För tio år sedan blev jag medlem i den lokala villaägarföreningen och inbjuden till den årliga grillkvällen. Det var ingen rolig upplevelse. När jag kom dit kom ingen fram och hälsade på mig. Och när jag satte mig till bords valde de som satt runt omkring mig att prata med varandra i stället. Jag har aldrig besökt någon mer grillkväll sedan dess.

Nu när höstterminen är i gång kommer människor för att besöka våra lokala kyrkor för allra första gången. Det första intrycket kan då vara helt avgörande. Är förkunnelsen varm och inbjudande? Är gudstjänsten offentlig, så att förstagångsbesökaren är med på samma villkor som den vane besökaren? För om vi bara använder förnamn i gudstjänsten eller utgår ifrån att människor kan sånger och böner utantill, då skapas lätt en känsla av utanförskap för den som aldrig besökt kyrkan tidigare.

Kyrkkaffe efter gudstjänsten är närmast en självklarhet i de flesta kyrkor nuförtiden, men också här kan utanförskap skapas. Jag besökte för ett tag sedan en Equmeniaförsamling och deltog som en vanlig gudstjänstdeltagare i ett sammanhang som jag aldrig gästat tidigare. Det kändes sorgligt att ingen medlem kom fram och hälsade på mig efteråt, utan att alla inväntade att församlingspastorn skulle dyka upp och vara trevlig. Jag kände mig utsatt för andras tystnad och nyfikna blickar, och ville bara gå därifrån. Det är inte alla som överlever ett kyrkkaffe.

Att arbeta med ett kyrkfika är i själva verket ett uttryck för praktisk teologi. Det görs genom att bjuda in och ta sig tid för samtal, men också genom alla hembakade kakor och goda frikyrkofrallor. Men köpebullar är lika mycket välsignade, därför att syftet med en kyrkas servering är gemenskap.

Överlevnadsmöjligheterna vid ett kyrkkaffe minskar däremot om det finns ett outtalat krav att alla borde samtala om predikan. Här tror jag vi pastorer har orimliga förväntningar på församlingsmedlemmar och egentligen mest söker bekräftelse på vår egen predikokonst. Att vara förkunnare handlar om att lita på att människors förmåga att lyssna även om man inte får respons efteråt. Predikans budskap kanske faller på plats för lyssnarna under dagar och veckor efter predikotillfället, men knappast direkt efter gudstjänsten. Då kan det i stället vara viktigare att få tala om andra saker, vårda sina relationer och lära känna nya människor.

För visst måste gudstjänstbesökarna få dricka sitt kaffe och prata om ditt och datt utan att ständigt ha dåligt samvete att man borde tala djupt och allvarligt?

Någon har sagt att den bästa platsen att våga öppna sig för en annan människa är i kapprummet i en kyrka. När jag inte sitter inklämd vid ett kaffebord utan är på väg från kyrkan, då kan det vara lättare att tala om det högst personliga. Jag kan när som helst gå därifrån, eftersom det ändå är ett kapprum, men just den friheten gör att jag väljer att stanna kvar och vågar berätta färdigt. Men grunden för det livsviktiga samtalet i kapprummet är lagd i en välkomnande offentlig gudstjänst och ett omtänksamt pratglatt kyrkkaffe.