Baptistisk frihet i förändring

Den baptistiska identiteten kan beskrivas på två ganska olika sätt. Å ena sidan med utgångspunkt i 1800-talets socialliberalism och motståndet mot förtryckande strukturer. Å andra sidan i ljuset av en tillspetsad protestantisk mor-alism och biblicism, som inom utbrytargrupperna medverkade till en rigid social ordning. Beroende på betoning får man mycket olika bilder av baptismens och den vidare frikyrklighetens ursprungliga frihetsbudskap. Gemensamt för de olika bilderna är emellertid en tämligen anti-
ekumenisk grundhållning som i dag känns främmande.

Att de baptistiskt orienterade frikyrk-orna redan tidigt drogs med interna strider som ledde till splittring behöver inte betraktas som en brist eller ett fel i den baptistiska kristna identiteten. Det var en naturlig konsekvens av deras specifika betonande av individers och grupper självbestämmande. En institutionellt manifesterad ekumenik hade därför aldrig något starkt kristet egenvärde för det tidiga frikyrkofolket. Den statskyrka man vände sig mot upplevdes som en fiende och antidemokratisk kraft. Mot dess förtryck ställde baptismen sitt frihetsbudskap: man skulle ha rätt att stå fri från statens och statskyrkans påbjudna religionstolkning, och en frihet till att samlas, be och fira gudstjänst på sitt eget sätt. Denna frihetssträvan ledde snart till intern debatt. Splittring var ett frihetligt pris man uppenbarligen gärna betalade.

Aukoritära uttryck
Vilken frihet rådde då i de baptistiska grupperna? Biblicism och puritansk moralism tog sig inte sällan rent auktoritära uttryck inom församlingarna, som gjorde sig beroende av starka ledare. Friheten stelnade i sekteristiska former. Kombinationen av det demokratiska frihetliga arvet och den sekteristiska andan bildade en problematisk ordning som hade svårt att inrymma en generös enhet i mångfald. Istället uppstod en mångfald av strömlinjeformade enheter. Med begrepp lånade från de nordamerikanska teologerna David Klemm och William Schweiker (i boken Religion and the Human Future 2008) skulle man kunna säga att baptismens och frikyrklighetens ”frihet från” och ”frihet till” har etablerats på bekostnad av en ”frihet inom” (freedom within religion).
Den intolerans som exempelvis beskrivs i Owe Kennerbergs avhandling Innanför eller utanför (1996) — om frikyrklig församlingstukt — är paradoxalt nog en direkt konsekvens av den frihet ”från” som tar sig uttryck i ett uppror mot det etablerade samhället och den frihet ”till” som tar sig uttryck i sekterism. Man skönjer samma skeende exempelvis i de marxistiska och kommunistiska rörelsernas framväxt som skedde ungefär samtidigt. Där är falangerna och utbrytarna oräkneliga, precis som repressalierna mot oliktänkande inom grupperna. Hur odlar man mot den historiska bakgrunden den frihet ”inom”, som i dag känns så angelägen?

Kristen mångfald
Ekumeniken representerar en form för sådan frihet. När nu SB, SMK och MK är på väg in mot ett enat samfund tycks det vara avgörande att betona att målet är en krist-en enhet i mångfald. MK och SMK har sedan länge olika etablerade former för djupsamverkan med Svenska kyrkan och därtill har den gamla kampen för friheten från stat och statskyrka liksom friheten till egen trosutövning blivit inaktuell. Vad som då tycks hända med den traditionella frikyrkans folk kan därför närmast beskrivas som ett skeende där den tydliga ursprungliga betoningen på frihet från förtryck och till egen religionsutövning skiftar till en allt tydligare betoning på tillhörighet till den bredare kristna kyrkans huvudtraditioner — med en viss frikyrklig underlägsenhetskänsla som följd. Den baptistiska kristendomsformens särdrag är nämligen att hänvisa till den personliga tron, den egna läsningen av Bibeln. Bekännelser, dogmatiska dokument, kyrkoordningar och utarbetade former för andlig fördjupning som syftar till att spänna upp ett ramverk inom vilket individen har en viss frihet att själv utforma sin tro har baptismen aldrig varit särskilt bra på.

Utmaningen i dag är att bejaka ekumeniken utan att omedelbart ge efter för större och starkare kyrkliga aktörer — som Svenska kyrkan — eller på ytan attraktiva fromhetstraditioner som de katolska och ortodoxa. För att inte förlora sig själv i processen måste man ha möjlighet att fundera över bra och dåliga sidor i den egna frihets-identiteten, så att man på ett övervägt sätt förmår uttrycka en modern form av frihet ”inom” gruppen och ”mellan” oliktänk-ande.

Inte stirra sig blind
Man kan givetvis lära av den svenskkyrkliga traditionens betoning på oförtjänt nåd och inklusivitet, eller de östliga fromhetstraditionernas kontemplation och andliga fördjupning. Samtidigt får man inte stirra sig blind på dessa populära aspekter, eftersom de i viktiga avseenden bygger på förmoderna politiska och teologiska över-
väganden, ofta i spänning med en demokratisk och liberal baptistisk (eller metodistisk) förståelse av kristen tro. Svenska kyrkans anspråk på att genom nåden sträcka sig ut till hela folket har fortfarande sin bas i en territoriell förståelse av tron, som i ett baptistiskt frihetligt perspektiv är och förblir antidemokratisk. Likaså framstår flykten till ökenfäder, radband och arkaisk liturgi som en direkt återvändsgränd för den som vill fördjupa ett modernt baptistiskt frihetsarv.
Det är därför glädjande att ekumeniken inom svensk frikyrklighet efter några svåra år verkar skjuta ordentlig fart som rörelse ”inom”, alltså mellan de moderna frikyrkliga samfunden själva. I det sammanhanget kan den baptistiska frihetens förändrade villkor dryftas utan att man förlorar möjligheten att fortleva som alternativ till de förmoderna kyrkotraditionernas sätt att förstå viktiga begrepp som tro, tradition individ och frihet. Låt oss nu ta vara på möjligheten att skapa en unik institutionell frikyrklig ram för en enhet av mångfald som förmår upplåta rum för en alternativ svensk kristen frihetsdiskussion. Det bör ske i förlängningen — men också i förvandlingen — av de rika motståndstraditioner som frikyrkorna representerar.¶

Mattias Martinson