Vår gudsbild kodar mer än vi först inser och påverkar allt vi troende pysslar med. För en kristen ledare blir detta extra synligt. Vad vi djupast tror om Gud kommer ständigt att övertrumfa våra teologiska påståenden och vår officiella teologi. Vi vet alla hur vi borde svara kring »vem Gud är för oss«. Det där kan vi, men det är mindre intressant om mitt kroppsminne och min djupaste instinkt säger något annat.
En pastor satt vid ett tillfälle runt ett bord med kollegor och utbrast: »Personligen ber jag aldrig på fritiden. Då kollar jag på Netflix. Jag är rädd att om jag talade med Gud skulle han be mig göra något ytterligare, och det skulle jag aldrig orka.« Det blev tyst runt bordet innan han fortsatte: »Det är så konstigt att jag tänker så, för det är ju inte alls min gudsbild.« Jag satt bredvid och tänkte: Jo, jag tror du just fick syn på den.
Det finns mycket att fundera över i pastorskollegans plötsliga ärlighet. Å ena sidan är det naturligtvis bra att säga som det är, då alternativet aldrig gör oss fria. Lögnerna distanserar oss alltid både från Gud och från oss själva. Men det är naturligtvis också skakande att en herde för en flock troende människor bär på ett så stort mått av kognitiv dissonans inför det mest centrala i kristen tro.
Tyvärr är han inte ensam, detta kan gälla pastorer, diakoner och präster, men också en del ansvarstagande volontärer i svenskt församlingsliv. Den brännande frågan är: Hur söker jag Gud när Han i viss mån blivit mitt jobb? Hur vilar jag från plikterna och behoven utan att känna att jag också måste vila från Jesus?
Det vatten vi i vår tid simmar i handlar i stor utsträckning om aktiviteter, tillväxt och projekt. Också kyrkan i dess olika fåror är djupt präglad av detta. Somligt av detta kan naturligtvis vara gott, och kanske till och med fött av Gud. Men vad händer om kyrkans ledare utvecklar en god förmåga att organisera, starta projekt och driva en verksamhet med tappat bort sitt rotsystem på vägen?
Risken att fejka pastorsrollen
Författaren, pastorn och teologen Eugene Peterson refererar i den viktiga boken Working the Angles till en romanfigur, mr Morgan, som genom livet fejkat diverse olika yrken. Han har låtsats vara doktor och förlöst en bebis i baksätet på sin bil och sedan utgett sig för att vara både advokat och pastor. »Men vet du, jag skulle aldrig låtsas vara rörmokare eller slaktare. De skulle avslöja mig på tjugo sekunder« säger mr Morgan i romanen Morgan’s Passing. Petersons poäng är att det är fullt möjligt att fejka pastorsrollen i meningen låta from, hålla okej predikningar, driva runt en verksamhet och sköta ett kontor utan att i nytestamentlig mening vara pastor.
Möjligen kan vi lura andra på det sättet, men oftast uppstår problemet i vårt inre. Ångesten växer sakta, och vi minns erfarenheter av kallelse, av andlig hunger och överlåtelse till Jesus som något fjärran, något bortglömt. På grund av de yttre och inre krafter som hindrar oss från att vara pastorer i biblisk mening börjar vi alltmer låtsas. Eugene Peterson beskriver hur den pastorala kallelsen handlar om att lyssna efter Gud åt tre håll — i bönen i relation till mig själv, i Ordet i relation till Israels och församlingens historia och i vägledningen i relation till vad Gud gör i en annan människas liv.
Jag sitter på ett café i centrala Linköping när jag skriver det här, och jag ser mig omkring. Det är fullt med folk här – studenter, småbarnsföräldrar, kontorsarbetare, poliser och pensionärer – och jag tänker: På vilket sätt skulle dessa människors liv bli förändrade om de började följa Jesus, tillhöra en kyrka, engagera sig för att sprida Guds rike och lyssna på våra predikningar? Vad längtar de efter, och vad behöver de räddas ifrån?
Jag är övertygad om att Jesus från Nasaret gör djupgående skillnad i varje människas liv som öppnar sig för Honom. Hans närhet bär smak av frihet, glädje, sanning och barmhärtighet. I den närvaron kan människan också finna sin plats i världen, ett meningsfullt uppdrag. Hon kan som aposteln Petrus uttrycker det friköpas från sitt meningslösa liv till att bindas vid Jesus, utsedd före världens skapelse1. En del av människorna här på caféet skulle innerligt väl behöva allt det.
