Domen kom; nu fortsätter kyrkans viktiga arbete

När en pastor döms för barnpornografibrott är det lätt att andas ut. Rättsstaten har gjort sitt, kapitlet är stängt. Men för de barn som finns i materialet är ingenting stängt. Och för kyrkan som rörelse återstår det viktigare arbetet.

För snart ett år sedan skrev jag en ledare om en pastor inom Equmeniakyrkan som åtalats för grovt barnpornografibrott. Nu har Värmlands tingsrätt meddelat sin dom: ett års fängelse. Det var vad rättsstaten kunde göra, och den har gjort det.

Det förtjänar att sägas rakt ut: det är bra. Straffet är kännbart, pastorn har erkänt, och en person som gjort sig skyldig till grova kränkningar mot barn är därmed dömd. Systemet fungerade.

Men ett domslut stänger inte en historia. Det avslutar ett kapitel – och öppnar för nya.

Vad domen inte löser

Någon frestas kanske tänka att pastorn ”bara” innehaft material, att inget barn i hans närhet skadats. Men varje bild och varje film förutsätter ett verkligt barn som utsatts för ett verkligt övergrepp vid produktionstillfället. Efterfrågan driver produktion. Den som innehar materialet är en del av den kedjan, även om förövaren och offret aldrig möts. Och varje gång materialet konsumeras upprepas kränkningen mot de barn som finns i det.

De barnen är fortfarande drabbade. Domen förändrar ingenting i deras liv, även om den är en nödvändig markering. Deras läkning – som förhoppningsvis är möjlig – är ett livslångt arbete som sker långt utanför rättssalen.

Hur den lokala församlingen hanterat det gångna året vet jag inte. Det är deras process, och den hör inte hemma i spekulationer från utsidan. Det jag kan hoppas är att smärtan fått ta plats snarare än skyfflats under mattan, och att de fått det stöd de behöver – från samfundet och från varandra.

Kyrkans bredare ansvar

Men det finns också något att konstatera på ett annat plan, så här ett år senare: Kyrkan som rörelse rör på sig.

Equmenia och Bilda har nyligen lanserat en ny ledarutbildning, Tryggare, som går längre än den tidigare standarden. Den tar upp inte bara fysiska övergrepp och kränkningar, utan även andliga övergrepp och hur ledare delar tro på ett sätt som är respektfullt snarare än manipulativt. Alla ledare inom Equmenias barn- och ungdomsverksamhet ska gå kursen när de inleder sitt uppdrag och sedan upprepa den vart tredje år. Rena utdrag ur belastningsregistret är en förutsättning.

Det är förstås inte en garanti, inga system är vattentäta, men det är ett seriöst svar på en allvarlig fråga och det är precis den rörelsen som behövs.

Varför det fortfarande handlar om tillit

Det som gör övergrepp i kyrkosammanhang så sårande är inte enbart brottets karaktär utan kontexten. Kyrkan är tänkt som en plats för tillit, men när den tilliten bryts av den som borde vårda den skadas något djupare än vad ett straff kan reparera.

Därför räcker det inte med domar. Det krävs också kulturer som gör det svårare att missbruka förtroende – och lättare att se när någon håller på att göra det. Det är vad utbildningar som Tryggare försöker bygga: inte bara regler, utan medvetenhet.

Det är kyrkans viktigaste uppgift i det här arbetet. Inte att vänta på att rättsstaten ska ingripa, utan att själv vara en plats där barn är trygga – på riktigt, inte bara på papperet.

Domen är meddelad. Nu fortsätter det viktiga arbete som kyrkan själv kan göra.

image_pdfLadda ner som PDF
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund är chefredaktör på Sändaren samt författare till en handfull böcker. Han har en bakgrund som journalist på tidningen Dagen, pastor i pingströrelsen samt nationell ledare för Alpha Sverige.

Läs mer

”Det avgörande börjar när barnet lämnar fängelset”

När allt yngre barn döms för grova våldsbrott förbereder sig Kriminalvården för att ta emot 14-åringar bakom låsta dörrar. Men under ett seminarium i Almedalen handlade den kanske viktigaste frågan inte om murarna – utan om vilka vuxna som finns kvar när barnen en dag ska tillbaka ut i samhället.

När siffrorna pekar nedåt – var finns då hoppet?

Frikyrkoundersökningen 2026 ger få skäl till optimism. Men kanske påminner den också om en avgörande sanning: att kyrkans framtid ytterst inte vilar i våra händer.

André Jakobsson: ”Sverige är för viktigt för att vi ska sitta i våra egna bubblor”

Kyrkan behöver bli bättre på att leva med olikheter, söka enhet och fråga vad som är bäst för Guds rike. Det menar André Jakobsson, som ser just där framtidens största utmaning – och möjlighet.

Från bön till handling – följeslagare lyftes fram som kyrkornas svar

Hur långt räcker förbön när människor lever mitt i krig och ockupation? Den frågan kom att prägla ett seminarium om Israel och Palestina i Almedalen. Samtalet kretsade inte bara kring utvecklingen i regionen, utan också kring vilka konkreta verktyg kyrkor redan har – och vilket ansvar de har att använda dem.