Det är inte lätt att vara väljare och det verkar ha blivit svårare. För några decennier sedan var det betydligt vanligare att man alltid röstade på samma parti, nu är väljarna generellt rörligare och röstar ofta annorlunda från ett val till ett annat. Det behöver inte betyda att de har svårt att hitta partier som de tycker om, snarare pekar forskningen på att de flesta har flera partier som de gillar men utan att hitta någon solklar favorit. Det är en anledning till att allt fler väntar med att bestämma hur de ska rösta tills veckorna, eller dagarna, före valdagen – eller till och med ända fram till den.
Under årets valrörelse har prästen Anna-Karin Hammar gått ut med att en kristen enligt henne inte kan rösta på något av Tidöpartierna. Likt Hammar är det många som har något eller några partier som de inte kan tänka sig att rösta på.
När tron möter politiken
Men Anna-Karin Hammar har fått kritik för sitt uttalande. En del menar att hon har fel och att det tvärtom är Tidöpartierna som en kristen väljare bör rösta på, andra menar att religion inte ska påverka politik och röstning medan många menar att kristen tro ska påverka allt i livet, även partival. När relationen mellan tro och politik diskuteras kan man undra vad som påverkar vad. Är det en kristen tro som påverkar partivalet eller är det partianhängarskapet som bestämmer vad som är kristna värden?
Att rösta är att fatta ett beslut och då kan människor tänka på olika sätt. En del ser en hierarki av värden och att det värde som hamnar överst är så betydelsefullt att det slår ut alla andra. Ett beslut behöver därför bara reflektera det högst rankade värdet och kan negligera de övriga. Risken med detta sätt att tänka är att det kan leda till fanatism.
Andra ser att det finns olika värden som har betydelse och försöker göra en avvägning mellan dem när de fattar ett beslut. Detta sätt att tänka liknar mer den uppmaning som Stockholms katolska stift riktat till katoliker och alla människor av god vilja. I en nio sidor lång text har de försökt att vägleda väljarna kring hur de ska rösta i riksdagsvalet. Det landar inte i en klar rekommendation där de pekar ut ett visst parti utan är en diskussion där olika politiska förslag vägs mot katolsk sociallära, och då i synnerhet partiernas förhållande till abort, dödshjälp och konfessionella friskolor. En del av denna diskussion kan kritiseras; inte mycket ägnas åt det som i den katolska skriften kallas ”vår skyldighet att hjälpa människor på flykt” och när så sker är prioriteringarna ovanligt oklara och öppna för flera undantag. Situationen för kristna konvertiter nämns inte alls. Detsamma gäller klimatkrisen.
Kristna väljare nära mitten
När jag som statsvetare forskat om kristna väljare – inte minst frikyrkliga väljare – har jag noterat att de flesta placerar sig i den politiska mitten eller strax intill. Däremot är det sällsynt med kyrkoaktiva kristna som är extremt långt ut till vänster eller höger i politiken. Förhållandevis få frikyrkoväljare stödjer Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Kanske är det viljan att väga olika värden mot varandra som gör att kristnas politiska hållning ligger nära den politiska mitten?
Vi har länge levt med blockpolitiken, men kanske är det möjligt med en blocköverskridande regering där ideologiskt extrema partier inte har något inflytande. När Centerpartiet vurmat för den breda mitten har flera ironiskt påpekat hur smal den är eftersom partiet verkar vara ensamma i denna mitt. Men runt om i landets kommuner har blocköverskridande styren kommit till stånd. Skulle något liknande vara möjligt i riksdagen efter valet söndagen den 13 september?
