Sverige tappar som utbildnings- och forskningsnation. Det är hotbilden i utbildningspolitiken. Utbildningsminister Jan Björklund, fp, har byggt hela sin gärning på detta.
Sverige faller i internationella kunskapsmätningar för grundskolan. Det är betygsinflation i gymnasiet. Universitet och högskolor klagar på dåliga förkunskaper. Det tvistas om styrning och fördelning av forskningsresurser. Forskningsintensiva industrier inom läkemedel och teknologi lämnar Sverige.
Och nu tvivlas det på reformåtgärderna. Valfrihet och en öppen marknad för privata initiativ i skolan har inte bara givit pedagogiska alternativ och större möjlighet att som elev förverkliga personliga intressen. Konkurrens har inte bara höjt kvalitet. Vi har fått stress, mer segregation, regionala skillnader och en ny både social och religiös isolering i somliga skolformer. I kampen om eleverna bjuder skolor över varandra med förföriskt lockande yta men litet av substans därunder.
Och som vid alla andra avregleringar tillgrips utvärdering och kontroll för att upprätthålla mål och normer. Allt större del av arbetstiden på skolor och universitet går åt till rapporterande.

De politiska organisationslösningarna för högskolan är annars anmärkningsvärt annorlunda än för den obligatoriska skolan.  Här är de stora, statliga universiteten med internationellt konkurrenskraftig forskning idealet. Bara de anses långsiktigt kunna upprätthålla kvalitet. De regionala högskolor som tillskapades för 20-30 år tillåts bli B-lag eller uppmanas att gå upp i de stora, gamla institutionerna. Här uppmuntras inte nyskapelser och enskilda initiativ. Erkännandet av de fria teologiska utbildningsanstalterna och ett antal privata vårdutbildningar för 20 år sedan har inte fått någon fortsättning (med undantag för grundutbildningen vid det katolska Newmaninstitutet häromåret).
Att Teologiska högskolan Stockholm, THS, förra året erhöll examensrätter för så kallad avancerad nivå (magister och master) är därför egentligen en häpnadsväckande framgång. Trots ett segt byråkratiskt och politiskt motstånd mot att våga ge utvecklingsmöjligheter till ett litet akademiskt ämne i en liten högskolemiljö, gick det till slut inte att motstå en högklassig utbildning och forskningssatsning.

THS framgång beror på engagemang och envishet från högskolans egna. Den borde vara en inspiration för huvudmännen som under samma tid bildat Gemensam framtid.  Den är en logisk följd av en historisk insikt i folkrörelsesamfunden om betydelsen av utbildning som också återspeglas i att man driver ett antal framstående folkhögskolor och står bakom ett livaktigt studieförbund.
Men här finns också en lärdom för hela den svenska utbildningspolitiken. Satsningen på stora universitet och stora forskningsprogram och miljöer är självklart nödvändig för kostsam utbildning och forskning i utrustningstung teknik, naturvetenskap och medicin. Men för nytänkande, kritisk förmåga och kunskapshöjande samtalsgemenskap är ofta mindre skolor med engagerade lärare att föredra.¶