Frasse och Sigge hoppas på promenad.
De båda hundarna möter mig med en entusiasm som inte låter sig dämpas i första taget. Ytterst motvilligt accepterar de att besöket inte innebär någon promenad utan ett stilla samtal människor emellan. Medan luften stegvis går ur dem tittar jag omkring i Kristina Lindströms hus i centrala Falköping.
Det är inte svårt att hitta Kongo där. Ett litet steg in i vardagsrummet finns bilderna och föremålen på väggarna.
– Men det mesta finns nedpackat i lådor inför vår flytt, säger Kristina och berättar att det är visning i morgon innan flyttlasset efter försäljningen går till annan hus i kommunen – och dit ska förstås så mycket Kongo som möjligt med.
Hon talar gärna och utförligt, med leendet nära och ett skratt ständigt på lut. Den ena berättelsen leder snabbt vidare till nästa.
På köksbordet ligger ytterligare en del av hennes historia, den som nu blivit mest aktuell. Pappan Gösta Stenströms bok Vi möts vid Mukimbungu har nyligen översatts till franska. Alldeles snart ska Kristina resa till Demokratiska republiken Kongo med så många exemplar som hon får plats med i bagaget.
– Överlämnandet är målet med resan den här gången, säger hon.
Resan är en i raden under det senaste årtiondet. Men vägen tillbaka var lång.
Hemma var där föräldrarna fanns
Kristina Lindström, då med efternamnet Stenström, var tio år när familjen lämnade Sverige 1979. Pappan skulle arbeta som läkare vid sjukhuset IME nära Kimpese. Tanken var att familjen skulle stanna ett år. Det blev tre.
Det första året fick Kristina och hennes yngre bror undervisning hemma. Därefter började de på den svenska internatskolan i Pointe-Noire i grannlandet Kongo-Brazzaville. Resan mellan skolan och föräldrarna tog tre dagar, vilket innebar att familjen bara kunde samlas några gånger om året. Breven som skickades däremellan kunde behöva närmare två månader för att både nå fram och besvaras.
Internatet är dock inte bara en mörk plats i hennes minne. Där fanns trygga vuxna, andra barn och en stark gemenskap. Men de långa separationerna från föräldrarna satte spår.
– Jag tror att jag blev väldigt ansvarstagande där och då. Man fick klara sig mycket själv utan att göra så mycket väsen av sig. Än i dag har jag svårt för avsked, och det kopplar jag tydligt till min barndom.
Som trettonåring kom hon tillbaka till Sverige och lade sin historia åt sidan.
– Jag tyckte att allt var pinsamt: Kongo var pinsamt, kyrkan var pinsam och internatet var pinsamt. Jag tryckte ner alla känslor i en liten ask, satte på locket och ställde undan den.
När asken öppnades
Locket blev kvar i många år. Först 2009, under en bearbetningshelg för missionärsbarn, började Kristina förstå hur starkt uppväxten hade präglat henne. Tillsammans med andra som bar på liknande erfarenheter fick hon ord för både det ljusa och det smärtsamma.
Sex år senare var hon redo att återvända till Kongo, 32 år efter att hon hade lämnat landet.
Resan kom i en tid av sorg. Kristinas mamma Ulla-Gretha dog på juldagen 2014, bara ett par veckor före avfärden. Sorgen och återseendet med barndomens platser väckte mer än hon var beredd på. När hon kom hem föll tillvaron samman.
– Det brakade ihop fullständigt. Jag hade öppnat den där asken och allt kom upp på en gång.
Därefter följde två år i terapi, där Kristina fick hjälp att skilja barnets upplevelser från de vuxnas beslut.
– Jag behövde inse att det som var jobbigt inte var mitt fel. Samtidigt kan jag i dag se uppväxten som en gåva – jag har fått med mig något som många andra inte har.
Återresan blev därför inte bara en konfrontation med det som hade gjort ont. Den blev också början på en ny relation till landet. Kristina talar i dag om sitt vuxna Kongo – ett Kongo hon själv har valt, snarare än ett hon som barn följde med till.
Gjorde Kongo till sitt eget
Återerövringen av Kongo blev bland annat tydlig när hon efter 26 år i förskolan utbildade sig till trädgårdsarkitekt och startade eget. Företaget fick namnet Kikongo, efter språket i den del av landet där hon växte upp.
