Allhelgona. Så länge halloween håller oss påminda om det som är i periferin av våra världar, kan den fylla en funktion. Men risken är att det galna i världen blir så normaliserat att vi till sist ger det en central position.
I en värld mer hierarisk tid än vår fyllde karnevalen en funktion – eller som ryske filosofen Mikhail Bakhtin uttryckt det; ”Under karnevalen upphävs tillfälligt hierariska skillnader, barriärer normer och förbud som gäller i vanliga livet.”
Som verkande i Sovjetunionen kunde han uttala orden med viss insikt.
Under medeltiden var det inte heller ovanligt att ”dårarnas kung” kröntes. I Frankrike kallades personen ”Le Roi des Fous”, på brittiska öarna ”Lord of misrule”. Idén var att ge makt till maktlösa personer för att de fritt kunde få påstå saker utan akut risk för repressalier. Och hänge sig åt det undertryckta (vilket var mer än vad vi vanligtvis tenderar tänka på).
Det blev en ventil för det folkliga missnöjet med tidens rådande normer.
I Sverige blev dessa firanden aldrig så formaliserade, men spår finns i traditioner som ”majgreven” under valborgsfirandet eller de studentspex som fortfarande är ganska livaktiga, och spetsiga.
Vanligt att bära mask
Ett vanligt inslag under den här typen av fester var att bära mask. Något som slår mig när barnen plötsligt önskar köpa skrämmande Halloweenmasker. Ett firande jag själv aldrig landat i, men som i takt med sin popularitet fått mig att undra.
Kanske är halloween påminnelse om detta – att bjuda det udda och aparta passera våra dörrar, och då reflektera över vad vi vill hålla i periferin och vad vi verkligen vill ta fram ur skuggorna. Ja till och med att ikläda sig det perifera för att förstå vilka hot och möjligheter det bär.
I så fall skulle det inte heller vara en konkurrent, utan ett komplement till vår allhelgonahelg. Båda symboliserar varsinna delar av det perifera i världen vi inte ständigt kan fly ifrån.
Det skräckinjagande. Och döden. Inget av dem ingår ju som regel i våra normala liv.
Umberto Eco skriver i sin fantastiska bok Om fulhet så här om den karnevaliska idén: ”(Det) är en sorts magi som påtvingar både förvandling och överträdelse, en omvänd värld som paradoxalt nog avslöjar sanningen om den etablerade ordningen”.
Speglingen av det extrema
Just så uppenbaras världen i speglingen av det extrema.
Så länge det hålls under mask och som en spegel mot samtiden kan det fylla viktiga funktioner. Men när det extrema och aparta normaliseras och istället blir centrum – då bör vi se upp.
Donald Trumps politiska framgångar är ett talande exempel – han har skapat en cirkus av det offentliga rummet förenar det absurda med makten och utmanar det ”vanliga” med det aparta. En sorts modern Le Rois des Fous. Fast med målet, medlen och kanske stödet att sitta kvar som sådan, permanent.
Vänder upp-och-ned på den demokratiska ordningen
Han är ändå inte värst. Med lögnen försöker Putin ihop med Iran och Kina att vända upp och ner på den demokratiska ordningen. Slugt nog görs det så finjusterat att även de som menar sig se skillnad på den rättvända och den upp-och-ned vända världen riskerar tvivla.
Att leva i en karneval eller halloweenvärld, har vissa drag av lättsamhet. Det är på sätt och vis en lockande värld. Att låta masken som var tänkt som ett tillfälligt undantag bli den nya identiteten, innebär ett visst skydd.
Men i en tid av tilltagande misstro mot det etablerade, och dragning åt det isärslitande och förvillande, blir det plötsligt en revolutionär handling att säga sanningen, som någon sa. Kanske George Orwell. Eller sanningen ska göra er fria, som Jesus uttryckte det.
Det är de riktiga monstrens vädjan efter vårt godis som vi behöver kämpa emot. Det är deras masker vi behöver göra allt för att rycka av.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR