristna världsbilden men som ändå är på väg att upptäcka vem Jesus är.”
Vid sidan om de vise männen skymtar vi ett par andra i bibeltexten från Matteusevangeliet: Kungen och översteprästerna.
Kung Herodes var en grym tyrann och despot som lät döda många i sin egen familj och av Stora Rådets medlemmar för att skydda sin egen position. Han var även den som stod bakom barnamorden i Betlehem för att desperat försöka eliminera den Jesus som beskrevs som den nye kungen. Herodes representerar ondskan i tillvaron, den renodlade maktviljan i stark kontrast till Guds kärlek och vilja att rädda, och är ett ett tydligt exempel på att jordens härskare, presidenter och kungar ofta känner sig hotade av Jesus. För den förtryckande makten är Jesus en farlig kung. Julevangeliet låter oss förstå att kärlekens makt manifesterad i ett gråtande barn är starkare än ondskans makt.
Stjärnan över Betlehem och den första julen signalerar på många plan att en ny kung över hela världen fötts! Detta budskap är politisk dynamit, och allra mest förstås för Herodes: Jesus är den sanna kungen, inte han. Jesus är dessutom – som jag redan påpekat men gärna upprepar – inte bara judarnas kung utan hela världens:
”Må han härska från hav till hav, från floden till världens ände” (Ps 72:8).
Översteprästerna i Jerusalem borde förstås ha identifierat detta, hemma i skrifterna som de var. De hade utifrån det koll på vart Messias skulle födas, men trots att de visste platsen tog de inte två steg för att komma och se undret. Det verkar inte som det fanns någon genuin längtan som drev dem till Jesus. I allmän tondövhet för Guds vägar och verk blev de istället närmast farliga för det heliga genom att sätta Herodes på spåren, han vars ambition var att förinta Jesus. Detta illustrerar att man kan ha en religiös position men samtidigt vara okänslig inför det stora mysteriet.
Vad finns då för oss att lära ur denna berättelse från de vise männen om vad vi ska göra med Jesus? Jag vill nämna tre saker i avslutning av detta kapitel.
Sök! Herdarna hade en kort väg att gå, de österländska vise männen en lång. Vi har alla en väg att vandra i vårt andliga sökande, en väg som kan se väldigt olika ut för oss. Sök och identifiera din väg.
Gå! De vise männen var välbärgade och etablerade, de hade troligtvis en bra vardag på hemmaplan. Ändå var de beredda att bryta upp och följa stjärnan. Vi riskerar många gånger att fastna så djupt i karriär och materialism att vi missar att undersöka livets andliga dimension. Berättelsen om de vise männens långa resa utmanar oss att våga bryta upp mitt i livet och undersöka nya vägar.
Ge! De vise männen på knä är ett böjningsmönster för ett liv i Jesu fotspår. Berättelsen om deras långa resa till Jesus är en påminnelse om den kristna kyrkans uppdrag att nå en hel värld. Det innebär att det finns ett behov att vi, likt dem, ger av våra pengar och rikedomar till Guds verk. Vår tillbedjan på knä ger riktning åt våra liv.
Sök, gå och ge. Tre ord för dig att ta med dig som vägledning från tre vise män.