Men om de stöter på en pastor, präst eller volontärledare som tappat kontakten med både glädjen, friheten, barmhärtigheten och meningen, vad händer då? Om dessa människor inbjuds till en aldrig sinande verksamhetsapparat med människans aktiviteter i centrum, vart tar då deras frihetslängtan vägen? Hur skulle de, tillsammans med hämtningar på förskolan, krävande jobb, sjuka föräldrar och en växande ensamhet också orka bära på en Gud som ständigt är i behov av deras tjänster?
Ledaren med en alltmer krampaktig gudsbild kommer förr eller senare att läcka den till sin omgivning. Om kravbilden aldrig går att möta upp, om to do-listan ständigt växer i relation till vad man uppfattar att Gud frågar efter, då smittar detta till sist de människor man leder. Det blir helt enkelt svårt att leda längtande människor till källor man själv inte har tillgång till.
Vem bär egentligen vem?
År 1990 kom den moderna klassikern Vägvisare av Magnus Malm. Jag minns när vi några år senare läste den i en grupp av unga ledare. I den rörelse vi då var en del av var aktiviteterna, initiativen och drivet centrala värden, och Malms kapitel ”Gud behöver inte dig” slog ner som en smärre bomb i vårt lilla sällskap2. Jag minns förmiddagen när vi satt och samtalade om vad vi läst, och hur mina axlar sjönk minst en decimeter. Men jag minns också hur det provocerade en del av oss. »Vaddå, Gud behöver inte oss? Då är ju allt jag riggat i mitt liv förgäves!« Det ingick inte i världsbilden (och framförallt inte i självbilden) att Gud klarar sig på egen hand. Vi hade ju ryckt ut till Hans försvar, kommit till Hans undsättning i kampen för evangeliet.
När den gammaltestamentliga profeten Jeremia försöker hjälpa Israels folk att vända sig bort från det avguderi som ständigt verkar locka dem, skriver han med drypande ironi om hur avgudadyrkarna bedrar sig själva. De väljer ut ett stabilt trästycke i skogen och går hem och hugger ut en staty som de målar och smyckar. Denna staty kan inte stå upp själv, utan måste lutas mot ett träd. Den kan inte tala och den kan inte höra. Israeliterna behöver inte vara rädda för den, men de kan inte heller räkna med någon större hjälp från statyn. Den kan nämligen ingenting. Skulle den behövas någon annanstans måste dess ägare och tillverkare ta den under armen och bära den, för guden de gjort kan inte ens gå själv3.
Sedan målas kontrasten. Herren är en verklig Gud, en levande Gud, en evig konung. Gud är inte skapad, utan Han är Skaparen. Han är inte en direkt kopia av oss, utan det är vi som är Guds avbilder. Inget börjar med oss, allt börjar med Honom. Och framförallt: Gud behöver inte och kan inte flyttas på hursomhelst. Som pastorn och förkunnaren Hans Johansson sa på sin tid: »Gud är inte försedd med användarvänliga handtag.« Han är Den Helige, den avskilde. Det är det vi påminner oss om när vi ber »låt Ditt namn bli helgat«.
Guldsmeden har svikits av sin gudabild, säger Jeremia, och en djup insikt är inbäddad i de orden. Avgudarna sviker alltid förr eller senare, oavsett om är faktiska avgudastatyer eller om det är Mammon, tillväxten eller politiska ledare vi sätter orimligt stort hopp till.
Människorna på caféet i Linköping behöver naturligtvis inte en ny gud att kånka runt på, utan någon som förmår bära dem. Som omsluter deras fajter, deras oro, som utmanar deras självupptagenhet och messiaskomplex och som kallar dem ut i frihet. I en flåsig prestationskultur där alla önskar få något av oss får vi komma till Herren Gud, skaparen av hela tillvaron, uppehållaren av allt som finns, och göra en djup erfarenhet av att Han inte hör till de behövande. När jag väl botats från illusionen att allt hänger på mig finns det en enorm lätthet i insikten att Gud bär oss och inte tvärtom.
