Samtidigt som beskedet kom för två veckor sedan att försvarsministern skulle avgå, hölls i riksdagen ett seminarium om "statlig styrning och ansvarsutkrävande".  Det var mer än ett sammanträffande.

Det är svårt att styra i politiken, det är normalt att politiska mål förvandlas på vägen från riksdagsbeslut till praktiskt tillämpning i enskilda fall hos myndigheter eller kommunala nämnder. Det s k a också vara svårt att styra i politiken. Vi har i all offentlig verksamhet en spänning mellan att förverkliga politik och att i enskilda fall bedriva myndighetsutövning sakligt och opartiskt.

Politikernas styrande makt har sina författningsmässiga begränsningar. I många länder, som vi exempelvis nu ser i USA i fråga om sjukvårdsreformen, kan domstol pröva om beslutad politik är förenlig med grundlagen. Så har det inte varit i Sverige. Men möjligheter öppnas i den regeringsform som gäller sedan 1 januari 2011.

Förvaltningens oväld och värnandet om att rättsreglerna följs har i Sverige av tradition upprätthållits av ämbetsverkens självständighet. Riksdag och regering beslutar om lagar och budget medan ämbetsverk och kommuner förverkligar politiken i praktiken. Regeringen kan som kollektiv fatta detaljbeslut om myndigheters verksamhet.  Men i den löpande myndighetsutövningen, lagtillämpningen mot enskild, får inte ett statsråd ingripa.

Det här är en viktig princip, både för enskilda men också för politikens kvalitet och som skydd mot  korruption. Att myndigheter både är underställda regeringen för att förverkliga politik och samtidigt självständigt ansvariga för enskild tillämpning och kunskapsutveckling är inte bara ett paradoxalt utan ett egentligen smått genialiskt arrangemang för att vidga politisk diskussion och kännedom om ett viktigt sakområde. Men det kan också framstå som otidsenligt när gränsen mellan politik och förvaltning blir allt svårare att upprätthålla och inte minst mediebevakningen förutsätter att det ska vara enkelt och klart att hitta ansvariga för politiken. På alla nivåer i den offentliga apparaten får beslutsfattare och handläggare en möjlighet att skyffla ansvar från sig, både uppåt och nedåt. Vapenindustriaffärerna med Saudiarabien utgör härvidlag ett övertydligt exempel.

Självständigheten får å andra sidan inte automatiskt bli ett medel att förhindra politiska reformer. Det finns uppenbarligen många besynnerligheter i hur Sten Tolgfors detaljstyrde försvarsmakten. Men om en demokratiskt vald regering bestämt sig för att minska försvarsanslagen och göra om försvaret har den naturligtvis rätt att göra det. Att det väcker motstånd  i den nuvarande försvarsorganisationen är inget konstigt. På liknande sätt är missnöjet - med rätta – stort i ”biståndsbranschen” över biståndsminister Gunilla Carlssons sätt att förändra biståndet och biståndsförvaltningen Sida. Men det är inte en förvaltningspolitisk fråga.

Myndigheter och domstolar ska värna om rättssäkerhet och enskilda. Politiskt ansvar utkrävs till slut i demokratiska val.¶