Också efter friande dom förblir barnläkarmålet en tragedi för alltför många.
Föräldrarna väntar fortfarande på att få veta vad som hände deras för tidigt födda dotter. Hennes livschanser var små från början. Sedan fick hon fel behandling och slutligen dog hon under oklara omständigheter. Barnläkaren greps för två och ett halvt år sedan och har fått vänta på dom eller upprättelse sedan dess. Hon har förlorat viktiga år i yrkeslivet, förtroende och kanske heder. Den friande domen är tydlig men dödsfallet ändå inte ordentligt utrett.
Allmänhetens tillit till sjukvården är åtminstone naggad i kanten. Den tidiga felbehandlingen har i och för sig klandrats men sjukhuset frias, trots att mystiken kring den osannolikt höga giftdosen i det döda barnets blod inte skingrats. Tingsrättens alexanderhugg i domen att förklara att det inte finns något brott att bevisa är säkert juridiskt riktigt men lämnar alla frågor om vård i livets slutskede och om hjälp att dö i hopplösa fall obesvarade.
En följd kan bli att läkare och sjukvårdspersonal efter de här årens uppmärksamhet och upprördhet kan känna en ny osäkerhet i sin yrkesutövning. Rädslan för att göra fel kan bli större än strävan att göra rätt.

Mitt i all tragik är det här fallet också ett uttryck för ett förändrat samhälle, där med­borgarna ifrågasätter gamla auktoriteter och utkräver tydligt personligt ansvar för vad som händer.
Det är naturligtvis i grunden positivt att människor inte låter sig nöjas med vad experter och överhet säger utan vågar tänka och ta ställning själva. Men det finns en fara i att vi samtidigt tror att det moderna kunskapssamhället har svar på allt och att allt egentligen ska fungera. När något blivit fel, söker vi någon som ska vara personligt ansvarig för detta och ta på sig eller få skulden. Alltför många människor ägnar sig i dag åt att leta spekulativa förklaringar till olyckor och felaktigheter, jaga syndabockar och söka sin rätt, när de i stället borde få tid att sörja och söka tröst.

Läkare har i sin yrkesroll i alla tider haft en särskilt påtaglig makt och ett ansvar i att de har rätt och skyldighet att värna om vår hälsa och våra liv. När de gör fel eller missbrukar sin makt, är det ofta bara deras kolleger som kan upptäcka det. Läkare är fortfarande en av de yrkesgrupper som inger störst förtroende hos människor. Men inte heller läkares vishet och sakkunskap är längre självklara, som också framgått under de olika turerna i barnläkarmålet.
I vår tids betoning av rättvisa och personligt ansvar, får juridiken särskild vikt. Med medlemskapet i EU och en ny författning sedan årsskiftet har domstolarnas ställning gradvis förstärkts som avgörande instans ovan både politik och ämnesexpertis. Det kräver oväld, omdöme och särskilda insikter, inte minst om de egna begränsningarna.
Vad vi vet om barnläkaråtalet övertygar inte om att de rättsvårdande myndigheterna skulle vara bättre lämpade att fastställa ansvar i medicinska frågor än läkarna själva och vårdens eget ansvarssystem. Snarare tvärtom.

ANDERS MELLBOURN