Situation i Syrien är avskyvärd. Folkliga protester sedan snart ett år möts av allt hårdare
militära motåtgärder. Över 5 000 människor har hittills dödats. Protesterna håller på att
utvecklas till ett inbördeskrig.
”Avskyvärt” var reaktionen från USA:s FN-ambassadör sedan Ryssland och Kina
utnyttjat sin rätt till veto och stoppat en resolution i säkerhetsrådet om starkare
internationella insatser mot den syriska regimen för att få slut på dödandet. Och visst är
det avskyvärt att omvärlden inte kan samla sig utan står som åskådare till våldet.
Nejen i säkerhetsrådet för tio dagar sedan säger mer om Ryssland och Kina än visar
på fel i FN-systemet. Stormaktsvetot finns för att FN inte ska kunna användas av en
stormakt mot en annan. Det är en rimlig tanke om världssamfundet ska kunna ingripa så
kraftfullt vid hot mot internationell fred och säkerhet som FN-stadgan gör möjligt. När
stormakter i stället tillgriper vetot för sina egna intressen faller skuggan på dem själva.
Ryssland och Kina kommer nu att märka hur de isolerar sig inte bara från USA och EU
utan också från för dem viktiga stater som Arabförbundets medlemmar och en väx-ande
regional makt som Brasilien.

Ryssland och Kina sägs frukta att en FN-resolution om Syrien skulle ha gett klartecken
för ett nytt Libyen. Där tänjdes FN- mandatet så att Nato deltog i krigföringen mot
Gaddafi men inte finns med nu när milisgrupper fortsätter våldet.
Men parallellen håller inte. Förutsättningarna för ett storskaligt militärt ingripande
i Syrien saknas. Det finns förvisso ett strategiskt storpolitiskt perspektiv på krisen i
Syrien där både USA, EU, Turkiet och Arabförbundet när en förhoppning att inte bara
regimen i Syrien utan också terrorväldet i Iran ska falla. Det är svårt att förstå varför
Ryssland och Kina skulle vilja hamna på fel sida om så skulle ske.
Det avskyvärda för Syriens människor är att svårare dagar ligger framför. Lidandet
och förstörelsen i ett inbördeskrig blir fruktansvärda. Med etniska och religiösa
motsättningar och misstänksamhet i landet finns en mer komplicerad underliggande
konflikt än bara den mellan en förhatlig regim och hela folket. Även om omvärlden
skulle kunna ingripa mer kraftfullt med sanktioner och bojkotter kommer förhållandena
under en lång tid framöver att försämras.

Den av FN:s generalförsamling 2005 fastställda, men folkrättsligt inte reglerade,
principen om skyldighet att skydda ger omvärlden rätt att ingripa i ett land där
folkmord begås eller hotar. Akut gäller nu i Syrien att på alla tänkbara sätt begränsa
våldet, även om det skulle kräva ”förhandlingar med djävulen” och kortsiktigt ge
president Assad en erkänsla han inte förtjänar.
Långsiktigt visar katastrofen i Syrien och bristen på handlingsalternativ för att få slut på
våldet än en gång på behovet av
nytänkande om internationellt samordnat konfliktförebyggande, krishantering,
försoningsarbete och fredsbyggande genom icke-våld. Det kan låta som idealistiskt
trams. Men det måste äntligen bli allvar.

ANDERS MELLBOURN