Det är kunskap och kunskapssamhälle som gäller. Alla ska erbjudas förskola och sedan igenom grundskola och gymnsium. Minst en halv årskull ska genomgå högskoleutbildning. Studieår utomlands är en självklar möjlighet. Särskild forskarutbildning visar vägen till doktorsexamen. Och så har vi vidareutbildning, omskolning, studiecirklar ...
Utbildningen är gratis och det finns
studiemedel. Friskolor konkurrerar med
offentliga.Det allmänna finansierar utbildningplatser på friskolor på ett sätt som skulle vara helt otänkbart exempelvis i USA.
Fortfarande ligger Sverige högt på internationella topplistor över den andel av brutonationalprodukten som avsätts för forskning och utbildning.

Ändå är ingen riktigt nöjd. Utbildningsministern larmar konsekvent om skolans brister. Att svenska elever med alltmer skiftande sociala och kulturella förutsättningar halkar efter i internationella resultat­jämförelser ger krisrubriker. Stats­makt­­er­na vill få ut mer nytta av forskningen och satsar på ”excellenscentra” på för den ekonomiska utvecklingen strategiska områden. Forskarna klagar på politisk styrning och tragglande med ansökningshandlingar och utvärderingar.
Kunskapssamhället vill få ut för mycket av utbildningen. Den obligatoriska skolan ska ge både kunskaper, färdigheter, demokratisk fostran och grundläggande social träning. Högskolan ska ge både utbildning och bildning. Inhämtandet och utvecklingen av kunskap ska ske fritt, samtidigt som yrkeslivet vill få färdiga läkare, ingenjörer, jurister och pastorer.
Det här går inte helt ihop och har aldrig gjort det. Det klassiska moderna universitetet fick frihet, kunskapssökande och kritiskt tänkande som ledstjärnor. Men det ingick också i nationsbyggandet. Professorerna utnämndes av högsta statsmakten, som så skulle kontrollera både verksamhetens samhällsnytta och att den bäste fick komma till toppen utan kollegial korruption.

Professorsfriheten gav ett professorsvälde som inte har varit möjligt och önskvärt att upprätthålla. Men alternativen för akademisk tanke- och forskningsfrihet är svårfunna. Den nya frihetsreformen för högskolor och universitet blev en halvmesyr där makten över akademin alltmer hamnat i de politiskt tillsatta styrelserna, inte hos forskare, lärare och studenter. Och som efter all avreglering av offentlig verksamhet får utvärdering och kontroll bli universalmedel för att upprätthålla kvalitet.
Bildning kan inte heller schemaläggas. Till högskolestudier har hört ständiga samtal om politik, kultur och religion i korridorkök och kårlokaler på ett sätt som i dag nästan bara folkhögskolan kan erbjuda. Studentlivets särart hade förvisso sina baksidor. Men i den priviligierade studiefriheten skolades idéer och ledare för framtida uppgifter.
Lösningen på utbildningens problem är varken återvunnen professorsfrihet, mer betygskontroll eller pånyttfött studentliv. Men visst är det något som saknas. Det märks inte minst i tider när både partier och kyrkor söker nya idéer och goda ledare.

ANDERS MELLBOURN¶