Det viktigaste jag tog med mig från kyrkokonferensen i somras var hopp.
Det var inte något särskilt samtal, inte det rekordartade antalet besökare och inte ens de fantastiska gudstjänsterna. Nej, det allra viktigaste var det hopp jag mötte hos så många av er som kom till Örebro.
Egentligen är det motsägelsefullt. Equmeniakyrkan är en snabbt åldrande och minskande kyrka. I Arken, vårt medlemsregister, finns ungefär 8 400 medlemmar under 40 år. Det motsvarar 15 procent av kyrkans totala medlemsantal. Av dem är endast 1 072 under 20 år, knappt 2 procent av samtliga medlemmar.
Siffrorna är inte fullständiga. Alla församlingar använder inte Arken, som vid årsskiftet 2025/2026 omfattade drygt 47 000 av Equmeniakyrkans totalt omkring 56 000 medlemmar. Men enligt våra administratörer är det sannolikt främst livskraftiga församlingar med många yngre som använder registret. Helhetsbilden skulle därför knappast bli särskilt mycket ljusare om alla församlingar fanns med.
Ändå vibrerade Vision 26 av hopp och framtidstro.
Samma sak möter jag i församling efter församling som jag besöker: ledare, styrelseledamöter och medlemmar som fortfarande tror att Gud kan göra något nytt.
Är detta hopp ett självbedrägeri, en hägring som kommer att upplösas när framtiden hinner ikapp oss?
Det tror inte jag.
Tvärtom är det obändiga och samtidigt stillsamma hopp som så många i Equmeniakyrkan ger uttryck för djupt förankrat i hela den bibliska berättelsen.
Tänk på hur det börjar i Första Moseboken. Ett sedan länge pensionerat och barnlöst par, Abraham och Sara, kliver in på scenen i tro på att det omöjliga kan hända. De blir början på Guds folk.
Och så fortsätter berättelsen. I Hesekiels bok förs profeten ut till en dal fylld av förtorkade ben. Allt tycks sedan länge vara förlorat. Ändå uppmanas han av Anden att tala till benen och förkunna att Gud ska ge dem liv igen. När profeten talar sker det ofattbara: det som varit dött reser sig och blir till ett levande folk.
Berättelsen handlar inte om att förneka verkligheten. Hesekiel blundar inte för de torra benen. Abraham och Sara vet att de är gamla och barnlösa. Det bibliska hoppet föds inte ur gynnsamma prognoser, utan ur tron på en Gud som kan öppna vägar där ingen väg tycks finnas.
Så ser den bibliska berättelsen ut, om och om igen. Dess crescendo är påskens händelser, som vi firar varje söndag och gestaltar varje gång vi delar nattvarden. Jesus dödas av en till synes oövervinnerlig övermakt. Lärjungarnas hopp går i spillror och allt verkar vara över.
Men Gud uppväcker den döde.
Det jag vill säga till Equmeniakyrkan är därför: Fortsätt hoppas på det omöjliga. Inte därför att vi själva är tillräckligt starka, unga eller framgångsrika, utan därför att hoppet ytterst inte handlar om oss. Det handlar om den Gud vi tror på.
Gud har låtit liv växa fram där allt tycktes vara förlorat. Det kan han göra igen.
Min bön är att det ska börja med mig och med oss.
