Solen vilar över Ekensbergskyrkan i Solna centrum. Träden och blommorna utanför står i full blom och människor rör sig mellan tunnelbanan, torget och butikerna som vanligt. Mitt bland frisörer, restauranger och bostadshus ligger kyrkan kvar som den gjort sedan 1972.
Men inte länge till, inte under samma namn.
I församlingsvåningen en trappa ner står saker uppställda i ordnade högar. Lösöret som inte ska följa med när Katolska kyrkan tar över byggnaden den 1 juli ska bort. Pärmar är staplade i kartonger. Porslin väntar på att skänkas bort eller kastas.
Ändå känns det inte alls som ett hus där livet upphört. Anslagstavlorna är fortfarande fyllda av lappar och information, affischer sitter kvar och i korridorerna finns spår av verksamheter som ännu pågår. Mitt under intervjun kommer en pianostämmare in för att arbeta med flygeln inför en kommande konsert.
Det är förvisso inte församlingen som beställt honom, men på något sätt känns det ändå talande. Livet i huset har ännu inte tystnat, men som Ekensbergskyrkan sjunger den på sista versen. På söndag hålls den sista egna gudstjänsten på plats. När pastor och församlingsföreståndare Katarina Alexandersson går in i kyrksalen stannar hon till mitt i steget.
– Här ska vi gråta på söndag, säger hon med ett försiktigt leende.
Runt bordet där Sändaren möter henne, tidigare pastorn Lars-Göran Olsson och projektanställde pastorn Wolfgang Falk finns ändå ingen uppgivenhet. Snarare ett slags lugn; nära till skratt, nära till leenden. Sorgen finns där – men också lättnaden över att beslutet till sist är fattat.
– Vi planerar inte att dö ut, säger Katarina Alexandersson. Vi flyttar.
“Vi försökte verkligen öppna kyrkan”
Historien om Ekenbergskyrkan börjar långt före beslutet att sälja.
Församlingen växte fram ur äldre missionsförsamlingar i Sundbyberg och Solna. När den nuvarande kyrkan invigdes 1972 var framtidstron stark och området växte snabbt. Men med tiden förändrades både staden och församlingen.
När Lars-Göran Olsson kom till Ekensbergskyrkan 2008 fick han tidigt höra en kommentar som stannat kvar hos honom.
– En av församlingens stöttepelare sa till mig första söndagen: ”Jag är jätteglad att ni är här, men jag tror att det kanske är tio år för sent.” Han hade under lång tid känt att någonting höll på att monteras ned, det hade blivit försiktigare och försiktigare och han såg vart utvecklingen var på väg.
Samtidigt fanns då fortfarande resurser att försöka göra något nytt. Den tidigare Sundbybergskyrkan hade sålts och pengarna användes till att rusta upp Ekensbergskyrkan och bygga ett nytt arbetslag. Församlingen ville öppna kyrkan mot området omkring.
– Vi försökte verkligen göra kyrkan känd. Vi bjöd in bostadsrättsföreningar att ha årsmöten här, vi hade barnmusik, soppluncher, konserter och samtalsgrupper. Folk kunde komma hit och jobba långt innan alla dessa coworkingkontor växte fram. Vi hade wifi, kaffe och öppna dörrar. Det kom människor varje vecka som sa: ”Va? Finns det en kyrka här? Här har jag gått förbi i femton år.” Så det var mycket liv här, väldigt mycket människor som kom och gick.
Under långa perioder sjöd huset av verksamhet. Nio tolvstegsgrupper per vecka har samlats i lokalerna. Gatans lag – fotbollslaget för människor med missbruks- och hemlöshetsbakgrund – fick en plats här. Dansgrupper övade i källaren där även scouter hållit till. Körverksamheten växte under åren från ett sextiotal till nästan hundra deltagare.
Katarina Alexandersson beskriver det som en medveten hållning från församlingen.
– Ibland brukar jag säga att ordet strategi kommer från krigsspråk. Det har aldrig riktigt varit vårt sätt att tänka. Det har aldrig handlat om att människor skulle komma hit för att vi skulle bli tre procent fler medlemmar i församlingen eller något sånt. Det har handlat om att människor är viktiga i sig själva, att människor skulle möta värme och gästfrihet och känna att det fanns plats för dem här.
Hon lutar sig tillbaka en stund innan hon fortsätter.
– Och det där tror jag har präglat Ekensbergskyrkan väldigt mycket. Vi har varit oerhört generösa med lokaler och nycklar, folk har fått komma och gå, inte minst musiker som behövt en plats att öva på. Jag tror faktiskt att många burit med sig något härifrån, även om de aldrig blev medlemmar.
Dopgraven under golvet
Kyrksalen är sparsmakad, i det närmaste avskalad. Kyrkbänkarna står riktade mot ett enkelt nattvardsbord längst fram i rummet och ovanför hänger ett vackert kors. Katarina Alexandersson berättar att hon tycker att kyrksalen är som allra vackrast vid elvatiden på förmiddagen, när ljuset faller in genom sidofönstret och lägger sig över altarbordet samtidigt som gudstjänsten brukar börja.
