För hundra år sedan besökte min farfar Stockholm. Den 6 februari 1914 stod Lars Gustafson, arrendator i den lilla byn Tärby norr om Borås, tillsammans med 30 000 andra bönder vid Stockholms slott. De krävde höjda försvarsanslag, men vädjade inte till den demokratiskt valda regeringen utan till Gustaf V. Kungen höll ett tal om ”min armé” och ”min flotta”, men så talar endast den som tror sig vara enväldig. Statsminister Staaf och hans liberala regering avgick några dagar senare.

Redan 1911 ville liberaler och socialdemokrater prioritera välfärd före försvar. Som protest insamlades den oerhörda summan 15 miljoner riksdaler till ett pansarskepp. Här stod även frikyrkorörelsen kluven, där till exempel  Missionsförbundets söndagsskoletidning uppmuntrade barnen att skänka pengar till pansarskeppet. Protesterna mot detta växte än mer när Missionsförbundets ledare Waldenström menade att de frikyrkliga regeringsledamöterna som hade avgått efter kungens tal, också hade syndat mot Gud.

Bondetåget 1914 sägs vara den första svenska charterresan där både resa, uppe-hälle och måltider ingick. Det beskrevs som ett spontant upprop, men var i själva verket organiserat av en konservativ falang som fruktade folkrörelsernas kraft och krav på förändring. Upptäcktsresande Sven Hedin, var god vän med ryske tsaren, men använde ändå rysskräcken som ett maktinstrument att styra den svenska opinionen.

2014  verkar vi ”fördomsfria” svenskar präglas av samma fruktan för Ryssland.

 Den moderate riksdagsledamoten i utrikesutskottet, Mats Johansson, benämner i en krönika (SvD 3/11 2013) Ryssland som ”motståndaren” i bestämd form. Han funderar också på vilka attackmål det ryska flyget har i Sverige, som om ett anfall kan förväntas veckan därpå.

En enig försvarsberedning konstaterade i maj förra året att ett militärt angrepp på Sverige under överskådlig tid är osannolikt. Svenska försvaret behöver istället i en global tid utveckla samarbetet med andra länder och kontinuerligt göra riskbedömningar. Moderata Svenska Dagbladet tycks ha en helt annan tolkning av hotbilden, där uttryck som ”en-veckas-försvar” eller ”säkerhetspolitiskt vakum” används på ledarsidan för att kritisera försvarspolitiken.

Att skapa känslostorm kring försvaret verkar vara ett klassiskt grepp i svensk historia. En undersökning nyligen visar att 44 procent av alla svenskar numera vill ha mer resurser till försvaret. Det är dock osäkert hur många som är beredda att betala mer skatt som en konsekvens av detta.

Att göra Ryssland som motståndaren kanske döljer någonting annat även i dag. För visst pågår det en intern maktkamp inom Moderaterna där frågan är om Reinfeldt/Borg, eller en mer konservativ grupp, ska ha makten? Därför förmodligen det uppskruvade tonläget i försvarsdebatten. Det sorgliga är att både Socialdemokraterna och Folkpartiet försökt vinna politiska poäng på hysterin.

Min farfar trodde sig värna bondens nationella frihet för hundra år sedan, men blev utnyttjad. Förhoppningsvis har vi något att lära av historien. ¶