Namnet kom inte till enbart som en nostalgisk utsmyckning. Redan från början ville hon att företaget också skulle kunna bidra till försörjning i Kongo. Genom en vän fick hon kontakt med en sömmerska i Kimpese som tillverkade väskor och kuddar åt företaget.
När den svensk-kongolesiske Kimy Konde, samordnare för Afrikaarbetet i Equmeniakyrkan, skulle resa till Kimpese 2017 hade Kristina beställt hundra väskor. Hon frågade om han kunde ta med dem tillbaka till Sverige. Hans svar förändrade planerna.
– Nej, lilla Kickan, det gör jag inte. Du får följa med mig i stället, sa han berättar Kristina och skrattar hjärtligt när hon återger hans svar.
Så blev det. Väskorna följde med hem och såldes. Inkomsten gjorde det möjligt för sömmerskan att köpa en elektrisk symaskin, även om trampmaskinen fortfarande behövs när strömmen försvinner.
Sedan dess har Kristina återvänt nästan varje år. För varje resa har Kongo blivit mindre av ett slutet rum från barndomen och mer av en plats för vuxna relationer, praktiskt arbete och egna beslut.
Tre generationers historia
Samtidigt går hennes relation till Kongo inte att skilja från familjens. Farföräldrarna Ruth och Oscar Stenström reste som missionärer till Franska Kongo 1928. Pappan Gösta föddes där, återvände senare som läkare och blev efter hemkomsten yttre missionens sekreterare inom Missionsförbundet.
Kristina Lindström är därmed tredje generationen i en familj vars liv på olika sätt har formats av Kongo och den svenska missionen. Arvet rymmer stolthet men också frågor som blivit tydligare med åren.
– Jag är inte någon avskild missionär och jag kallar mig inte missionär, men jag är ytterst präglad av allt det här. Resorna och de olika projekten är mitt sätt att arbeta internationellt och försöka göra något gott av det jag har fått med mig.
Nu ska ännu en del av familjehistorien föras tillbaka till Kongo.
Pappans bok Vi möts vid Mukimbungu utgår från berättelsen om Anna Andersson, Elisabeth Karlsson och Wilhelmina Svensson, de tre första kvinnliga missionärer som Svenska Missionsförbundet skickade till dåvarande Fristaten Kongo 1888.
När missionären Gunnel Jönsson tidigare berättade om den svenska boken för en kvinnogrupp i Mukimbungu väckte de tre kvinnornas öden starka känslor. Flera av åhörarna började gråta och efteråt kom frågan: Var kan vi få tag på boken?
Nu finns den äntligen tillgänglig på franska: Rendez-vous à Mukimbungu.
Ännu ett återvändande
Den 5 oktober reser Kristina tillsammans med en grupp från Equmeniakyrkan i Rimforsa. För första gången ska hon besöka Mukimbungu, platsen som gett namn åt pappans bok och där Missionsförbundets tidiga arbete tog form.
Hon hoppas att böckerna inte bara ska överlämnas högtidligt och sedan ställas i en hylla. Drömmen är att de ska läsas, användas i samtal och ge människor i de kongolesiska kyrkorna tillgång till en del av sin egen historia.
– Jag önskar så att mamma och pappa hade fått vara med om det här. Pappa hade varit så stolt över att boken blivit översatt och får färdas tillbaka till Kongo.
Samtalet går mot sitt slut. Kristina har ett hus att sälja och en resa att packa inför, men först ska Frasse och Sigge få den promenad de väntat på. När ytterdörren öppnas fylls huset åter av rörelse och de båda hundarna försvinner iväg.
Snart gör också Kristina det. Till det land hon en gång lämnade och sedan teg om – men som hon numera själv väljer att återvända till.
Fakta: Kristina Lindström
Bor: Falköping.
Familj: Maken Urban och tre vuxna barn.
Bakgrund: Utbildad förskollärare och har arbetat 26 år inom förskolan. Senare utbildad till trädgårdsarkitekt.
Uppdrag: Ledamot i Equmeniakyrkans kyrkostyrelse.
Arbete: Driver Kikongo, uppkallat efter språket i den del av Kongo där hon växte upp.
Aktuell: Reser den 5 oktober till Demokratiska republiken Kongo med den franska översättningen av pappan Gösta Stenströms bok Vi möts vid Mukimbungu.