Ledaren och det egna rotsystemet
Så hur förhåller vi oss till den prestationskultur vi alla badar i, och vad gör vi med våra skadade gudsbilder? Profeten Jeremia manar till omvändelse. Vänd er bort från tillväxtens Baals-gudar, sluta hoppas på att managementfilosofier, brådska och synlighet ska rädda kyrkan. »Jag vet«, tycker jag mig höra Jeremia säga, »att det är utmanande att vänta på Gud som är både osynlig och ofta oroväckande långsam. Särskilt när Baal samtidigt lovar tillväxt och större skördar redan till hösten. Men gör det ändå. Baal kommer inte att rädda dig, han kommer inte att föra dig ut i frihet, han kommer inte att bära varken dig, din familj, din församling eller världen i stort. Omvänd dig från de maktlösa avgudarna till Herren själv.«
Kyrkans vägledningstradition hjälper oss inse att det inte kommer att räcka att läsa en bok (eller den här artikeln) för att botas, utan något annat behövs. De dåliga erfarenheter som satt sig i både kropp och själ behöver helas av nya erfarenheter. Notera skillnaden mellan upplevelser och erfarenheter. Upplevelser kommer inte att räcka, om vi med det menar något vi själva jagar för att döva den värsta ensamheten. Nej, detta går djupare. Jag behöver göra erfarenheter av att under Guds barmhärtiga blick vara sedd, genomlyst och älskad. Som ledare behöver jag också erfara att både världen och kyrkan är större än mitt ledarskap, att min insats inte är oviktig, men inte heller oumbärlig. Gud är den ende som kan bära världen och som kan bära kyrkan.
Att få höra att man borde be när avgudarna ropar på tillväxt och krampen och prestationsångesten slår till är inte särskilt fruktbart. Jag behöver snarare få syn på de motstånd som gör att jag inte vill. Finns det yttre motstånd, ideal, bilder och förväntningar som gör att det synliga ständigt vinner över livet under ytan? Så är det naturligtvis, det kan vi nog vara överens om. Synligheten, brådskan och mätbarheten premieras och uppmuntras konstant i vår omgivande kultur, och även i många lokala församlingsmiljöer. Styrelseledamöter och församlingsledare är själva ofta djupmarinerade i mätbarhet och new public management på sina arbeten, och detta äter sig ofta in i församlingens innersta.
Lyhördhet för djuplängtan – och motståndet
Men den betydligt mer närgångna frågan har med mitt eget motstånd att göra. Vad är det som vaknar i mig som gör att jag tvekar att röra mig i riktning mot det jag egentligen längtar efter? Eller vill jag det inte? Här är vi tillbaks på gudsbilden och mina reflexer. Vad tror jag ska hända i Guds närhet? Vad kommer Han att säga till mig? Det som vaknar i en så närgången reflektion ska inte recenseras, utan lyssnas till. Att säga »jag är så dum som tänker så här« är inte till hjälp. Jag behöver snarare vara lyhörd både för min djuplängtan och mina eventuella motstånd.
Jag hoppas du uppfattar inbjudan. Den handlar om att ledaren, med Guds och människors hjälp, blir så pass hel i sin gudsbild att tanken på bön inte leder till flykt. Guds öppna händer till dig och mig handlar därför om att gudsbilden börjar helas och upprättas på ett sätt så att kan vila hos Gud, och inte från Gud.
Så käre medkämpe i församlingstjänst runtom i Sverige: Börja med att ställa ner den Gud du släpar på. Låt Honom bära dig. Han sitter inte i klistret, och Han behöver inte undsättas. Ställ in alla åtaganden en vecka i vår och sök upp tystnaden, förslagsvis i en retreat. Sök upp en god andlig vägledare som hjälper dig återupptäcka hur Gud rör sig i ditt liv, och som hjälper dig få syn på dina motstånd. Tala med Gud om varför du drar dig för att tala med Honom. Det låter motsägelsefullt, men min erfarenhet är att vi i det vuxna samtalet med Gud återigen kan få korn på den längtan och den inbjudan som glömts bort.
En ny erfarenhet kan sakta börja överskugga den tidigare. Gud är inte ute efter dig. Glädjen, friheten, värmen och barmhärtigheten finns inom räckhåll. Nöj dig inte med mindre.
