Att vara kristen är att vara humanist

Är manifestens tid inte förbi? Går det verkligen att karva ut något samhälleligt politiskt utrymme med hjälp av manifest nuförtiden?
Ett nyantaget manifest från Förbundet för Kristen humanism (KHS) trotsar tanken på att manifest är passé. Efter förbundets sommarmöte finns ett kortfattat manifest med den uppfordrande titeln "Att vara kristen är att vara humanist". Det är resultatet av intensiva diskussioner inom förbundet de senaste åren. En grundfråga har varit hur frågorna om kristendom och humanism kan förstås just nu, i Sverige och i ett internationellt perspektiv. Arbetet i KHS har jag varit delaktig i och ändå inte, då jag följt diskussionerna inom förbundet de senaste åren, men inte var med då manifestet slutgiltigt formulerades och antogs.
Vad betonar då KHS 2011?

Allra först tolkas våra liv som människor i relation till allt det som omger människan — det av Gud skapade. Hon ses i relation till den helhet det utgör, där har hon att ”öva ömsesidighet, dialog och besinning.” Vidare har Gud genom Jesus Kristus slagit följe med mänskligheten och det mänskliga kan i Kristus läkas till ”kärlek, skapande och möjlighet att välja bort destruktionen.” Den livgivande Anden förnyar och frigör gudslikheten så människan alltmer blir Guds avbild. Här betonas alltså hur människan är satt i relation till det skapade och Gud.

I manifestet tar KHS avstånd från en syn på människan som tillvarons centrum. Att ta ansvar för skapelsen (läs: miljön) och att arbeta för goda livsvillkor för kommande generationer är av stor vikt. I en humanistisk vision om det goda samhället understryks omsorgen om medmänniskan. Det materiellt goda ska användas för människors värdighet och jämlikhet - inte vara ett ändamål i sig. Ekonomisk rovdrift på miljön och utnyttjande av människor för ekonomisk vinning avvisas.
Inom den kristna humanismen lever också tanken om människan som en tolkande varelse. Detta sätts i relation till kristen text och tradition. Att i varje ny tid i arbetet med heliga texter använda de allmänmänskliga verktyg i form av kunskap som står till buds med öppenhet för mänsklig utsatthet är kristnas utmaning. I ett sådant arbete knyter man an till den kristna bekännelsen och traditionerna över tid. Och, i ett sådant tolkande arbete måste verbalinspiration och fundamentalistisk religionstolkning avvisas enligt KHS manifest. Att kreativt och kritiskt förstå människans villkor i varje tid och öppet hantera kunskap som belyser det, bidrar till nyskapande i tänkande och återspeglar det bildningsideal som finns inom humanismen.
Bland andra har den sydafrikanske teologen John de Gruchy idémässigt bidragit till KHS arbete med manifestet som gäst i sommarmötet 2010. I sina böcker Confessions of a Christian Humanist (2006) och John Calvin. Christian Humanist and Evangelical Reformer (2009) diskuterar han samtida kristen humanism i relation till äldre traditioner inom kyrkan.

I år har de Gruchy kommit med ett nytt arbete om humanism The Humanist Imperative in South Africa. Tillsammans med akademiska kollegor med olika bakgrund ifråga om livsåskådning och akademiska discipliner bearbetar han den utmaning en humanistisk hållning utgör i det sydafrikanska samhället. Frågorna om människan och miljön samt utmaningen att leva solidariskt med andra människor känns igen. Likaså tankarna på människan som en varelse som tolkar existensen och är insatt i ett sammanhang av levande relationer till andra, miljön, sig själv och Gud blir tydliga. Betoning i boken ges till det afrikanska kulturarvet som en särskild resurs för att se människan i relation till andra och det skapade, samt till ekonomiska orättvisors starka effekter på människor och miljö.
I början av 1990-talet fick den svenska diskussionen om humanism ett uppsving i debatterna om skolans värdegrund. Samtidigt höjdes kritiska röster: uttryckte de nya läroplanerna en västerländsk etnocentrism i formuleringarna om skolans värden och deras rötter i kristendom och västerländsk humanism? Skedde formulerandet av skolans värdegrund på bekostnad av andra kulturer? Arbetet av John de Gruchy och hans kollegor visar att humanism lever i olika kulturer och i relation till olika livsåskådningar samt formuleras på nytt i samtiden.

Under de senaste åren har i internationell och svensk debatt om humanism aggressiva angrepp skett på kristna av humanister med en uttalad sekulär/ateistisk livsåskådning. Också i ljuset av detta får KHS manifest ses. Det har funnits ett behov att formulera sig. de Gruchys bok representerar här ett öppet samtal mellan oliktänkande om de utmaningar en humanistisk hållning står inför och hur svar av olika slag kan formuleras. I dialoger likt den ska KHS nya manifest ses, när nu ett förbund med anor från tidigt 1900-tal har formulerat sig på nytt.
Vilka samtida frågor känns då ytterligare igen? Ja, de frågor som ett mer diversifierat samhälle ställer är närvarande då olikheter som kön, ras, tro/icke-tro, ålder, sexuell orientering benämns och underordnas det gemensamma i att vara människa. Vidare uttrycks en kritisk hållning till övertron på människans förnuft och godhet i en kritik av upplysningstraditionen. Manifestet avslutas med en bekännelse till en hoppfull realism — grundad i den kristna tron på Jesus Kristus. Hoppet beskrivs som sårbart och trotsigt.

Är det då en plattform där det går att förena krafter med ”sekulära humanister och människor av annan tro i kampen för mänskliga rättigheter, värdighet, rättvisa, fred och handlingsprogram för en hållbar miljö” som manifestet uttrycker det? Frågan kommer, menar jag, att avgöras genom konkret handling i samarbete. Tydligt är dock enligt min bedömning att KHS genom sitt manifest i en kort och genomarbetad text lyckats fånga det centralt kristna och specifika för en kristen humanism i en brottning med det egna arvet. Om det blir en språngbräda för fördjupade samtal med humanister inom andra rörelser beror såväl av deras intresse som hur gemensamma frågor kan identifieras och bearbetas.

KARIN SPORRE