Är tvåstatslösningen död?

Inför de fredsförhandlingar som nu inletts mellan israeler och palestinier hävdade den amerikanske utrikesministern John Kerry, att tvåstatslösningen måste finnas på plats inom ett till två år. Sen är det för sent. För att understryka detta har han också satt nio månader som tidsgräns. Kan då denna havandeskapstid föda någon fred?

Många — både palestinier och judiska israeler — tvekar. De undrar om det inte redan nu är för sent. Inte så få bland de senare har högst motvilligt börjat överge tanken på en tvåstatslösning, därför att fakta på marken talar ett annat språk. Kanske är det redan nu för sent. Avraham Burg var tidigare sionist, ledande labourpolitiker och talman i Knesset. I en djupt pessimistisk artikel i tidningen Ha’aretz härom året utmålade han Netanyahus regering som högerns drömkoalition med dess förenklade nationalism, grymma ekonomi och högerlagstiftning. Valet i vintras förändrade knappast bilden.

Det finns inte längre två stater mellan havet och floden Jordan enligt Burg. Talet om ”två stater för två folk” håller inte. Det krävs en ny ansats. Det finns, anser han, ”en mycket rimlig chans att det bara kommer att finnas en stat mellan Jordan och havet … Sannolikt blir det ett land med nationalistisk, rasistisk och religiös diskriminering som är patenterat icke-demokratiskt, i likhet med det som finns i dag. Men det skulle kunna bli någonting helt annorlunda. En enhet med en gemensam bas för åtminstone tre aktörer: en ideologisk höger, beredd att pröva dess användbarhet, en vänster, den del som börjar befria sig från illusionerna om ’judisk och demokratisk’ och en inte oansenlig del av den palestinska intelligentian.”

Förutsättningen för detta är enligt Burg ”en demokratisk stat som tillhör alla sina medborgare”, just det krav som arabiska Knessetledamöter länge framfört för Israel.

En totalt motsatt ståndpunkt företräds av Benny Katzover, en av de ledande i bosättarrörelsen. För honom står den nuvarande formen för israelisk demokrati i ständig konflikt med judisk identitet. Den måste nedmonteras och ersättas av en halakisk stat, alltså en stat baserad på judisk lag.

Katzover är inte ensam om sin grundsyn.  Redan för tio år sedan hävdade Noam Arnon, talesman för bosättarna i Hebron, att judiskheten står över demokratin. Står de i konflikt måste demokratin vika.

Den uppburne författaren A B Yehoshua beskrev Burgs artikel som en ovälkommen introduktion till den binationella staten. Hans motbild ser ut så här: Bortsett från det religiösa lägret, de sekulära högerextremisterna och den postsionistiska vänstern håller alla politiska och ideologiska läger fast vid det faktum att en binationell stat i Landet Israel är en farlig och oförmånlig möjlighet.

Trots detta faktum, säger Yehoshua, är vi stadigt på väg dit. Även om många av oss tror, att det är politiskt möjligt att stoppa denna utveckling, måste vi förbereda oss för den liksom för andra faror. Ur ett palestinskt perspektiv är nämligen  en binationell stat i hela Eretz Israel bättre än den sönderstyckade fjärdedel av Palestina, som möjligen skulle kunna slitas ur Israels käftar efter mycken blodspillan. Till och med i en halvdemokratisk stat skulle de få det bättre tack vare Israels starka ekonomi och kunna röra sig över större områden.

Hans analys delas av Sari Nusseibeh, rektor för Al Quds-universitetet, känd ickevåldsanhängare och fri tänkare på den palestinska sidan. I sin bok What is a Palestinian State Worth? (2011)  ifrågasätter han inte bara tvåstatslösningens realism utan även dess välsignelser.

Tillsammans med den tidigare Shin Beth-chefen Amy Ayalon lanserade han fredsinitiativet Folkets röst 2003, som fick stöd av över 400 000 undertecknare på israeliskt och palestinskt håll.

Viktiga element i fredsinitiativet var en tvåstatslösning med 1967 års gränser, Jerusalem som huvudstad för båda staterna, återvändande av palestinska flyktingar endast till Palestina och ett Palestina utan armé — det sista villkoret inte för Israels skull utan för Palestinas. En armé skulle vara värdelös.

Liksom andra fredsinitiativ gick detta i stå, men utifrån nuvarande dödläge föreslår Nusseibeh närmast som ett tankeexperiment ”att Israel officiellt annekterar de ockuperade territorierna och att palestinierna i det utvidgade Israel samtycker till att staten förblir judisk.  I gengäld tillförsäkras de medborgarskapets alla civila, om än inte politiska, rättigheter.”

Staten skulle alltså vara judisk, men landet helt binationellt. Oberoende av etnisk identitet kan då alla i princip bo var som helst. Detta är snarast motsatsen till bosättarnas perspektiv. För många av dem är Eretz Israel, landet Israel och dess judiskhet, den springande punkten. Staten Israel är strängt taget bara en sidoeffekt.

Bosättarnas synsätt tycks styra den israeliska politiken, om än inte så snabbt som de önskar sig. Fredsförhandlingarna har redan visat sig vara ett alibi för att bygga ytterligare 1200 bostäder för bosättarna. Ett av regeringspartierna — Bennets ”Det judiska hemmet” — förespråkar öppet annektering av 60 procent av Västbanken. Kvar för Palestina av området mellan Medelhavet och Jordan skulle bli 9 procent. Vad är poängen med en sådan stat?

Det mesta hittills talar alltså för en enstatslösning, och diskussionen borde därför handla om vilken enstatslösning det blir. Den israeliske sociologen Yehouda Shenhav — liksom flertalet palestinier — hävdar att man måste börja med 1948. Bara där kan man så småningom finna en lösning för alla. Trots 25 års kamp mot bosättningarna säger han nu: Låt dem vara kvar, men bara om de palestinska flyktingarna får återvända och man kan finna politiska former för att alla kan leva tillsammans.

Han söker i likhet med rabbinen Moshe Sober (redan 1990) och forskare i Lund en modell med parallella stater: Där lever judar och araber, israeler och palestinier bland varandra och/eller i särskilda byar och städer; där har de viss lagstiftning gemensam; där representeras de i både separata och gemensamma organ. Kanske kunde den nya statsbildningen — som Sober föreslagit — heta Abrahams stat utifrån att judendom, kristendom och islam alla gör anspråk på Abraham som trons fader.