Framgångsteologin verkar — som väl är — ha förlorat i attraktion för enskilda. Där-emot lever den i synen på församlingen. Med stöd i den senaste sociologiska forskningen hävdas att en församling som vill växa måste vara karismatisk, konfessionellt konservativt tydlig och verksam i diakoni. Härtill betonas ledarskap ofta utifrån modern managementteori.

Det finns också hos många en bestämd uppfattning om vad som blivit fel i församlingar som gått tillbaka: De har på olika sätt anpassat sig till världen, blivit teologiskt urvattnade (eller till och med otrogna) och ytligt verksamhetsfixerade.
Det är naturligt för alla kyrkor att vilja växa utifrån både evangeliets maning och organisationens överlevnadsbehov. Det finns förvisso viktiga lärdomar från tillväxtteologin att beakta. Både i ungdomsföreningar och församlingsliv har verksamheten ibland kommit i vägen för budskapet. Öppenheten har blivit en till inte förpliktande samvaro där det allvarliga samtalet om både tro och tvivel inte fått plats. Om frikyrkoförsamlingens världsfrånvändhet och syndakatalogsmoral stötte bort människor förr, kan i dag en alltför långt gången alldaglighet göra församlingen ointressant.

Den nya sociologiska upptäckten är att religion inte som man tidigare trott skulle minska i betydelse i det moderna, rationellt tänkande samhället. Tvärtom har religiös tro växt i vissa moderna miljöer, främst i USA, och i samhällen under starkt moderniseringstryck som Brasilien eller Sydkorea.
Samtidigt är detta egentligen inte så nytt. Den svenska väckelsen bröt igenom i ett samhälle under snabb förändring. I ett religionsförnekande, odemokratiskt och ekonomiskt ineffektivt samhälle som kalla krigets kommuniststyrda Östeuropa kunde tro och kyrka vara samlingspunkter för personlig tröst och politisk mobilisering. För människor på flykt — som de många kristna från Mellanöstern som nu alltmer präglar kristen tro i Sverige — är tron och församlingen självklara samlingspunkter. I den materiella tomhetens masskonsumtionssamhälle utan verkliga ekonomiska och sociala alternativ erbjuder tydlig och känsloengagerande religiös tro tröst och enkel livstolkning.

Men det som är sociologiskt sant behöver inte vara religiöst sant. Sociologin har inte något att säga om vad som är sann och äkta kristen tro. Avancerat ledarskap och fundamentalistisk bibeltolkning kan fungera utan att för den skull alltid rätt uttrycka evangeliets budskap. Häftiga religiösa uttryck tillhör oftast mer nöjeslivet än gudstjänsten. Från historien vet vi att det är klokt att förhålla sig skeptisk till snabbt uppflammande men snart också falnande kristna fixlösningar.
Gemenskap och personligt ställningstagande, öppenhet för både tro och äkta tvivel, andlig koncentration och intellektuell redbarhet, socialt ansvar och samhällsengagemang är starka trådar i folkrörelsesamfundens arv. I längden finns här trovärdighet inför både Gud och människor.

ANDERS MELLBOURN