För ett par veckor sedan tillträdde Anders Jarl som Equmeniakyrkans regionala kyrkoledare i Stockholm, vilket gör honom till den första mannen på den positionen – och överhuvudtaget den första personen i den rollen som inte heter Jenny Dobers.
Tolv år, det maximala antalet i uppdraget, blev det.
– Ja, en del har inte vett att gå förrän de måste, säger hon med ett skratt.
– Två andra kollegor – Helen Friberg och Charlotte Thaarup – valdes också om två gånger, precis som mig, men gick i pension i fjol. Övriga som valdes till de första regionala kyrkoledarna för tolv år sedan har lämnat tidigare på grund av att de gått in i andra jobb eller andra åtaganden.
Jenny Dobers är lite vimmelkantig när Sändaren pratar med henne, till viss del rent fysiskt på grund av att hon alldeles nyligen landat i Thailand för att vara med på konferensen som World Communion of Reformed Churches har (där hon är ordförande för Europasektionen vilket Sändaren skrivit om tidigare). Tidsomställningen är en utmaning. Men allra mest beror vimmelkantigheten på att en stor livsfas nu är över. Det kommer ta tid att vänja sig vid det.
– Det har överraskat mig att det är så mycket känslor i att lämna, jag hade inte riktigt trott det. Men det är väl logiskt, det är trots allt en lång period och även om maximalt tolv år nog är lagom i en sån här roll så… det är ju en kärleksrelation vi har, jag och kyrkan. Jag älskar Equmeniakyrkan, djupt och genuint. Så det är väl inte så konstigt att det är känslosamt.
När hon blickar tillbaka på sin session som regional kyrkoledare i Stockholm så kan Jenny Dobers konstatera att det som började som en skakig resa utvecklats till något mycket mer stabilt.
– Vi lade ju rälsen medan vi körde, vi valde att göra så som kyrka och det fanns ju egentligen inget alternativ – vi behövde bygga allt eftersom, det gick inte vänta på allt skulle vara på plats innan. Så när jag tillträdde levde jag med frågor som var ligger kontoret, vem är chef för vem och hur ser arbetsbeskrivningen ut?
– Det var både rörigt och kreativt, samtidigt, så minns jag det. Jag var ju ny inom mycket – det var nytt för mig att sitta i samtal med pastorer eller ordförande som det var struligt för. Jag hade varit församlingspastor tidigare så den formen av situationer, och en hel del annat, var nytt och därför svårt.
Men även om Jenny Dobers tyckte att det var klurigt och hon inte alltid tyckt att hon räckt till i den typen av konversationer och situationer så har hon uppskattat att få arbeta med den formen av utmaningar också. För även om det är besvärligt så hör det till.
– Konflikthantering är ingen dröm, inte för mig, och ibland har jag tänkt och känt att jag skulle ha behövt mer kompetens eller kallat in någon annan som haft det. Även om jag gjort så gott jag kunnat så finns det ju sånt man hade önskat göra bättre. Men även om detta är svårt och jag inte lyckats med allt så är jag grundläggande stolt över att vi vill vara noggranna med detta i Equmeniakyrkan – ingen ska behöva vara ensam när det är tufft! Det är viktigt för oss. Själva närvaron i sig är betydelsefull.
Den kollegiala gemenskapen är viktig för Jenny Dobers och har varit det under åren som regional kyrkoledare, dels med de anställda ute i församlingarna och dels med de i arbetslaget på kontoret som hon varit chef för. Och så har vi det tredje kollegiala området också där tacksamheten är stor.
– Det har varit en nåd att ha de andra kyrkoledarna att dela livet och utmaningarna med, de som stått i snarlika situationer – så värdefullt det varit!
Du lämnade även ett kollegialt sammanhang, det lokala i Immanuelskyrkan Stockholm, som du hade såsom församlingspastor. Hur var det?
– En del av det jag älskat i församlingstjänsten föll bort, exempelvis förättningarna och hembesöken som jag älskar – att få sitta ner med en människa och prata om tron och livet… eller att gå ut på samma kyrktorg söndag efter söndag. Jag underskattade värdet för egen del av att leda gudstjänst på samma ställe, möta samma människor vecka efter vecka. Det har jag saknat.
Och samtidigt gissar jag att du tycker dig ha vunnit annat?
– Ja, så är det ju absolut, jag har glatt mig över möjligheten att få bidra i fler församlingar med det jag kan och har lärt mig, och det har varit enormt givande och uppfriskande att möta alla dessa andra, de ideella arbetarna…
Vad har berört dig mest?
– Det är fint att möta församlingarna en och en, men allra mest berörande är det nästan när man lägger ihop alltsammans och ser vilken skillnad det sammanlagt gör, i Sverige och utöver världen. Tänk, alla dessa församlingar med sina arbeten, alla dessa möten med människor. Det är fantastiskt.
Vad har varit roligast under dessa år?
– Oj, stor fråga med många svar. Det första jag tänker på, vid sidan om mötet med församlingarna och dess medlemmar, är att ha fått representera och företräda Equmeniakyrkan. Jag är stolt över vårt möte med samhället, hur vi krokar arm med andra goda krafter för att bygga tillsammans. Jag älskar det med vår kyrka: att vi är engagerade i samhället på riktigt. Vi gör mycket konkret och vi delar en självklar andlighet, en pulserande nerv av bön och tillit – allt uttryck för Jesus kärlek.Jag älskar att Equmeniakyrkan har den kombon.
– Vid sidan om det, om jag ska titta på vad jag gjort specifikt, så tänker jag spontant på handboken som jag var med och författade efter bildandet av kyrkan, det var både svårt och väldigt roligt.
Du var även sammankallande i gruppen som arbetade med frågorna kring HBTQ?
– Jag var ingen pionjär inom detta, jag är mer av en diplomat-typ som tassar fram lite långsamt, men jag hoppas och tror att jag fått vara med och bidra litegrann till vår kyrkas öppenhet och gläder mig när jag hör människor säger att de är trygga med att ta med sina vänner och barn till våra församlingar, att det är platser där människor kan känna sig trygga och uppskattade oavsett sexuell läggning.
Vid sidan om de många positiva sakerna så finns även förstås en rad saker som skaver i minnet. Allt sådant kan inte kommenteras offentligt utan omfattas av tystnadsplikt och hänsyn, men ett svårt ärende som varit offentligt omskrivet och därmed allmänt känt är Rimbo missionskyrka som lämnade Equmeniakyrkan efter att nya medlemmar anslutit.
– Det präglade mitt jobb i många år. En liten församling som jag hälsade på och hade fina samtal med, de var glada för nya människor som kom till och ville vara flexibla med former för att de skulle känna sig välkomna. Men steg för steg så blev det mer och mer, en del av de nya som kom till tyckte att församlingen behövde räddas från Equmeniakyrkan och att man exempelvis inte skulle få vara medlem om man bodde sambo.
– Det var utmanande, för de som var medlemmar i församlingen sedan tidigare ville vara trogna ambitionen att tillåta mångfald men de nya som kom till ville sedan minska mångfalden, det blev mer ”vi tycker olika och det är ni som tycker fel”. Då var det svårt i längden att vara en del av Equmeniakyrkan, så den församlingen lämnade. Det var smärtsamt men det blev nödvändigt, och jag är glad över att det samtidigt byggdes en vänskap oss emellan under de där besöken.
Har din tro på Gud förändrats eller fördjupats på något sätt under dessa 12 år?
– Fördjupats – ja! Jag är tacksam för allt Gud lärt mig i möten med människor och hur jag fått ana Jesus själv i så många. Jag har fått öva mig i tillit och fått fördjupa bönen som ständigt närvarande bas.
Vad som händer nu, när uppdraget som regional kyrkoledare i Stockholm är över, vet inte Jenny Dobers riktigt. Eller jo, till viss del – hon blir kvar som medlem i Immanuelskyrkan Stockholm, kommer studera på Enskilda Högskolan så att hennes magisterexamen i teologi uppgraderas till en master. Vid sidan om det har hon engagemanget i World Communion of Reformed Churches (WCRC) där hon alltså är ordförande i Europasektionen vilket föranlett att hon för tillfället är i Thailand. Uppdraget är fyraårigt och det planerar hon fullfölja.
– Det är ett hedersamt uppdrag och det innebär också att jag är en del av världsstyrelsen. I förberedelserna inför konferensen insåg jag att jag kanske inte hade helt koll på omfattningen i uppdraget, säger hon och skrattar.
– Det är spännande och väldigt intensivt. Hur engagerar vi oss och förhåller oss till världens orättvisor, och vad är det kristna svaret på det? Det är huvudfrågorna som vi möts kring under de här veckorna. Ja du hör, spännande och stora frågor, minst sagt.
Blir detta kanske framtiden för dig, ordförandeskap och dylikt?
– Jag trivs med ledningsuppdrag och internationella inslag känns roligt och angeläget – liksom möjligheten till både fördjupning och samhällsengagemang. Hur det än blir vill jag ha kvar min pastorsidentitet och blir Equmeniakyrkan trogen.
