Var tredje kvinna i världen utsätts för misshandel. Detta visar den första globala kartläggningen av kvinnovåldet i världen, en studie gjord av Världshälsoorganisationen WHO.

Det är faktiskt också ett växande fenomen. Studieförfattaren Claudia Garcia-Moreno talar om ett hälsoproblem med epidemiska proportioner och även om det finns skillnader mellan världsdelar och länder är de pinsamt små. Siffran för Europa är hela 27 procent. Drygt en fjärdedel  av alla kvinnor i vår del av världen skadas alltså av fysiskt eller psykiskt våld. Och det gäller gamla som unga,  fattiga som rika, kända som okända. Sångerskor som Tina Turner och Rihanna, eller nu senast kändiskocken Nigella Lawson.

En epidemi som tillåts grassera i hemmets tysta vrår, alltså. För allra vanligast är det att  maken eller partnern våldtar eller slår. Det växande våldet frodas där ingen ser och ingen ingriper. Omkring 35 procent av alla kvinnor i världen misshandlas någon gång av sin partner eller annan närstående.

 I 42 procent av alla kvinnomisshandelsfall får kvinnan allvarliga skador. Och vi talar då om de fall som anmäls. Men på grund av skam, missriktad lojalitet, kulturella faktorer och ren rädsla föreligger en stark underrapportering.

Men värst är våldet i Sydostasien och Afrika. Det sociala och kulturella arvet är stort och det anses socialt acceptabelt, för att inte säga kärleksfullt, att slå sin fru.

— Utbildning är nyckel i kampen mot kvinnomisshandel, säger Garcia-Moreno, som ändå vill peka på det positiva i att medvetenheten ökar i många länder. För tio år sedan hade en studie av det här slaget inte gått att få fram.

Radikalitet  och feminism behövs, skrev kyrkoledaren Sofia Camnerin på sin blogg i mars och citerade  författaren Maria Sveland om att vi lever i en värld där kvinnor i alla länder blir mördade, misshandlade och våldtagna och att vi redan som små flickor tvingas vi förhålla oss till möjligheten att vi kan bli våldtagna.

Då befinner vi oss i Sverige ändå inte i krig. Riskerar inte att bli gruppvåldtagna som ett led i männens krigföring. Som i DR Kongo där våldtäkterna mot barn återigen ökat. Enligt chefsläkare  Denis Mukwege, vid Panzisjukhuset i Bukavu, är  läget är nu det värsta sedan 2004.

Mot detta behövs i sanning radikala tag. Men i världen i stort behövs också långsiktigt uppsökande arbete, som de svenska kyrkorna och hjälporganisationerna ofta är en del av.

Med hjälp av lokala kyrkor stöder Equmeniakyrkan kvinnors kamp för att bryta de patriarkala strukturerna, kämpar mot könsstympning och barnäktenskap, ger utbildning och ekonomiskt stöd för kvinnor att lyfta sig ur fattigdomen och slippa vara beroende.

Vi måste våga tro på den vägen framåt, och samtidigt  tro på att nedslående siffror ändå visar att kvinnor vågar berätta. Äntligen.¶