Och så är det ju. Mitt i allt tal och arbete för mänskliga rättigheter och trosfrihet fortsätter förföljelser av oliktänkande jorden runt. Islamistiska grupper går  lös på både kristna och muslimer i nordöstra Nigeria. Kristna grupper gör hackmat av muslimer i Centralafrikanska republiken samtidigt som trängda och hotade kristna flyr i mängd från Syrien.

Även här i Sverige förföljs människor för sin tro. Denna vecka porträtterar vi rabbinen Shneur Kesselman i Malmö. En skakande skildring av judiskt liv mitt i antisemitismen i en svensk stad.

Att sådant kan förekomma i Sverige  är  märkligt, grundläggande avskyvärt. Ändå  tillåts det fortsätta.

Men tystnaden är inte total. Att Sveriges kristna råd i våras arrangerade en demonstration mot våldet, var ändå några gemensamma steg i rätt riktning.

Visserligen handlar de flesta konflikter i grunden om något annat. Om vatten, kanske. Om mark. Eller makt. Men konflikterna kläs allt oftare i religiös dräkt, med obehagliga etniska övertoner.

Så också i Sverige. För förtryck mot oliktänkande handlar inte bara om slakt med rostig machete någonstans långt borta.  Oron och fördomarna om det man inte känner sprider sig snabbt i en värld som förändras nästan från dag till dag.

Och lätt är det inte. Eftersom gränsen ibland är så hårfin mellan respekten för andras religion och risken att såra någons religiösa rättighetskänslor.

Men när till och med FN-organet Unesco backar ur en Israelutställning i Paris därför att arabstaterna ansåg detta vara ett hinder för fredsprocessen, då är det dags att fundera ett varv till på vad som är vad.

För honnörsord som frihet, demokrati eller yttrandefrihet betyder sällan detsamma i olika traditioner. Och allt som då återstår är att våga hålla fast vid, och stå upp för, det vi här i Sverige gemensamt enats om är rätt.

Samt ge våra systerkyrkor tydligt stöd och sprida budskapet om en bättre värld för alla. Här och nu. Inte minst bör våra politiker få bättre kunskap om religionsfrågorna.

För kunskapen om religionens roll i världen är sorgligt eftersatt i den svenska utrikespolitiken. Det märktes inte minst i regeringens utrikesdeklaration som kom i veckan med  ”frånvaron av insikter om religionens stora betydelse” som Svenska missionsrådet skriver i en kommentar

Därför att, som rådet så riktigt påpekar: ”religiös tro är en självklar del av livet för en majoritet av världens befolkning… och det behövs medvetenhet och kunskap kring detta för att uppnå den förändring vi vill att svensk utrikespolitik ska generera.”

Minst lika viktig är  biståndspolitiken. I dagarna har regeringen också skickat ut sin biståndspolitiska plattform på remiss.

Här har man tydligt beskrivit civilsamhällets stora betydelse för utveckling.

Bra så. Men även här efterlyser många av de religionsbaserade biståndsutövarna större insikt om religionens betydelse. Både för det som är ont och det som är gott.