– Vi älskar det här rummet, säger hon tyst.
Det är det rum de denna söndag lämnar bakom sig.
När Katolska kyrkan tar över fastigheten följer allt med: altarbordet, kyrkbänkarna, korset och inventarierna. Församlingen tar inte med sig något vidare till någon ny plats. På så sätt blir överlåtelsen total – ett kyrkorum lämnas vidare till ett nytt kyrkoliv.
Längst upp till höger i kyrksalen finns också dopgraven, men man måste känna till den för att upptäcka dess existens. Ett golv av brädor täcker den och enligt församlingen har den använts väldigt sparsamt de senaste åren. Också det säger kanske något om den resa församlingen gjort: att alltför få människor – och kanske särskilt yngre – under senare år hittat fram till både tro och församlingsengagemang.
Församlingen krympte ändå
För trots allt liv i huset fortsatte själva församlingskärnan att krympa.
– När vi började här 2008 var vi kanske femtio–sextio personer på söndagarna, nu är vi runt femton i genomsnitt, säger Lars-Göran Olsson.
Han beskriver hur många äldre medlemmar fortsatte vara aktiva långt upp i åren, men att återväxten uteblev.
– Många av dem som bar församlingen var väldigt trogna och engagerade, men till slut orkade de inte längre och det fylldes aldrig riktigt på underifrån. Tittar man runt här så ser man också hur området förändrats, villorna kostar femton miljoner och lägenheter åtta miljoner. Det innebär att det inte är unga familjer som flyttar in här på samma sätt längre.
Samtidigt blev även kostnaderna allt svårare att bära. Personalstyrkan krympte, pandemin förändrade gudstjänstvanor och den stora byggnaden krävde fortsatt underhåll.
– Det är dyrt att ha en kyrka och dyrt att ha personal, och det går inte ihop om man inte är tillräckligt många människor som bär det tillsammans, säger Katarina Alexandersson.
Hon beskriver hur mycket av verksamheten blev svårare när arbetslaget blev mindre.
– När vi var flera anställda kunde vi göra mycket mer. Vi hade samtalsgrupper, musikarbete, kommunikation, diakoni och fler samlingar. Men när människor slutade så gick det inte längre att fortsätta med allt. Till slut blev det för få som skulle bära för mycket.
“Vi kunde inte vänta längre”
Beslutet att sälja kom inte plötsligt, det var slutet på en lång process där församlingen länge försökte hitta andra vägar.
Solna kommun kontaktades. Derbo – Equmeniakyrkans fastighetsbolag – tittade på olika lösningar. Samarbeten diskuterades, men inget blev verklighet.
– Vi har sträckt ut händer på många olika håll. Till slut fick vi konstatera att vi var ensamma och att vi inte kunde sitta och vänta längre, säger Wolfgang Falk.
Med den insikten kom också lättnaden.
– När vi till slut förstod att vi inte längre kunde bära ansvaret för fastigheten så blev beslutet faktiskt befriande. Då slutade vi vänta på att någon annan skulle lösa situationen åt oss och kunde istället börja tänka framåt.
Församlingen gav styrelsen och Wolfgang Falk uppdraget att sälja kyrkan, helst till en annan kristen församling. Så blev det också, när Katolska kyrkan tar över i juli fortsätter därför kyrkan att vara kyrka.
“Det här är inget misslyckande”
Under samtalet återkommer de tre flera gånger till samma formulering: det här är inget misslyckande. Förra gången församlingen sålde en kyrka – Sundbybergskyrkan – lämnade några medlemmar i protest och besvikelse. Den här gången beskriver de tre runt bordet situationen annorlunda.
– Nu tror jag att alla inser att det här steget var nödvändigt, säger Lars-Göran Olsson.
Katarina Alexandersson nickar.
– Vi har försökt vara tydliga med det på varje församlingsmöte: Det här är inget misslyckande. Och det är inte heller ett misslyckande om nästa steg bara blir en tid och inte för alltid. Vi måste tala om livet som det är och inte som det borde vara.
Församlingen flyttar nu in i ett samarbete med Hagalundskyrkan som är en del av Svenska kyrkan i Solna församling. Men den här gången finns ingen egen kyrkobyggnad kvar att investera pengarna från försäljningen i. Kvar finns istället något annat: ekonomiska möjligheter, ett samarbete – och ett ganska öppet vitt ark.
– Nu får vi se hur mycket energi vi har och vad det här kan bli, säger Lars-Göran Olsson. Det vet vi faktiskt inte än. Vi får ta ett steg i taget, och det första steget blir att lämna själva kyrkan bakom oss.
När intervjun bryts upp är klockan runt lunch. Ljuset faller in genom sidofönstret och lägger sig över altarbordet, precis som det brukar göra under förmiddagsgudstjänsterna.
På söndag sker det för sista gången i Ekensbergskyrkans regi.
